Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bagger, Hans - Bagger, Karl Kristian - Baggesen, Jens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bagger, Hans, den ll:te evangeliske biskopen i
Själlands stift, föddes 1646 i Lund. Hans fader var
lektor vid Lunds domskola och senare professor vid
akademien, derifrån sonen 1663 dimitterades till
Köpenhamns universitet. Under en längre vistelse
i Wittenberg anslöt B. sig nära till den strängt
ortodoxe lutheranen Abraham Calovius. 1668 blef han
professor i filosofi i Lund och 1674 stiftsprost
samt sogneprest vid Frue kyrka i Köpenhamn. Efter
Hans Tåndals död utnämndes B. (1675) vid 29 års
ålder till Själlands biskop. - Han är upphofsman
till den, efter några modifikationer, ännu gällande
”kyrko-ritualen” (1686) och ”altarboken” (1688). I
öfverensstämmelse med sina statskyrkliga åsigter
uppträdde han ifrigt emot att Danmark öppnades
för de genom det Nantesiska ediktets upphäfvande
utdrifne franske calvinisterna. B. dog 1693.
C. R.
Bagger, Karl Kristian, dansk skald, föddes i Köpenhamn
1807, blef student 1826, vistades derefter i sin
födelsestad till 1836, då han kom till Odense,
hvarest han till sin död, 1846, var redaktör af
”Fyens stifts avis”. B. intager ett ej obetydligt rum
bland det 19:de århundradets epigoner på den danske
parnassen. Han egde varm och stark känsla, liflig
fantasi och - åtminstone i sina drömmars verld - ett
våldsamt lynne, och dessa egenskaper, i förening med
bristen på sedlig hållning, gifva B. ett slägttycke
med de många samtida ”zerrissenheits”-poeterna i
Europa. En bra skrifven novell. Min broders levnet
(1835, 2:dra uppl. 1847), och tre smärre diktsamlingar
(Smådigte, 1834, Digtninger, .1836 och Öieblikkets
börn) väckte större förhoppningar, än B. under
sitt korta och tämligen oregelbundna lif hann att
uppfylla. Hans "Samlede skrifter" utkommo 1867.
C. R.
Baggesen, Jens (Immanuel), en af Danmarks
mest framstående skalder, föddes i Korsör d. 15
Febr. 1764. Moderns svårmodiga lynne och dystert,
religiösa lifsåskådning hade ett djupt inflytande
på den rikt begåfvade, men till kropp och själ
sjuklige gossen. Redan i sitt åttonde år oroades
han af samvetsqval och vid nio års ålder höll han på
att dränka sig till följd af försmådd kärlek. Genom
understöd af vänner och gynnare sattes han i tillfälle
att genomgå latinskolan i Slagelse. Skollifvet
utöfvade en fördelaktig inverkan på hans lynne,
och då han 1782 dimitterades till universitetet i
Köpenhamn, var han känd som en munter och liflig
yngling. Redan under skoltiden hade han försökt sig
som skald, hufvudsakligen i den känslofulla genren,
och det dröjde icke länge, förrän hans poetiska begaf
ning gjorde honom känd och skaffade honom vänner i
Köpenhamn. Till hans vänkrets hörde äfven den något
äldre norske skalden Pråm, hvars hustru Baggesen vid
denna tid besjöng som sin sångmö (”Seline”).
År 1785 utgaf B. Komiske fortællinger, och detta hans
första offentliga uppträdande förvärfvade honom icke
allenast publikens ynnest, utan äfven det erkännandet
af Wessel - som hade infört denna genre i danska
literaturen - att B.
var värdig att blifva hans efterträdare. Den unge
skaldens anseende stadgades ytterligare genom en
mängd i tidningar och tidskrifter införda dikter,
hvilka utmärka sig genom en dittills i Danmark okänd
finhet i språkbehandling samt genom liflig fantasi
och en lekande qvickhet - egenskaper som motsvarade
den ytligt rationalistiska tidsandan. Bland B:s
bästa smådikter är den bekanta Der var en tid, da
jeg var meget lille (som af Kellgren öfversattes
på svenska). Upptagen i landets högste kretsar,
synnerligast inom de högförnäma tyska familjerna i
Köpenhamn, lefde B. under några år ett lif af nöjen
och förströelser i palatsen i hufvudstaden och på de
ståtlige herregårdarna, der hans konversationstalang
och lätthet att skrifva vers gjorde honom till en
efterlängtad gäst. Emellertid hade B. börjat blifva
sjuklig. Närmast för att han skulle kunna återställa
sin helsa, men äfven för att gifva honom tillfälle
att utbilda sig för något praktiskt värf i den
offentliga undervisningens tjenst, skaffade hertigen
af Augustenborg honom statsunderstöd till en utländsk
resa. B. uppehöll sig nu under två år, 1789—1790,
i utlandet, mest i Tyskland och Schweiz. Denna resa,
under hvilken han fattade en djup och sann kärlek
till skalden och naturforskaren A. v. Hallers
dotterdotter, Sofie v. Haller, med hvilken han
gifte sig under vistelsen i Schweiz, utöfvade
ett lyckligt inflytande på honom. Hans kärlek och
den personliga beröringen med Tysklands förnämste
estetici och filosofer åstadkommo en förut saknad
jämn vigt i hans själ. Äfven ett kort besök i Paris
straxt efter revolutionen hade uppfyllt honom med
nya och storartade intryck. Allt hvad han sett och
erfarit under dessa resor fick uttryck i en ypperlig
reseskildring, Labyrinthen, hvilken utkom 1792-1793
och ännu i dag åtnjuter stort anseende för den
förträffliga språkbehandlingen. Äfven hans poetiska
författarskap rönte inflytande af resan, och hans
dikter från denna tid äro i känslans sanning och djup
öfverlägsna hans skapelser från de öfriga perioderna
af hans lefnad. Till denna tid hör den poetiska
berättelsen Emma, som B. sjelf satte mycket högt och
som först offentliggjordes i hans med utomordentlig
välvilja mottagna Ungdomsarbejder (1791).
B. stod nu på höjden af lycka och popularitet;
men hans sol skulle inom kort förmörkas. Hans
hustrus sjuklighet och svårigheten att finna
en passande anställning drefvo honom åter från
fäderneslandet. Äfven under denna nya resa, hvilken
omfattade Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien,
gjorde han bekantskap med en mängd ryktbara personer
och fattade en sådan beundran för Kants filosofi,
att han efter mästaren kallade sig Immanuel. Vid sin
hemkomst blef han anställd som vice-provst (inspektor)
vid student-herberget ”Regentsen”. Vid denna tid
deltog han ock i upprättandet af ”Skandinavisk
literaturselskab”.
År 1797 reste han åter utrikes. Kort efter afresan
dog hans hustru i Kiel. Följande året återvände han
till hemmet med en ny maka, Fanny Reybaz, med hvilken
han gift sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
