Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Babylonien - Babyloniska fångenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1399
Babyloniska fångenskapen.
1400
bär titeln "konung öfver Assurs land, konung öfver
Sumir och Ackad". Till namnet var B. sedan alltjämt
ett lydrike under Assyrien; men det frihetsälskande
folket gjorde sig ofta fritt från beroendet, och för
den följande tiden känner man namnen på många inhemska
regenter, "konungar öfver Babilu, öfver Kardunias och
öfver Ackad". En af Berosus såsom babylonisk konung
omnämnd Phul (i bibeln omtalad såsom assyrer, men
ej nämnd i någon kilinskrift) antages t. o. m. hafva
eröfrat Assyrien 788 f. Kr. och bibehållit detsamma
till sin död, 747. Men det må anmärkas, att denna
tids historia är i hög grad förvirrad och osäker. En
Na-bonassar, som enligt grekiska källor besteg
Babylons tron och dermed införde en ny tideräkning,
den s. k. "Nabonassars sera" (fr. d. 26 Febr. 747),
är ännu icke känd af någon inskrift. Oupphörliga
upprorsförsök synas emellertid ha f va egt rum
från Babylons sida under denna tid. Den tappraste
frihetskämpen var Marduk-bal-idin, som 721 lät
utropa sig till konung öfver Babylon och med
outtröttligt hjeltemod förde striden mot Assyrien,
hvilken fortsattes af hans söner och sonson. Från
709 äro de assyriske konungarna dock åter herrar
öfver landet, tills Nabu-pal-ussur (Nabopolassar)
625 trädde i spetsen för sina landsmän, afskuddade
det främmande oket och i förbund med den mediske
konungen Cyaxarcs t. o. m. störtade det assyriska
riket. Egyptens farao, Neko, som under den allmänna
förvirringen lagt under sig landet intill Eufrat, blef
slagen vid Karkemisch 605 f. Kr. af Nabopolassars son
Nabu-kudur-usur (Nebukadnesar), som året derpå vid
faderns död besteg tronen. Han var Babylons störste
konung, förstörde Juda rike (588), förde dess folk
i fångenskap till Babylon och intog Tyrus efter 13
års belägring. Babylon blef genom honom ut-vidgadt
och förskönadt, ja fullkomligt omska-padt. Han dog
561. Under efterträdarna söndrades riket af inre
tvedrägt. Babylons siste konung var Nabu-naid, af
Herodotos kallad Labynetus. Dennes son Belsar-usur är
bibelns Belsasar. Persernas konung Cyrus. som störtat
det mediska riket, vände sig nu mot Babylon. Eufrats
vatten leddes ur sin strömfåra, och genom den öppning
i stadsmuren, som lem-nades af den torre flodbädden,
ryckte den persiska hären in i Babylon 538. Belsasar
öfver-raskades vid den af profeten Daniel beskrifna
nattliga festen, då fursten vanhelgade Jerusalems
heliga tempelkärl, och dödades. Nabu-naid, som befann
sig i Borsippa, gaf sig åt segraren och förvisades
till Karamanien, der han slutade sina dagar. Dermed
var det för alltid slut på Babylons rike. Landet,
som blef satrapi i det persiska riket, gick efter
Alexander alldeles tillbaka, och på Kristi tid voro de
store städerna redan förvandlade till grushögar. Det
fordom yppigt bördiga landet är nu en öcken, ur hvars
sand forskaren mödosamt måste framgräfva vittnesbörden
om den forntida makten och rikedomen hos det folk, som
en gång stod i spetsen för menniskoslägtets kultur.
Babylonerna beherskades icke af samma krigiska
eröfrare-anda som assyrerna och egde ej
häller så som dessa ett utprägladt sinne för en
i alla detaljer ordnad statsförvaltning. De yoro
företrädesvis ett fredligt handels- och industrifolk,
men likväl i hög grad frihetsälskande och oförtrutna
i försvaret af sitt oberoende. I ålder och betydelse
täflar deras kultur med Egyptens. En omsorgsfull
odling af jorden, en vidsträckt karavanhandel
och en högt uppdrifven industri alstrade stora
rikedomar. Kaldeerna skapade den vetenskapliga
astronomien. Då Alexander kom till Babylon, visade
de kaldei-ske presterna honom, att deras astronomiska
iakttagelser sträckte sig 1903 år tillbaka. De visste,
att jorden är rund; de hade kännedom om planeternas
gång, orsaken till månförmörkelserna m. m. Hela vår
nuvarande indelning af tiden härrör från dem, och
deras på matematiska grunder ordnade myst-, mått-
och vigtsystem var allmänt kändt och utbredt bland
forntidens folk. I konstnärlig verksamhet hunno
kaldeerna dock ej så långt som sina assyriske
fränder. Deras byggnader äro mera imponerande
genom sin massa än genom sin skönhet, och deras
skulptur förtjenar icke att nämnas vid sidan af den
assyriska. Byggnadsämnet var brändt eller soltorkadt
tegel, hvilket sam-manbands genom jordbeck. Om
kaldeernas språk och skriftecken, se Kilskrift.
I Babylons och Ninives tempel dyrkades samme
gudar, ehuru dessas namn någon gång förekomma
under olika former hos de olika folken. Den högste
verldsherskaren är enligt babylo-nerna II, enligt
assyrerna Assur. De andre öfvergudarna yoro till
antalet 12, ordnade i triader. De märkligaste af dem
voro: Marduk (Babylons skyddsgud) och hans gemål Bilit
(Mylitta), Bel ("herren", Baal), Sin (månen), Samas
(solen), Nebo, kärleks- och stridsgudinnan Is f ar
(fenicernas Astarte), Adar (vest-semiternas Moloch)
och krigsguden Nergal. Kulten var hos babylonerna
grym och vällustig, och det assyrisk-babyloniska
mångguderiet var en styggelse för andra folk, i
synnerhet för judarna. Likvisst röjer sig en märklig
öfverensstämmelse mellan babylonernas och judarnas
äldsta mytologiska sägner (t. ex. i berättelserna om
syndafloden), och äfven under en senare tid synes den
kult, som utöfvades af folken vid Éufrat och Tigris,
hafva inverkat på Jahveh-dyrkan.
Babyloniens historia efter kil-inskrifterna,
Berosus och andra literaturfragmcnt är senast
och utförligast framställd af Ménant i "Babylone
et la Chaldée" (Paris 1875), hvilket arbete
hufvudsakligen ligger till grund för ofvanstående
framställning. Jfr för öfrigt Assyrien och Babylon.
R. T.
Babyloniska fångenskapen (exilen), 1. judarnas
70-åriga fångenskap i det babyloniska riket,
räknas från år 605 f. Kr., då Juda rike först blef
skattskyldigt under Nebukadnesar, till 536, då Cyrus,
som eröfrat det babyloniska riket, tillät judarna att
återvända till fäderneslandet. - Ehuru de fångnes lott
icke var särdeles hård, emedan de såsom kolonister
fingo fritt skaffa sig sysselsättning och näring -
många bland dem uppstego till makt och ära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
