Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Basedow, Johannes Bernhard - Basedowske sjukdomen - Baseilhac, Jean - Basel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menschenfreunde und vermögende männer über schulen,
studien und ihren einfluss in die öffentliche
wohlfart, hvaruti han äfven framlade planen till
ett "pedagogiskt elementarverk", som skulle
blifva en "Abc-buch der realen und nominalen
menschlichen erkenntniss". Lifligt öfvertygad om
sin kallelse att varda en uppfostringsväsendets
reformator, vände sig B. direkt till furstar
och regeringar, andliga och verldsliga stormän,
frimurareloger o. s. v., lofprisande sina
idéer såsom en marktschrejer sina varor, och han
lyckades att på detta sätt i gåfvor erhålla öfver
15,000 thaler (40,000 kr.) för utgifvandet af
nämnda "elementarverk". Den lifligt efterlängtade
och med mycken bombast förebådade boken, som
utkom 1774 i 4 band (försedd med 100 kopparstick
af Chodowiecki samt en fransk och en latinsk
öfversättning) och som var ett slags "orbis
pictus", innehållande "ett ordnadt förråd af allt
behöfligt vetande till ungdomens undervisning
från början ända till den akademiske åldern",
svek visserligen icke obetydligt allmänhetens
förväntningar, men B:s önskan att praktiskt
förverkliga sina uppfostringsteorier rönte
icke dess mindre det lifligaste intresse och
understöd. Den ädle fursten af Dessau, Leopold
Friedrich Franz, öfverlät åt B. för detta ändamål
12,000 thr (32,070 kr.) jämte präktiga byggnader
och trädgårdar, och i Dec. 1774 öppnades i Dessau
den s. k. Philanthropin, ett internat för
gossar från 6 till 18 års ålder, der "rika för
mycket penningar skulle bildas till menniskor,
fattigare (under namn af famulanter) för litet
penningar bildas till skollärare". Undervisningen
skulle icke vara "katolsk, luthersk eller
reformert, utan kristlig". Men här uppenbarade
sig B:s svaghet. Så länge det gällde att göra
larm, var han den rätte mannen, men för en
ordnande, uthållande, äfven i det lilla trogen
verksamhet var han alldeles oduglig. Hans
häftiga, högtfarande och lättsinniga väsende
gjorde honom till en dålig pedagogisk förebild
och förklarar Herders starka uttryck: "Honom
ville jag icke gifva kalfvar att uppfostra,
än mindre menniskor". Den hänförelse, hvarmed
B:s företag helsades och understöddes af tidens
mest framstående män, och de goda lärarekrafter,
som egnade sig åt detsamma, kunde icke hindra,
att anstalten småningom förlorade allt anseende
och derigenom helt och hållet förföll. Efter
många inre slitningar lemnade B. 1776 ledningen
åt Campe; han återtog densamma följande året,
men afträdde definitivt 1778. Derefter lefde
han än i Dessau, än i Leipzig, Halle och
Magdeburg, oaflåtligt verksam för sina idéer,
sysselsatt dels med enskild undervisning,
dels med författandet af pedagogiska och
religionsfilosofiska skrifter. – Han dog i
sistnämnde stad 1790. "Philanthropin" gaf
anledning till upprättandet af en mängd liknande
läroanstalter i Tyskland, af hvilka Salzmanns
i Schnepfenthal är den mest bekanta.
B. var en lidelsefull, djerf och kraftig ande,
mera danad att förstöra än att uppbygga. Hans
uppfostringsgrundsatser äro ensidiga och lida af
den utilitaristiska flackhet, som kännetecknar
hans tid. Han hade ett blindt förtroende
till sin metod, som, utan att taga hänsyn
till lärjungarnas individuella olikheter och
lärarens personlighet, ensidigt afsåg förståndets
utbildning. Dermed sammanhängde hans oförmåga
att fatta religionens väsentliga betydelse
för undervisningen och hans ringaktning för
den klassiska forntiden samt för poesien och
historien. Men B:s obestridliga förtjenst är,
att han utan skonsmål blottade bristerna i
sin tids skolväsende, hvilka hufvudsakligen
bestodo deri, att kroppskrafternas utveckling
alldeles försummades, att modersmålet, de
moderna språken och de reala ämnena voro så
godt som uteslutna från undervisningen, och att
denna, i saknad af metodiska grundsatser, hade
stelnat i en traditionel mekanism, som gjorde
henne värdelös för lifvet. B. gaf kraftiga
väckelser till införande af kroppsöfningar
i skolorna, till utrotandet af den fördomen,
att verklig bildning är liktydig med kunskaper
i de klassiska språken, till aktgifvande på
lärometodens betydelse och särskildt på vigten af
åskådningen (sakkunskap före ordkunskap) såsom
ett väsentligt medel att göra undervisningen
fängslande och fruktbärande. (Jfr Rathmann,
"Beiträge zur lebensgeschichte Basedows aus
seinen schriften und anderen echten quellen",
1791. I "Encyklopädie des gesammten erziehungs-
und unterrichtswesens" af K. A. Schmid anföres
en rikhaltig förteckning på literatur om
B.) H-e.
Basedowske sjukdomen är namnet på en
menniskosjukdom, hvars förnämsta kännetecken äro
strupkörtelns ansvällning och ögonglobernas
framskjutande samt hjertklappning. Denna
sjukdomstrefald anses bero på en abnorm
verksamhet i en del af det sympatiska
nervsystemet och har fått sitt namn efter
v. Basedow, praktiserande läkare i Merseburg,
hvilken (i Caspers wochenschrift för d. 28 Mars
1840) närmare beskref densamme. Sjukdomen kallas
äfvenledes "Graves’ske sjukdomen" efter
Grave, som beskref densamme i sina kliniska föredrag
(Dublin, 1835). Redan Flajani (1800) och Parry
(1825) lära hafva fäst någon uppmärksamhet på
det egendomliga sammanträffandet af ofvan
angifna sjukdomssymptom. Några franska
författare föredraga att kalla sjukdomen,
efter de två förstnämnda kännetecknen, goître
exophthalmique. Med afseende på såväl dessa
kännetecken som det sätt, hvarpå lidandet ger
sig tillkänna i nervsystemet, kallas den ock
neurosis thyro-exophthalmica. Axel Lamm.
Baseilhac [-selja’k], Jean, fransk kirurg,
f. 1703, d. 1781, uppfann åtskilliga kirurgiska
instrument (bl. a. den s. k. "lithotome caché")
och verkställde stenextraktion långt före David.
Basel. 1) Kanton i nordvestra hörnet af Schweiz,
sedan 1833 delad i två af hvarandra oberoende
halfkantoner: Basel-stadt, 36,86 qv.-kilom. (0,67
qv.-mil) med 47,760 innev. (1871), och
Basel-land, 421,63 qv.-kilom. (7,66 qv.-mil)
med 54,127 innev. (1871). I den förre utöfvas
högsta myndigheten af "stora rådet", som består
af 134 för sex år valda medlemmar. "Lilla rådet",
15 medlemmar, är ett verkställande utskott. I
den andre kantonen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
