Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barne - Barnekow, Margareta. Se Ascheberg - Barnekow, Kristian - Barnes, Robert - Barnes, William - Barnet - Barnet, John - Barneveld, holländsk statsman. Se Oldenbarnevald - Barnhem. Se Räddningsinstitut - Barnhus - Barnhushemman. Se Ad pias causas och Hospitalshemman - Barnhusinrättningen i Stockholm. Se Allmänna barnhusinrättningen - Barnhustunnan - Barnkrubbor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barne, härad och tingslag i
Vestergötland, Skaraborgs län. 32,631 hekt. (65,203 tnld). 195 3/5
fm mtl. 13,139 innev. (1875). Häradet består af
socknarna Eling, Lekåsa, Åsaka, Foglum, Sandbäck
(Kyrkås), Essunga, Ryda med Halfås, Kedum, Naum,
Long, Önum och Vara samt delar af Skarstad, Hällum,
Ufvered och Levene. Tillsammans med häraden Åse,
Viste och Laske utgör B. ett fögderi, och med
samma härad är det förenadt till en domsaga,
J. H.
Barnekow, Margareta. Se Ascheberg.
Barnekow, Kristian, dansk adelsman, f. 1556, är känd
för sin ovanligt stora lärdom, sina vidsträckta
resor (bl. a. till Arabien och Abessinien) och
sin stora rikedom. Han egde godsen Birkholm (nu
Lövenborg) och Töllöse på Själland, Vidtsköfle i
Skåne och en stor gård i Köpenhamn, hvarest ännu
finnes en gata, som efter honom blifvit kallad
"Kristen-bernikow-sträde". B. stupade d. 22 Febr. 1612
på Skällinge hed i Halland. Sägnen låter honom, dock
säkerligen med orätt, offra sitt lif för att rädda
Kristian IV, åt hvilken han skall hafva öfverlemnat
sin häst med orden: "Kongen min hest, fienden mit
liv, Gud min själ!" En stor sten på Frägnareds
gärde kallas ännu "Kristian Barnekows sten".
E. Eg.
Barnes [barns], Robert, Luthers vän och
en af reformationens ifrigaste anhängare i
England. Af Henrik VIII förjagades han från
sitt fädernesland, men återvände snart dit och
blef t. o. m. samme konungs hofkaplan. Inom kort
råkade han emellertid i ogunst och måste bestiga
bålet, 1540. Bland hans efterlemnade skrifter
är Vitæ romanorum pontificum deri mest bekanta.
J. H. B.
Barnes [barns], William, engelsk folkskald och
språkforskare, föddes 1810 i Blackmore-dalen i
Dorsetshire och blef 1862 kyrkoherde i Salisbury. Han
grundlade sitt rykte som skald genom diktsamlingen
Poems of rural life in the Dorset dialect (1844,
4:de uppl. 1866) och utgaf derefter två andra dylika
samlingar. Genom dessa dikter, som på folkets egen
dialekt framställa folklifvet i skaldens hemort,
står B. ensam i den engelska literaturen. Utom några
smärre uppsatser öfver Dorset-dialekten har han
författat en mängd intressanta afhandlingar i
jämförande språkvetenskap.
Barnet (Chipping- l. High-B.), stad i engelska grefskapet Hertford. 3,720 innev. (1871). Edvard IV
besegrade der grefven af Warwick 1471.
Barnett, John, engelsk tonsättare, f. 1802 i Bedford,
uppträdde redan 1813 på tiljan i London såsom
sopranist, men egnade sig efter förlusten af sin röst
uteslutande åt komposition. Hans sånger och operor
(The mountain sylph, Fair Rosamond m. fl.) hafva gjort
stor, ehuru icke varaktig lycka. Hans uppfinningsgåfva
är behaglig, men utan sjelfständighet.
A. L.
Barneveld, holländsk statsman. Se Oldenbarneveld.
Barnhem. Se Räddningsinstitut.
Barnhus äro anstalter, i hvilka fattiga och
föräldralösa barn upptagas och uppfostras. Redan de
gamla folken, i synnerhet grekerna och romarna,
egnade någon uppmärksamhet åt vården af fader- och
moderlösa; men ej förr än under den kristna tiden
började man med allvar taga sig af sådana. Först
inackorderades de af barmhertiga menniskor i
enskilda familjer, men i 16:de årh. begynte man
uppföra särskilda barnhus. Man tyckte sig nämligen
finna, att inackorderingssystemet icke skyddade
barnen för en olämplig eller grym behandling. Vid
slutet af 17:de årh. funnos barnhus i de fleste
större städer på Europas fastland. Mest berömdt blef
det af A. H. Francke 1698 grundade stora barnhuset
("waisenhaus") i Halle. Dessa inrättningar underhöllos
i allmänhet genom frivilliga gåfvor och voro sålunda
verkliga barmhertighetsinrättningar. Först i den
nyare tiden har man kommit till insigt om att det
är staternas och kommunernas skyldighet att draga
försorg om fattiga fader- och moderlösa barn. Nu
finnas ock en mängd barnhus, som underhållas på
allmän bekostnad. De flesta bland dem äro likväl för
stora, så att icke nödig omsorg kan egnas åt hvarje
individ. Derför har man åter börjat inackordera
barnen och genom omsorgsfullt val af fosterföräldrar,
genom god betalning och genom besök i fosterhemmen
sökt tillförsäkra dem en god vård. Jfr Allmänna
barnhus-inrättningen i Stockholm, Frimurare-barnhuset
och Hittebarnshus.
Barnhushemman. Se Ad pias causas och Hospitalshemman.
Barnhusinrättningen i Stockholm. Se Allmänna barnhusinrättningen.
Barnhustunnan, förv., den åt allmänna
barnhusinrättningen i Stockholm anslagne
fyrationdedelen af kronans tionde-spanmål från
15 län. Sedan 1869, då alla dylika anordningar
afskaffades, godtgör statsverket årligen barnhuset
spanmålens värde efter markegångspris. Kgb.
Barnkrubbor (Fr. crêches), så benämnda till minne
af den krubba, hvari Kristus-barnet hvilade, äro
välgörenhetsanstalter, i hvilka fattiga mödrar få,
antingen afgiftsfritt eller mot en ringa betalning,
inlemna späda barn (under två års ålder), för att
dessa må erhålla eftersyn och vård under den del
af dagen, då mödrarna sjelfva och familjens äldre
medlemmar äro upptagna af arbete utom hemmet. Den
första barnkrubban inrättades 1844 i Paris af
Marbeau, som året derefter utgaf en skrift öfver
ämnet ("Traité des crêches"), hvilken belönades
med Montyonska priset. Ett 1846 i Frankrike bildadt
sällskap (Société des crêches) har oaflåtligt verkat
i samma syfte. År 1855 funnos öfver 400 barnkrubbor i
detta land. År 1856 förklarades dessa anstalter för
établissements d’utilité publique (inrättningar af
nytta för det offentliga), hvilket medförde rätten
att mottaga legat, donationer m. m., och ställdes
under statens öfverinseende. – Det från Frankrike
utgångna föredömet vann snart efterföljd i andra
land. Så inrättades redan 1849 i Wien den första
barnkrubban i Tyskland, och två år derefter öppnades
i Dresden en annan, i förening med en barn-asyl. För
närvarande finnas sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
