- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf /
1521-1522

(1876) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bank

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


tingen af guld och silfver eller af reverser
och inteckningar eller af varor. Lämpligheten af
sistnämnda slag af pant-objekt är dock omtvistad.

5:o) Inkasserings-rörelsen. Denna verksamhet, så att
säga sammanbunden med upp-och afskrifnings-rörelse
eller ett slags kreditiv-rörelse, blir den
s. k. kontokurant-rörelsen, hvarvid banken uppträder
som kassör åt sina kontokurant-kunder, i det han
åt dem verkställer inkasseringar och utbetalningar,
förvaltar lediga penningar o. s. v,

Man har såsom en egen art af banker omtalat
sedelbanker. Dessa äro dock intet annat än
cirkulations-banker, ehuru de jämte öfriga
rörelsegrenar äfven utställa (för bekvämlighetens
skull tryckta eller graverade) förbindelser,
ställda till innehafvåren och betalbara vid an
fordran. Hvar och en innehafvare af en dylik
sedel är alltså en bankens fordringsegare: men
till följd af fordringsbevisets beskaffenhet och
bankens kredit emottages detsamma vanligen lika med
klingande mynt. Sedelutgifningen är derför ett sätt,
hvarpå banken använder sin kredit till att lätta
öfverflyttningen af värden eller utbyte af tjenster,
i det besittningen af en bankens sedel (ett eget
slags skuldsedel) gifver inne-hafvaren samma förmåga
att köpa som besittningen af metallmynt.

Enär emellertid sedlarna i regeln gälla
såsom penningar och således inverka på landets
penningeväsende, och emedan bankens oförmåga att
inlösa dem skulle vålla den stora allmänheten
förluster, har rättigheten till sedel-utgifning
blifvit föremål för privilegier eller gjorts
beroende af vissa vilkor samt sjelfva utgifningen
blifvit underkastad kontroll, dels för att trygga
sedlarnas inlösen, dels för att hindra rubbningar
i affärsförhållandena - något, som lätteligen
skulle kunna inträffa, derigenom att sedelmassan
ökades eller minskades utöfver den gräns, som
affärernas jämna gång å hvarje tid kräfver. Så har
man flerestädes centraliserat sedelutgifningen i en
enda bank (Frankrike, Österrike, Ryssland, Norge,
Danmark, Holland, Portugal, Grekland), hvarvid
banken är antingen en ren statsinstitution (såsom i
Ryssland) eller ett privilegieradt aktiebolag under
statskontroll.

Man anför såsom centraliserings-systemets fördelar
bankens större styrka vid kriser och olyckstillfällen;
dess deraf beroende förmåga att hjelpa affärsmännen
i tider af nöd och att hindra våldsamma kastningar
i räntefoten; möjligheten att bereda öfverlägset
förträfflig ledning-, enheten af banksedlarna
ni. m. Såsom praktiskt bevis på fördelen af detta
system åberopas framför allt den franske banken,
i hvars historia man tror sig finna alla de nämnde
fördelarna exemplifierade.

Emot centralisationen anföres följande; att
den privilegierade banken lätt blir beroende af
regeringen och att bankens tillgångar derigenom
lätt kunna sammanblandas med statsfinanserna -
något som erfarenheten ofta visat vara fallet -;
faran att banken i brist på konkurrens skulle
behandla allmänheten egennyttigt eller partiskt;
den olägenheten att bankväsendets fördelar

blifva mindre spridda till en mängd ställen
o. s. v. Mångenstädes tillåter man derför att flere
sedel-utgifvande banker uppstå, ehuru en enda bank
åtnjuter särskilda privilegier (England, Tyskland,
Eelgien). I detta fall, liksom der ett bankernas
likaberättigande eger rum (Italien, Skotland,
Irland, Schweiz, Nord-Amerika), pläga begränsningar
af och kontroller öfver sedelutgifningen finnas
föreskrifna, såsom sedelmassans förhållande till
den metalliska valutan, beskaffenheten af bankens
säkerheter, förbud att inlåta sig på annat än vissa
slag af affärer, periodiska redogörelser för bankens
affärsställning, statsämbetsmäns rättighet att granska
densamma m. m. Huru vilkoren och kontrollerna böra
vara beskaffade, är dock ännu omtvistadt. Sverige
anses vara det land, der banksedeln först kom i
bruk. Den s. k. Palmstruchske banken, som fick sina
privilegier 1656, började att, jämte det han dref
giro- och cirkulations-rörelse, utfärda sedlar,
om ock i form af depositionsbevis. Sedan banken år
1664 blifvit bankrutt - man känner ej med visshet
hvarigenom - stiftades år 1668 den s. k. Riksens
ständers bank, den nuv. Riksbanken. Denne bank
och den finske banken äro de ende, som styras af
landets representation. I Sverige tillhörde Riksens
ständers bank länge endast de tre högre stånden;
i början ville nämligen bondeståndet ej hafva
dermed att skaffa och fick ej del i den förr än år
1800. Banken skulle först vara blott en giro-och
cirkulations-bank utan sedelutgifningsrätt, men redan
kort efter år 1700 började man att genom fingerade
depositionsbevis, de s. k. transportsedlarna, kringgå
förbudet emot sedelut-gifning. Under frihetstiden,
synnerligast under Hattarnas styrelse, utvidgade
man - för att kunna genom lån hjelpa framför allt
förädlings-näringar och jordbruk - sedelutgifningen
utöfver hvad rörelsens behof med hänsyn till den
internationella fördelningen af ädla metaller kunde
bära. Deraf följde en onaturlig prisstegring,
ett metallmyntets utströmmande ur landet och -
då exportörerna af metallmynt beredde sig sådant
genom att hos banken fordra inlösen af sedlar eller
på andra vägar uttaga det ur banken - ett minskande
af bankens metallförråd, till dess banken år 1745 ej
längre förmådde inlösa sina sedlar. Derigenom, och
emedan banken under hatt-grundsatsernas herravälde
fortfor att utlemna nya massor af transportsedlar,
uppstod ett agio mellan sedlar och mynt, som visade
sig särskildt i kursen på utländska vexlar och som ej
kunde förhindras af några konstlade försök att "styra
kursen". Detta agio steg slutligen så högt, att en
riksdaler specie, som efter myntordning och lag skulle
vara lika med 36 mark kopparmynt-sedlar, i sjelfva
verket aktades lika med 72 mark. Efter sistnämnde
grund genomfördes ock år 1776 den s. k. realisationen,
d. v. s. återställandet, ehuru till deras halfva
värde, af sedlarnas in-lösbarhet. Sedan staten
företagit sig att utgifva ett oinlösligt pappersmynt
(de s. k. riksgäldssedlarna) och banken genomfört ett
slags realisation äfven af dem, upprepades kort efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:02 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaa/1521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free