Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnträdgårdar - Barns utsättande - Barnsäng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolundervisningen. De små sysselsättas vexelvis med
samtal, lekar och sånger samt med åtskilliga sinnrikt
uttänkta arbeten (ritning, läggning med pinnar,
flätning, utstickning, modellering m. m.). Med
hvarje anstalt af detta slag bör vara, men är icke
alltid, förenad en trädgård (detta är anledningen
till namnet), i hvilken barnen dels få leka, dels
sysselsättas med att gräfva, plantera m. m. Den
förste barnträdgården ("kindergarten") anlades
1837 af den tyske pedagogen Fr. Fröbel. Idén,
som i början rönte likgiltighet och motstånd,
omfattades sedan med stigande intresse. Sällskap
("Fröbel-vereine") bildades, hvilka främjade
saken genom penningeunderstöd, barnträdgårdars
anläggande, skrifters utgifvande äfvensom genom
upprättande af seminarier för bildande af lärarinnor
("kindergärtnerinnen"). Ett sådant seminarium finnes i
Berlin och ett i Gotha, hvars föreståndare, A. Köhler,
ifrigt verkat för idéns utbredning. Äfven utom
Tyskland hafva dessa anstalter omfattats med lifligt
intresse, i synnerhet i England och Nord-Amerika. I
förstnämnda land finnes en för saken nitiskt arbetande
förening ("Fröbel-society for the promotion of the
kindergarten system"). I Köpenhamn grundades en
barnträdgård 1872 af teol. kand. Juel Hansen.
Om nyttan af barnträd gårdar äro meningarna
delade. Under det att Fröbel och hans anhängare
deri se en upptäckt, som öppnat en ny æra för
pedagogiken, förmena motståndarna, att dessa
anstalter verka hämmande på barnens sjelfverksamhet
och på deras mottaglighet för den egentliga
skolundervisningen. Bland dem, som genom skrifter
verkat för ifrågavarande sak, må nämnas Fröbel,
Middendorf, Diesterweg, Auguste Hertz, Marquart,
Pösche, fru v. Marenholtz, A. Köhler och Seidel
("Katechismismus der kindergärtnerei", 1863).
Barns utsättande var i de äldsta samhällena en ganska
vanlig handling. Hos forntidens egypter hörde det till
ordningen för dagen, och Gamla Testamentets böcker
ådagalägga, att hebreerna under fångenskapen följde
denna sedvänja. Moses blef, som bekant, utsatt af sin
moder (2 Mose b. 2). I Grekland, liksom i Egypten,
såg man i folkökningen en fara för staten, och såväl
Plato som Aristoteles försvarade utsättandet af
barn, i synnerhet af lytta. I Rom påbjöd Romulus,
att alla gossebarn och det förstfödda flickebarnet
skulle uppfödas, hvaremot de yngre flickebarnen skulle
utsättas. I 3:dje årh. efter Roms grundläggning hade
det blifvit lag, att alla barn skulle uppfödas och
blott vanföra qväfvas. Barns utsättande var dock ännu
mycket vanligt, ja det t. o. m. ökades, i samma mån
som lyxen undergräfde välmågan. Ännu under Justinianus
(527–565) förekommo ofta utsättningar. Den gamla
verlden fick emellertid plikta för sin grymhet i detta
hänseende, derigenom att folkmängden aftog för hvarje
dag. "Gudarnas orakel upphöra", säger Plutarchos,
"emedan det på de öde landsträckorna icke finnes folk
för att åhöra dem".
Man får emellertid icke tro, att alla utsatta barn
voro prisgifna åt en säker död. Derigenom att lagen
bestämde dem till slafvar hos de personer, som
upptogo dem, funno de skydd i menniskornas egennytta.
Justinianus upphäfde emellertid denne lag, och derefter
måste kyrkan åtaga sig de utsatta barnen samt
uppfostra dem, om ingen annan ville göra det. Denna
börda blef henne dock snart för tung, och hon sökte
derför att få densamma öfverflyttad på kommunerna
eller på godsegarna. Dessa tre parter tvistade i
århundraden om denna fråga, och den nyckfulla
jurisprudensen gaf rätt än åt den ene,
än åt den andre.
Äfven forntidens nordboar plägade utsätta
barn. Straxt efter födelsen lades barnet på marken
och fick ligga der, till dess fadern hade afgjort
om det skulle uppfostras eller utsättas (ut
berast). Bevekelsegrunderna till utsättandet voro
många och olika: än svårare lyten eller svaghet hos
barnet, än föräldrarnas fattigdom och oförmåga att
fostra det, vidare oenighet mellan man och hustru
eller inom slägten med anledning af den förbindelse,
hvaraf barnet var en frukt, olycksbådande drömmar
eller andra onda förebud o. s. v. Endast i den
händelsen att föräldrarna voro mycket fattiga ansågs
utsättandet för oskyldigt; i andra fall nämnes det
som en högst tadelvärd, fastän fullkomligt laglig
gerning. Liksom hos grekerna och romarna afsåg
utsättandet icke alltid att bringa barnet om lifvet:
ville någon upptaga det, var man i de flesta fall
nöjd dermed. Derför insveptes barnet icke sällan
i en duk, fick en fläskbit i munnen och nedsattes
mellan trädrötter eller stenar. Fattigt folk, som
i regeln icke ville döda barnet, utan endast befria
sig från omkostnaderna för dess uppfostran, iakttog
sannolikt i allmänhet dessa försigtighetsmått. Det
ansågs för en ädel gerning, t. o. m. som en pligt, att
upptaga och uppfostra utburna barn. Mödrarna plägade
göra invändningar, ja ofta stora ansträngningar
för att rädda sina barn, hvaremot fäderna voro
mera känslolösa. (Jfr t. ex. "Gunlög ormtungas
saga".) Genom kristendomens inflytande upphörde
småningom denna råa sed.
På Island vågade missionärerna icke genast förbjuda
utsättandet, emedan den gamla trons anhängare funno
ett sådant förbud vara orimligt, just då man genom
förbudet att äta hästkött hade gjort det svårare
för de fattige att skaffa sig uppehälle. I Norge
belades barns utsättande med strängt straff genast
efter kristendomens införande. I Sverige förbjöds
utsättandet vid slutet af 12:te årh.
Utsättandet af barn har emellertid aldrig blifvit
fullt utrotadt; ännu i våra dagar förekommer detta
brott. Lagen bestämmer i alla land hårdt straff
derför, och den nye svenske strafflagen (af år 1864)
belägger det med straffarbete från 6 månader ända till
10 år. De högre straffgraderna ådömas, då barnet genom
utsättandet lider kroppslig skada eller ljuter döden.
Barnsäng (Lat. puerperium) kallas närmast den
tid, under hvilken en barnaföderska, efter skedd
förlossning, har att intaga sängen. Denna tid bör i
normala fall utgöra 9–10 dygn och kan ej utan fara
förkortas. I vidsträcktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
