Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barquisimeto - Barr - Barr - Barra - Barrackpore - Barrameda - Barrande, Joachim - Barras, Paul Jean François Nicolas de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den förstördes genom en svår jordbäfning
1812, men är nu åter uppbyggd.
Barr, bot., äro smala, jämnbreda, mer
eller mindre långa, vanligen styfva,
stickande blad, hvilka utmärka företrädesvis
de kottebärande träden (nat. fam. Coniferae),
hvilka derför i allmänhet kallas barrträd. Barren
sitta hos de flesta bland dem qvar flere år
och äro ständigt gröna, såsom hos våra tall-
och granträd m. fl. Hos lärkgranen (Larix
decidua Mill.) äro barren mjuka och affalla
årligen. Jfr Skogsull, Tallbarrs-extrakt.
O. T. S.
Barr, stad i nedre Elsass, vid foten af
Vogeserna. 5,655 innev. (1871).
Barra, litet negerrike på Afrikas vestra kust,
vid Gambia-flodens mynning, ungefär 70 kilom. (9
1/2 mil) långt och lika bredt. Innevånareantalet
uppgifves högst olika, från 100 till 200
tusen. Landet är i allmänhet slätt och väl egnadt
för odling. Guldsand och elfenben utföras öfver
hamnen Albreda. Kustlandet tillhör England sedan
1826. Hufvudort: Barrendig.
Barrackpore [-pår], engelsk militärstation i
Främre Indien, n. om Kalkutta. vid Hugli. För
sitt helsosamma klimat har B. blifvit ett
af europeernas favoritställen. Der finnas
den engelske general-guvernörens präktiga
sommar-residens och en europeisk park (den ende
i Ostindien).
Barrameda (San Lucar de B.), stad i spanska
prov. Cadiz, vid Guadalquivirs utlopp i
hafvet. Omkr. 18,000 innev. Magelhaen utgick
derifrån på sin första verldsomsegling.
Barrande [barra’ngd], Joachim, fransk
paleontolog, genomgick den polytekniska
skolan i Paris och blef sedan lärare för
grefven af Chambord. Efter Juli-revolutionen
(1830) följde han den kungliga familjen i
landsflykten och bosatte sig i Böhmen. Till en
början arbetade han der som ingeniör och ledde
byggandet af den förste jernvägen i detta land,
men egnade sig snart uteslutande åt geologiska
och paleontologiska forskningar, hufvudsakligen
öfver Böhmens silurformation. Efter att
hafva offentliggjort flere mindre arbeten,
öfver Böhmens brachiopoder, graptoliter
m. m., började han 1851 utgifvandet af sitt
hufvudarbete, Système silurien du centre de la
Bohême, det i sitt slag mest storartade arbete,
som något lands literatur har att uppvisa. I de
hittills utkomne delarna beskrifvas fiskarna,
krustaceerna, cefalopoderna och pteropoderna. Af
framstående värde är i synnerhet den del, som
behandlar trilobiterna. Utom B:s beskrifvande
paleontologiska arbeten kan bland de vigtigaste
resultaten af hans forskningar nämnas
uppställandet af den s. k. primordialzonen
som en särskild afdelning inom den geologiska
lagerföljden. En mycket stor uppmärksamhet
väckte äfven hans teori om de s. k. kolonierna
af öfversiluriska försteningar i undersiluriska
lager. Den framkallade ett häftigt motstånd,
som dock småningom allt mer lagt sig, och gaf
anledning till en stor mängd stridsskrifter. Af
vigt för den svenska geologien är B:s Parallèle
entre les dépôts siluriens de Bohême et de
Scandinavie, emedan det om svenska försteningar
innehåller åtskilliga, ej på annat sätt
offentliggjorda uppgifter, grundade på
muntliga och skriftliga meddelanden
af N. P. Angelin. G. L.
Barras [bara], Paul Jean François Nicolas de,
grefve, en framstående deltagare i den stora
franska revolutionen, föddes 1755. Han ingick
tidigt i armén, var med sitt regemente två
gånger i Ostindien, men lemnade tjensten efter
att hafva nått kaptensgraden. Liksom många andra
såg han i revolutionen ett godt tillfälle att
återvinna en förmögenhet, som blifvit förstörd
genom slöseri och utsväfningar, samt slöt sig
till det revolutionära partiet, hvars seger han
förutsåg. Såsom deputerad i national-konventet
röstade han för Ludvig XVI:s död. Robespierre,
som hatade B. och fruktade honom för hans
djerfhet, försökte proskribera honom, men blef
förekommen, då B. 1794 vid välfärdsutskottets
fall utnämndes till befälhafvare för den väpnade
styrkan. Vid den rojalistiska uppresning, som
inträffade d. 11–13 Vendémiaire (3–5 Okt.)
1795, var B. medlem af det femmanna-utskott, åt
hvilket konventet uppdrog vidtagandet af alla
för det allmännas säkerhet erforderliga mått och
steg. Då den befälhafvare, som skulle bekämpa
det reaktionärt sinnade partiet, visade sig
ej vara vuxen sin plats, anlitades åter B:s’
militäriska talanger, och han utsåg till
sin underbefälhafvare Napoleon Bonaparte,
som genom skickliga anordningar besegrade
sina motståndare. För sina förtjenster blef
Barras en af de fem direktorerna. Han egde
inga fackkunskaper, var på hufvudets vägnar
medelmåttigt utrustad och utan synnerlig
skicklighet samt dessutom lättjefull till sina
vanor; men i farans ögonblick gagnade han genom
sin beslutsamhet. Emedan han företrädesvis var
lämplig att i vanliga tider öfvervaka partierna,
hvilkas ränker han kunde känna bättre än någon
annan, öfverlemnades polisstyrelsen i hans
händer. Denna befattning anstod honom så mycket
bättre, som han var smidig, inställsam och utan
tillgifvenhet för något politiskt parti samt
genom sina föregåenden stod i förbindelse med
de revolutionäre, under det hans börd närmade
honom till aristokraterna. B. öfvertog
äfven direktoriets representation och
inrättade i Luxembourg-palatset ett slags
republikanskt regentskap. Hans palats var ett
samlingsställe för spelare, galanta damer och
penningespekulanter af alla slag. I förening
med sina meddirektorer gjorde han statsstrecket
d. 4 Sept. 1797, hvarigenom rojalistpartiet
helt och hållet störtades. Derefter var han
i sjelfva verket diktator. Då de båda råden
efter de nya valen i Maj 1799 förenade sig
om att af direktorerna fordra räkenskap öfver
republikens yttre och inre tillstånd samt afsatte
en medlem af direktorium och tvungo två andra
att taga afsked, lemnade B. sina medbröder
fegt i sticket. Sedan förhöll han sig neutral
mellan partierna och, emedan han trodde, att
vid den betydande förändring, som han förutsåg,
republikens fall skulle medföra bourbonernas
återkallande, trädde han i underhandlingar
med pretendenten, Ludvig XVIII. Vid Bonapartes
statskupp d. 9 Nov. 1799 förlorade B. modet,
då direktorialgardet vägrade lyda honom, samt
ingaf sin afskedsansökan och afreste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
