Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banér, Gustaf - Banér, Per - Banér, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig väl Karls planer, men jämte Ture Bjelke
qvarstannade han dock i Sverige äfven efter Årh öga
möte, i den förhoppning att han, genom att hålla sig
på afstånd från händelserna, skulle kunna undvika det
svåra valet mellan att uppträda mot sin konung eller
mot sitt fädernesland. Detta hopp omintetgjordes
dock. Hertigen och ständerna utsago nämligen på
riksdagen i Upsala 1598 de båda herrarna att på
deras vägnar afgå såsom sändebud till Sigismund,
men då de icke dertill voro villiga, kastade de
sig helt och hållet i Sigismunds armar samt flydde
öfver Danmark till Polen. Återkommen med Sigismund,
utlemnades Gustaf B., efter slaget vid Stångebro,
till hertigen, dömdes till döden och afrättades på
Linköpings torg d. 20 Mars 1600.
För sin redlighet, sin lärdom och sin vältalighet stod
Gustaf B. i högt anseende hos sin samtid, och såväl
hans efterlemnade bref som den rörande berättelse,
hvilken man af hans dotter Kristina eger om hans
sista stunder, vittna om en varm gudsfruktan och de
ädlaste tänkesätt. Oaktadt dessa egenskaper var han
dock ej vuxen de svåra förhållanden, som blefvo en
följd af den nödvändiga brytningen mellan Sigismund
och dennes protestantiske undersåtar. Genom. att
sluta sig till den förre förband han sitt öde med
en sak, som kunnat medföra de svåraste olyckor för
fäderneslandet, men som nu ledde till hans egen
undergång. s. B.
3. Baner, Per, den förres son, statsman, föddes
1588 på Djursholm. 1611 blef han kaminarjunkare hos
Gustaf Adolf och följde denne vid hans infall i Skåne
1612. Då konungen dervid på Vittsjöns is öfverraskades
och angreps af en dansk ströfkår (d. 11 Febr.) samt
var nära att drunkna, räddades han af B. och
uplandsryttaren Tomas Larsson. Till belöning för sin
modiga handling fick B. sin farbroder Stens förverkade
gods och blef vid kröningen 1617 slagen till
riddare. 1621 följde han så-. som krigskommissarie
med på tåget till Livland och var under åren 1622-24
dels guvernör öfver Estland, dels tjenstgörande hemma,
i Kammar-kollegium. 1625 blef han riksråd och inträdde
året derpå som rikskansliråd i det då nyorganiserade
kansliet, der han sedermera i tio år med få af brott -
såsom t. ex. en del af sommaren 1627, då han af Gustaf
Adolf sändes till norra Tyskland för att underhandla
med de protestantiske furstarna - tjenstgjorde som
vice kansler under Axel Oxenstj ernås frånvaro i
diplomatiska värf. Denne plats kunde han dock icke
fylla till sin store förmans belåtenhet. Sjuklig både
till kropp och lynne, skötte han icke sitt ämbete med
den kraft, som den tiden kräfde, och kansliet sades
under hans ledning vara "ynkeligt". I rådet påstods
han "tillbringa tiden med fåfänga disputationer". Han
stod jämväl i spändt förhållande till de fleste af
sina ämbetsbröder och ansågs vara hufvudman för det
mot kanslerens utrikespolitik och statshushållning
fientliga parti, som af denne benämndes "la caballe
des Banniers", och hvars kraftigaste medlem var Per
Brahe. Sedan kan-sleren hemkommit, 1636, fortsattes
väl denna opposition inom rådet, men hon kunde sällan
göra sig gällande mot den lysande statsmannen, och
minst var Per Baner mannen att föra hennes talan,
i synnerhet sedan Brahe 1637 blifvit aflägsnad till
Finland såsom generalguvernör. Väl återvände denne
efter tre år för att upptaga striden, men Per Baner
synes numera föga hafva deltagit i densamma. Han dog
i Stockholm d. 13 Juli 1644. R. T.
4. Baner, Johan, den förres broder, fältherre,
föddes 1598 på Djursholm. Han gjorde sina första
lärospån som krigare under Gustaf Adolfs ryska krig
och deltog sedan med ära i det polska; men det var
under det trettioåriga kriget, som han inlade sina
största förtjenster om fosterlandet och tillika
förvärfvade sig namn som en af sin tids förnämste
fältherrar. I slaget vid Breitenfeld anförde han den
högre flygelns andra linie och bidrog i ej obetydlig
mån till den lysande segern. Sedan fick han i uppdrag
att med en egen kår operera mot Magdeburg. Efter
denne stads intagande förenade han sig med konungens
här och deltog i tåget in i Bajern. Då Gustaf Adolf
ryckte mot nordöst för att möta "Wallenstein, fick
B. i uppdrag att fortsätta Schwabens eröfring,
men kallades sedan till konungen vid Ntirnberg,
der han deltog i stormningen mot Wallenstein läger
och derunder sårades. I slaget vid Ltitzen deltog
B. ej; han stod då i södra Tyskland med en afdelning
af svenska hären. Sedan kämpade han, dels ensam och
dels i förening med Gustaf Horn, med framgång mot den
bajerske generalen Åldringen, men då han ännu led af
det sår han fick vid Ntlrn-berg, lemnade han snart
sitt befäl. Sorgen öfver den store konungens död
gjorde, att B. till och med tänkte helt och hållet
draga sig ifrån kriget och återvända till Sverige,
men Oxenstj ernås föreställningar förmådde honom
att stanna. I slutet af 1633 mottog han befälet
öfver en här vid Elbe, eröfrade i förening med
brandenburgska trupper Landsberg och Frankfurt 1634,
ämnade så bemäktiga sig Schlesien, men förekoms af
sachsarna under Arnim och förenade sig nu med denne
om ett infall i Böh-men för att sålunda skaffa luft
åt den svenska hufvudarmén vid Donau. I Juli 1634
stodq de båda fältherrarna förenade framför Prag,
men kunde till följd af ömsesidigt misstroende och
oenighet intet väsentligt uträtta och drogo sig
efter slaget vid Nördlingen ur landet. Baner förde
sin här till Timringen, men kurfurstens af Sachsen
hotande hållning tvang honom att i början af följande
året draga den derifrån till Magdeburg. Det var nu
Sveriges enda här i Tyskland; på dess öde berodde
i väsentligaste mån Sveriges och protestantismens
sak. Dess ställning blef allt mer betänklig. Sachsen
afföll, slöt fred och förbund med kejsaren och
hotade Sverige med krig, för den händelse att detta
ej drog sina trupper ur Tyskland. Äfven de flesta
bland de öfriga protestantiska ständerna i norra
Tyskland afföllo från Sverige, och derjämte utbröt
ett af den sachsiske kurfursten anstiftadt myteri
bland de tyske öfverstarna inom Baners här. Genom
mod och klokhet lyckades Baner att afvärja denna
öfverhängande fara. Han samlade omkring sig de
pålitlige trupperna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
