Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befolkningsstatistiken - Befordran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norge den lägsta af alla (omkr. 1 3/4 %; Sverige
och Danmark vid pass 2 %; men Italien 3
och Ryssland öfver 3 1/2 %). De sänkningar,
som hos oss kunnat uppvisas årtionde
efter årtionde, vittna högt om en lycklig
samhällsutveckling. Såsom ett motstycke kan
anföras, att dödligheten efter de förfärliga
missväxtåren i Sverige i början af 1770-talet
var uppe vid öfver 5 %, och att hon efter
senaste missväxten i Finland för vissa län
(Tavastehus och Kuopio) steg ända till 10
%. Enskilda socknar företedde naturligtvis ännu
förfärligare siffror.
Det är först de senaste årtiondenas företeelser,
som hos oss gjort det nödvändigt att inrymma
frågan om in- och utflyttning inom ramen af
befolkningens årliga förändringar. Men Irlands
folkminskning, sedan 1841 uppgående i absoluta
tal till 2 3/4 mill. och för vissa år till öfver
2 1/2 % af landets hela folkmängd, visar till
fyllest att ämnet är värdt att beakta.
Mycket, kanske det mesta, af de lärdomar, som
befolknings-statistiken har att gifva, visar
han på skuggsidor af menniskolifvet, sådant det
gestaltar sig inom nutidens samhällen. Men då
befolknings-statistiken blottar det moderna
samhällets kräftskador, är hennes förnämsta
praktiska syfte att åstadkomma bot för hvarje
hotande samhällsondt. Deri ligger denne unge
vetenskaps höga betydelse.
Bland vägbrytarna på befolknings-statistikens
område böra hågkommas svensken Wargentin, tysken
Süssmilch och belgern Quetelet. Bland de män,
som med synnerlig framgång trädt i deras fotspår,
erinra vi om Berg (Sverige), Farr och Brown
(England), Villermé och Block (Frankrike),
Heuschling (Belgien), Engel, Becker och Wappäus
(Tyskland), Horn (Ungern) och Bernouilli
(Schweiz). J. H.
Befordran, Befordrings-mål,
Befordrings-grunder. En synnerligen vigtig del
af de funktioner, hvilka tillkomma förvaltningen,
är tillsättandet af de personer, som hafva
till åliggande att utföra de värf, af hvilka
statsändamålets uppfyllande beror. Af den
skicklighet och klokhet, med hvilken detta
tillsättande sker, beror det mer eller mindre
fullständiga sätt, hvarpå staten uppfyller sin
bestämmelse. Det ligger i sakens natur, att de,
hvilka innehafva rättigheten att utnämna statens
tjenare, skola i stater, som befinna sig på en
låg utvecklingsgrad, kunna förfara friare, såväl
med afseende på sättet för tillsättningen som
beträffande de grunder, efter hvilka hon eger
rum; men i samma mån som ett mera utveckladt
rättsmedvetande kräfver, att förvaltningens
funktioner skola ordnas efter lag, i samma
mån stadgas på förhand ett visst, bestämdt
förfarande vid dessa ärendens behandling. De
förvaltningens organ, som handlägga dessa
ärenden, blifva skyldiga att dervid iakttaga
en viss ordning, att dervid fästa afseende på
vissa omständigheter, och de medborgare, hvilkas
intressen det förnämligast gäller, blifva
berättigade att fordra, det förvaltningen
följer hvad som för densamma i dessa fall
blifvit föreskrifvet. Så uppkommer en särskild
klass af rättsligen ordnade förvaltningsärenden,
som kallas befordringsmål, vid
hvilka ej allenast det formella förfarandet är
rättsligen bestämdt, utan äfven, så vidt ske
kan, de materiella omständigheter äro angifna,
som skola ligga till grund för de förvaltande
organens beslut i dylika mål och derför kallas
befordrings-grunder.
Fäster man sig nu till en början vid de
sistnämnde och tager dem i betraktande efter
svensk rätt – och få land torde ega ett så
lagbestämdt befordringsväsende som Sverige,
ett arf från det till en stor del af ämbetsmän
sammansatta ståndens välde under frihetstiden
–, så finner man, att dessa grunder kunna
hänföras till två slag. Det ena är att anse
såsom vilkor, utan hvilkas uppfyllande ingen
kan vinna befordran i statens tjenst i allmänhet
eller till viss beställning; det senare sådana,
hvilka i allmänhet göra en person bestämdt
qvalificerad till erhållande af en befattning
och specielt mera qvalificerad än andra, som äro
hans medsökande. Det är för öfrigt klart, att
uppfyllandet af de nämnda vilkoren kan ske på ett
sådant sätt, att den positiva företrädesrätten
derigenom ådagalägges. Af de ofvan nämnda
vilkoren kan man urskilja två klasser. Den ene
utgöres af sådana, hvilka erfordras för hvarje
befattning i statens tjenst, den andre bildas af
dem, hvilka qvalificera en person till en viss
befattning. Enligt svensk rätt äro vilkor af
förra slaget: oförvitligt uppförande, viss ålder
och svensk medborgarerätt. Vilkoren af det andra
slaget bestå hufvudsakligen af kunskapsprof,
afpassade efter särskilda befattningar. De
vigtigaste af dessa kunskapsprof afläggas
genom examina vid universiteten; vid dessa sker
sålunda den teoretiska grundläggningen af de
kunskaper, som äro nödvändiga för fortkomst på
ämbetsmannabanan. Genom särskilda författningar
– af hvilka k. kungörelsen af d. 12 Maj 1865 är
den vigtigaste i fråga om civila befattningar i
allmänhet – är sedan bestämdt hvilka kunskapsprof
som erfordras för att någon skall vinna
behörighet till tjenst af det ena eller andra
slaget. Utom nämnda vilkor tillkomma i vissa
fall andra fordringar, såsom viss trosbekännelse,
borgen (gällande för ämbets- och tjenstemän, som
hafva uppbörd om händer) o. s. v. Uppfyllandet
af dessa vilkor benämnes kompetens till statens
tjenst. Denna kompetens är olika för olika
befattningar, allt efter deras beskaffenhet.
Det andra slaget af befordringsgrunder, hvilka
mera positivt uttrycka en persons qvalifikation
att i den ena eller andra befattningen besörja
statens tjenst, kunna anses ligga i de redan
förut nämnda, men få sin egentliga betydelse, när
jämförelse mellan flere sökande ifrågakommer. De
omnämnas i Reg.-form., § 28, och äro förtjenst
och skicklighet. I det sammanhang, hvari de
omtalas i nämnda lagrum, anbefallas de, i motsats
till börd, såsom grunder för befordran till
tjenster; men otvifvelaktigt är, att de hafva
en vidsträcktare tillämpning och derför böra
tagas i betraktande vid hvarje befordringsmål,
ehvad det gäller sökande af lika eller olika
börd. I det s. k. "Tjenstebetänkandet" af d. 23
Nov. 1756 förklaras uttryckligen hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
