- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
1455-1456

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bajern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1455

Bajern.

1456

1156, då det gafs åt Henrik den stoltes son, Henrik
lejonet, hvilken äfven innehade Sachsen. Invecklad i
strid med kejsar Fredrik I (kampen mellan hohenstaufer
och welfer), blef han 1179 förklarad i riksakt och
dömd förlustig sina båda hertigdömen, hvarefter
B. 1180 öfverlemnades åt pfalzgrefven Otto af
Wittelsbach, stamfadern för Bajerns nuvarande
dynasti. Otto afled 1183. Hans son Ludvig- I
(d. 1231) erhöll 1215 äfven Ehen-Pfalz såsom
län. Ludvigs sonsöner delade 1255 landet: den äldre,
Ludvig II, fick Öfre Bajern och Ehen-Pfalz jämte
den kurfurstliga värdigheten; den yngre, Henrik,
Nedre Bajern samt hertiglig värdighet. Ludvig dog
1294 och följdes af sin äldre son, Eudolf, hvilken
efter någon tids förlopp råkade i strid med sin yngre
bror, Ludvig (från 1314 tysk kejsare under namnet
Ludvig IY "bajraren"). Efter den äldre broderns
död ingick denne 1329 en delningstraktat med sina
brorsöner, hvilka fingo Ehen-Pfalz jämte en del
af Nordgau (efter denna tid kalladt Öfre Pfalz),
under det att hans egen ätt behöll Öfre Bajern,
med hvilket Nedre Bajern förenades, sedan Henriks
ätt 1340 der utslocknat. Dermed voro wittelsbachska
ättens besittningar för lång tid delade i två
hufvuddelar, Egentliga Bajern och Pfalz. Genom
"gyllene bullan", 1356, blef kurvärdigheten bestämdt
fäst vid den senare linien. Ludvig IV dog 1347,
och Bajern "blef efter hans tid många gånger deladt
mellan hans efterkommande, tills Albrekt IV 1505
stadgade landets odelbarhet och tronföljd efter
först-födslorätten. Under denna splittringens tid hade
ständerna i B. utvecklat sig till stor makt. Al-brekts
tre efterträdare, Vilhelm IV (d. 1550), Albrekt V
(d. 1579) och Vilhelm V, visade sig som skarpa
motståndare till reformationen, och detta var i
ännu högre grad fallet med den sistnämndes son,
Maximilian I, som blef hertig 1598, vid faderns
tronafsägelse. Den rol, denne af jesuiterna
uppfostrade furste, den katolska ligans skapare,
kejsar Ferdinands vän och Gustaf Adolfs fiende,
spelade under trettioåriga kriget, är väl bekant ur
svenska historien. I Pfalz regerade från 1329 det
wittelbachska husets äldre gren. En medlem af denne,
Euprekt III, valdes 1400 till tysk kejsare. Hans
fyra söner - Ludvig, Johan, Stefan och Otto - delade
landet, men Johans och Ottos ättegrenar utdogo
snart: den förstnämndes med hans son Kristoffer,
de tre nordiska rikenas unionskonung. Ludvigs
efterkommande innehade kurfurstlig värdighet (ättens
yngre grenar alltid endast pfalz-greflig). Till dem
hörde unionskonungen Kri-stiern II:s måg, Fredrik II
den vise, som införde reformationen. Grenen utdog
1559 med hans brorson Otto Henrik. Från kejsar
Eu-prekts tredje son, Stefan,, härstammade flere
grenar: Simmern, Neuburg, Sulzbach, Zweibriicken,
Birkenfeld och Veldenz. Till den senare hörde Johan
Georg, gift med Gustaf Voasas dotter Anna. Denne
gren utdog 1694. Ar 1559 öfvergick kurvärdigheten
på linien Simmern till Fredrik IV, som anslöt sig
till reformerta läran. Dennes son, Ludvig VI, hade
en dotter, Maria, som var den svenske

konungen Karl IX:s första gemål. Hans sonson,
Fredrik V, mottog 1619 böhmiska kronan, men
besegrades af kejsaren, som 1623 på en riksdag lät
fråndöma honom hans land och kurvärdigheten, hvilka
båda öfverlemnades till Maximilian af Bajern. I
westfaliske freden behöll Maximilian Öfre Pfalz
och kurvärdigheten, men Fredriks son Karl Ludvig
återfick Ehen-Pfalz och erhöll en ny kurvärdighet,
den åttonde. Den sistnämndes son Karl slöt 1685 den
simmernska linien, och den kurfurstliga värdigheten
öfvergick till linien Neuburg, hvilken utslocknade
1742, då värdigheten öfvergick till Karl Teodor af
sulzbachska ättegrenen. I det egentliga Bajern hade
Maximilian I vid sin död, 1651, efterträdts af sin
son Ferdinand Maria (d. 1679), och denne af sonen
Maximilian II, hvilken för sitt deltagande i spanska
successionskriget 1706 af kejsaren förklarades
förlustig sitt land, hvilket lian först återfick
genom freden i Baden 1714. Maximilian II efterträddes
1726 af sonen Karl Albert, hvilken vid kejsar Karl
VI:s död, 1740, uppträdde som pretendent till de
österrikiska arflanden och 1742 valdes till’tysk
kejsare. Men en österrikisk här dref honom ur hans
eget land, och han afled 1745, innan ännu kriget var
ändadt. Hans son, Maximilian III Josef, slöt 1745
fred och fick behålla B. Med honom utslocknade 1777
det wittels-bachska husets bajerske (yngre) gren, och
B. tillföll nu kurfursten Karl Teodor af Pfalz. En
tvist om tronföljden ("bajerska successionskriget")
afgjordes 1779 till Karl Teodors förmån. Linien
Zweibrücken - dit hörde de svenske konungarna Karl X
Gustaf. Karl XI och Karl XII (de båda senare innehade
hertigdömet 1681- 1718) - hade 1731 utslocknat med
Gustaf Samuel, en son till Karl X Gustafs bror,
Adolf Johan, och när Karl Teodor barnlös afled 1799,
var den Birkenfeldska linien den enda qvarlefvande
af wittelsbachska huset. En medlem af denna linie,
Maximilian IV Josef, fick nu Bajern med Pfalz. Såsom
Napoleons bundsförvandt erhöll han konungatitel,
hvilken han antog den l Jan. 1806, hvarvid han kallade
sig Maximilian Josef I. Hans dotter Augusta ingick
s. å. äktenskap med Napoleons styfson, Eugene Beauharnais
(och blef med honom moder till den svenska
drottningen Josefina). Revolutionskrigen skänkte
äfven Bajern högst betydande landvinningar, och då
det vid de allierades stora krig mot Napoleon kort
före slaget vid Leipzig öfvergick på dessas sida,
fick det i Wien-freden behålla de nyförvärfvade
områdena. Den kloke och kraftfulle, men hänsynslöse
ministern Montgelas var, mer än den godmodige konung
Max, landets regent under denna tid. B. styrdes
alldeles enväldigt, och först efter Montgelas’
aflägsnande (1817) utfärdades, d. 26 Maj 1818,
en oktrojerad författning. Konung Max dog 1825
och efterträddes af sin son Ludvig I. Genom flere
konstitutionella åtgärder och löften om sparsamhet
väckte denne i början stora förhoppningar, men snart
fingo de klerikale ett utomordentligt stort inflytande
på konungen, som derjämte slösade omåttliga summor
på praktbyggnader och konstsamlingar. I landtdagens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:25:22 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/1455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free