Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befolkningsstatistiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkräkningarna och den andra befolkningens
årliga förändringar.
Af alla statistiska operationer eger
folkräkningen de äldsta anorna; men
först i senare tider, då hon, skild från
beskattnings- och utskrifningssyften, blifvit
någorlunda regelbundet återkommande, har hon
fått nödig tillförlitlighet och på samma gång
verkligt vetenskapligt värde. Den liflige
gemenskap, som från och med stiftandet af den
internationella statistiska kongressen (1853)
uppstått mellan den statistiske vetenskapens
idkare och de olika landens statistiska byråer,
har ock i väsentlig mån bidragit att på detta
område införa en synnerligen behöflig större
likformighet i de infordrade uppgifternas art
och bearbetning. Mycket återstår dock ännu att
önska. Dels verkställas nämligen folkräkningarna
icke alltid och öfverallt efter samma grunder,
på samma tider och med lika stora mellantider
– numera dock oftast hvart tionde år –, dels
förekomma de öfver hufvud ännu endast i Europa
(dock ej i Turkiet) samt de trakter af de
öfrige verldsdelarna, der europeisk bildning
råder eller åtminstone håller på att tränga
in (Förenta staterna, Mejico, Brasilien,
Chile, Argentina, Egypten, Indien, Australien
m. fl.). Den siffra, hvartill man senast skattat
hela jordens folkmängd, 1,391 mill., grundar sig
derför endast till 2/5 på verklig folkräkning.
Numera nöjer man sig vid en folkräkning
ingenstädes med att endast efterforska
innevånarnas antal: man önskar jämväl uppgifter
om kön, ålder, bostad (på land eller i stad),
gift eller ogift stånd (s. k. civilstånd),
yrke, stam (nationalitet), trosbekännelse
o. d.; merendels tillfogas ock anteckning om
vissa kropps- eller själslyten (blindhet,
döfstumhet, sinnessjukdom). – Jämföres ett
områdes folkmängd med dess ytvidd, så erhålles
den vigtige faktor, som kallas relativ folkmängd
eller folkmängdstäthet. Angående denna äro,
såsom man lätt inser, naturförhållandena af
framstående betydelse: ett hårdt luftstreck och
oländiga nejder medgifva ej utveckligen af det
rika lif, som utmärker mera gynnade land. De
skarpaste lokala skiljaktigheterna i fråga om
relativ folkmängd finner man inom stater, der
kolonisationsarbetet ännu delvis pågår, såsom
i Sverige (der Malmöhus län öfver hufvud räknar
67, men Norrbottens län ej fullt 1 innevånare på
hvarje qvadrat-kilometer) och i Förenta staterna
(Massachusetts 72, men Nevada 0,15 personer på
qv.-kilom.). De gamla kulturlanden deremot visa
långt jämnare folkmängdsfördelning.
Om proportionen mellan könen hafva de nutida
folkräkningarna gifvit åtskilliga vigtiga
lärdomar. I allmänhet visar sig en numerisk
öfvervigt för qvinnokönet. Undantag göra
dock en del syd-europeiska stater, liksom
i allmänhet de amerikanska och australiska
kolonialväldena. Skilnaden i detta afseende
mellan norden och södern har man sannolikt
att skrifva på räkningen af den senares
"dolce far niente", såsom motsatt nordbons
sträfsammare. mera lifstärande verksamhet. I
kolonierna framkallas förhållandet naturligtvis
af den omständigheten,
att det hufvudsakligen är manliga individer,
som inflytta. Det normala vore tydligen numerisk
jämnvigt mellan könen. Det visar sig ock, att
en dylik jämnvigt nära nog allestädes uppnås
just i den ålder (omkring 20 år), då den fysiska
mognaden inträder. Ett annat bevis för tillvaron
af förnuftiga lagar på detta område erbjuder det
väl bestyrkta förhållandet, att naturen liksom
sträfvar att återföra jämnvigten, hvarhälst och
hvar gång hon blifvit allvarsammare rubbad, såsom
t. ex. efter ett krig, efter stark utvandring
o. s. v. Sveriges befolkningsstatistik, hvilken
omfattar mer än 1 1/4 årh., lemnar rikliga bevis på
tillvaron af denne s. k. kompensations-lag. Vid
vår första egentliga folkräkning (1751) befans
förhållandet mellan män och qvinnor vara som
1,000:1,124. Man såg deri, helt visst med rätta,
en verkan af Karl XII:s krig. Missförhållandet
har sedan – med få, men karakteristiska undantag
(såsom t. ex. 1790, 1810, 1870) – oupphörligen
förbättrats. Nu är proportionen 1,000 män mot
1,061 qvinnor. Äfven de senaste europeiska krigen
bekräfta det ofvan sagda.
Kunskapen om befolkningens åldersfördelning är
tydligen af stor praktisk betydelse; ingen
styrelse kan i våra dagar umbära honom. Han
kräfves, vare sig frågan gäller försvaret eller
undervisningen, de politiska rättigheterna
eller de s. k. produktiva åldersklassernas
styrka. Vigtiga teoretiska undersökningar,
t. ex. beräkningen af mortalitetstabeller, kräfva
såsom oundgängligt underlag en noggrann kännedom
om de särskilde åldersgruppernas numeriska
styrka. I de flesta land meddelas också numera
deröfver fullt tillfredsställande uppgifter,
d. v. s. för hvarje särskildt lefnadsår. Af
de resultat, hvartill undersökningarna på
detta område fört, må här allenast nämnas, att
vid pass 1/3 af befolkningen funnits tillhöra
gruppen af tärande samhällsmedlemmar (O–15 år);
nära 1/10 befinner sig i mognandets skede (15–20
år), knappast hälften i full kraft (20–60 år),
ungefär 1/30 i de aftagande krafternas (60–70)
och ändtligen bortåt 3 % i hjelplöshetens ålder
(70 år och derutöfver). Egendomligt är ock, att
vissa åldersklasser genom ovanlig styrka eller
svaghet i numeriskt hänseende långt in i en sen
eftertid bevara spår af särdeles gynsamma eller
vidriga förhållanden under flydda tider. Så
befans det vid folkräkningen i Sverige 1870,
att 61–65-åringarna voro ovanligt fåtaliga;
också härstammade de från olycksåren
1806–10. Motsatt var förhållandet med åldersgruppen
45–50 år, som då ännu genom sin stora talrikhet
bar vittne om den ovanligt höga nativitet,
som utmärkte åren 1821–25.
För Europa i dess helhet har man beräknat, att
vid pass 27 % af befolkningen äro bosatta
i stad. Förhållandet är dock betydligt olika
i olika land. I England, samtidens främsta
industriella samhälle, och i Italien, der
antikens traditioner fortlefva, är mer än
hälften af befolkningen bofast i stadssamhällen;
i Finland endast 6 2/3 %. I Sverige stiger
stadsbefolkningen numera till 14 %; hon har
varit i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
