Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barmen - Barmhertiga bröder - Barmhertiga systrar - Barn - Barnabas - Barnabiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämligast tillverkning af band, garn, maskinerier,
orglar och pianon. Dessutom finnas der
färgerier, väfverier, jernstöperier m. in.
Barmhertiga bröder (i Frankrike Fréres de la charité,
i Italien Fate ben fratelli), ett religiöst sällskap,
som stiftades af portugisen Juan Ciudad, hvilken,
efter en stormigt tillbragt ungdom, 1540 började egna
sig åt sjukskötsel samt vård af fallna qvinnor. Från
alla håll understöddes han i sin menniskovänliga
sträfvan och efterlemnade vid sin död (1550) en
förening, hvilken allt fortfarande skulle verka
för det goda ändamålet. Denna förening blef 1572
af Pius V erkänd såsom kongregation efter Augustini
regel. 1592 delades hon i 2 afdelningar, en spansk
(med brun ordensdrägt), för Spanien och Amerika,
och en italiensk (med svart drägt), för det öfriga
Europa. Medlemmarna förbinda sig – utom till hvad
som innebäres i de tio gamla munklöftena – till
sjukvårdstjenst, och deras kloster äro storartade
hospital, i hvilka medlemmar af alla trosbekännelser
vårdas med lika kärlek och omsorg. En på 6 år
vald ordens-general är högste styresman öfver alla
klostren.
Barmhertiga systrar (Fr. Soeurs (filles) de la charité
l. de la miséricorde), äro föreningar af kristligt
sinnade qvinnor med ändamål att lindra menskligt
elände, företrädesvis genom att vårda fattiga och
sjuka. Den första af detta slag stiftades 1634 af
fransmannen Vincent de Paula och erkändes 1655 af
påfven såsom ordnad kongregation. Hon utbredde sig
mycket hastigt, blef sedermera upphäfd under franska
revolutionen, men 1807 återställd af Napoleon. I
Frankrike och Tyskland finnes nu ett mycket stort
antal af dessa barmhertiga systrar, hvilka med en
allt uppoffrande kärlek egna sig åt vården af sjuka
och blinda samt åt skolundervisning m. m. Liknande
föreningar af tyskt ursprung äro Elisabetinnorna,
Ursulinskorna m. fl. Inom den protestantiska kyrkan
motsvaras de barmhertiga systrarna (sedan 1836)
af diakonissorna.
Barn (af bära i betydelsen föda) är benämningen på
menniskan ifrån hennes födelse till dess hon inträder
i pubertets-åldern. Tiden för denne senare kan ej
såsom allmängiltig bestämmas, emedan den är olika
för det manliga och det qvinliga slägtet äfvensom för
olika raser och individer. Barndomen delas vanligen
i tre perioder: dibarnsåldern, som räcker till första
årets slut eller då barnet afvänjes, den egentlige
barnaåldern, från 1–7 år, och slutligen goss- och
flickåldern. Under dibarnsåldern förer barnet mer än
någonsin ett vegetativt lif, och dess kropp tillväxer
derunder raskare än under någon annan tidpunkt. Endast
under de 2–3 förste dagarna af sitt lif aftager barnet
i allmänhet i vigt med omkr. 200 gram (0,5 skålp.) för
att sedan stadigt tillväxa, om ej sjukdom eller annat
hinder mellankommer. Under dibarnsåldern tillväxer
äfven hjernan mycket hastigt – hennes vigt fördubblas
nämligen under de två första lefnadsåren. Musklerna
äro hos den nyfödde mycket litet utbildade, deras
rörelser derför äfven mycket inskränkta; endast de
till sugningen (diandet) tjenande musklerna
äro fullt utbildade och utveckla också en förvånande
kraft. Bensystemet är ännu ofullkomligt. Benmassan
är kärlrikare än hos äldre personer, men ännu
ej kompakt; de långa benen (rörbenen) äro derför
relativt mjuka, och dessas ändar (epifyserna) bestå
ännu af brosk. Hufvudskålsbenen bestå delvis af flere
stycken och kännas ännu mjuka. Emellan pannbenet
och båda sidohjessbenen ligger den s. k. stora
fontanellen, som qvarstår icke allenast hela det
första, utan äfven det andra lefnadsåret och sluter
sig först med dess utgång. En förtidig slutning af
denna fontanell hindrar hjernans fria utveckling,
hvaraf följer minskad intelligens hos barnet;
en för sen slutning tyder på en förhandenvarande
sjukdom (hjernvattusot eller engelska sjukan). Af
sinnesorganen är smaksinnet det som först utvecklas
hos barnet: redan den nyfödde ger tydligen till känna
hvad som smakar eller icke. Hörselsinnet deremot synes
till en början vara fullkomligt outveckladt; när det
börjar sin verksamhet, är naturligtvis omöjligt att
säga. Förståndet synes vakna i 2:dre eller i början af
3:dje lefnadsmånaden och utvecklas sedan fortfarande,
hvarför också barnet vet att tidigt nog göra sin rätt
gällande. – Tandsprickningen börjar i dibarnsåldern
i 4:de–6:te månaden och fortgår under såväl denna
som den andra åldersperioden. Fall äro anförda,
i hvilka barnet haft tänder redan vid födelsen; så
t. ex. Ludvig XIV och Mirabeau. Se Tandsprickning.
A. K.
Barnabas (Hebr., "hugsvalelsens son"), egentl.
Joses, enligt sägnen en af Jesu lärjungar,
var bördig från Cypern och tillhörde Levi stam. I Jerusalem
införde han Paulus hos Petrus och Jakob samt tog honom
med sig till Antiochia, då han skulle befästa den
unga kristna församlingen derstädes. B. var Pauli
följeslage på dennes första missionsresa, och under
apostlamötet i Jerusalem talade han, likasom Paulus,
för de hedne-kristnes befrielse från att följa den
mosaiske lagens föreskrifter. En tvist mellan B. och
Paulus om Johannes Marcus kom dem att skiljas,
och då Paulus företog sin andra missionsresa,
begaf sig B. till Cypern. Om hans lif efter denna
tid har bibeln intet att förmäla. Legenden gör
honom emellertid till den förste biskopen i Milano
och låter honom, lida martyrdöden. En "epistel",
författad af Barnabas, ansågs af många i den gamla
kristna kyrkan för kanonisk och finnes upptagen i
Codex sinaiticus. Vigtiga skäl tala dock mot B:s
författareskap.
Barnabiter, först kallade Pauliner, en munkorden,
stiftad 1530 af Antonio Maria Zaccaria i
Milano och bekräftad 1532 af påfven Klemens
VII. Barnabiterna egna sig åt barmhertighetsverk,
ungdomens undervisning, predikan och mission bland
kättare. Utom de vanliga klosterlöftena afgifva de
äfven det löftet att icke mottaga några kyrkliga
värdigheter. Orden hugnades vid sin stiftelse med
många förmåner och vann stark tillväxt både i Italien
och andra katolska land, men öfverflyglades snart i
makt och framgång af jesuiterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
