Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befäl - Befälhafvande amiral - Befästningskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyttjas i samma bemärkelse som öfverbefäl. –
Allt det manskap eller alla de trupper, som
en person leder omedelbart med rösten eller
medelbart genom andra, sägas stå under denne
persons befäl.
Befälsposterna inom svenska armén beklädas i
allmänhet på följande sätt: befälhafvares
för arméfördelning eller militärdistrikt,
chefs eller inspektörs för specialvapnen samt
chefens för generalstaben af generalspersoner;
chefs för ett regemente af öfverste; chefs för
en bataljon eller division af öfverste-löjtnant
eller major; chefs för ett kompani, ett
batteri eller en sqvadron af kapten eller
ryttmästare, samt befälhafvares för kompaniets,
batteriets eller sqvadronens underafdelningar
af subaltern-officerare och underbefäl.
Till s. k. befälsmöte sammandrages årligen –
innan öfningarna med det utbildade manskapet taga
sin början – allt öfver- och under-befäl för att
på en tid af 8–14 dagar genomgå reglementen och
utföra befälsöfningar.
Befälsposterna inom svenska flottan beklädas i
allmänhet på följande sätt: högste befälhafvares
af flaggman (amiralsperson); eskaderchefs af
kommendör; flaggkaptens, afdelningschefs
och chefs å 1:sta kl. fartyg (fregatter,
korvetter, monitorer) af kommendörkapten;
1:ste flaggadjutants, chefs å 2:a kl. fartyg
(briggar, kanonbåtar, pansarbåtar) och sekonds
å 1:sta kl. fartyg af kapten; chefs å 3:e
kl. fartyg af subaltern (löjtnant eller
underlöjtnant), samt chefs å 4:e kl. fartyg af
under-officer. W. G. B. R. P.
Befälhafvande amiral, sjöv., kallades intill 1873
högste befälhafvaren öfver flottan i Karlskrona;
men sistnämnda år fick befälhafvaren öfver
stationen, som tillika var öfverkommendant,
namn af stationsbefälhafvare. 1875 delades
styrelsen vid flottans stationer mellan en
militärchef och en varfschef, af hvilka den
förre är chef för stationens militärdepôt
och den senare för dess varf. Samtidigt
gjordes öfverkommendants-befattningen
oberoende af dessa ämbeten.
R. P.
Befästningskonsten, krigsv., har till uppgift
"att genom döda massor och döda hinder ersätta
bristen på lefvande stridskrafter" och kan derför
sägas vara den delen af krigsvetenskapen,
som handlar om "huru en för vapnens bruk
tjenlig stridsplats skall beredas så, att ett
mindre antal stridskrafter kan med fördel der
uppträda och sammandrabba med en öfverlägsen
fiende". Befästningskonsten omfattar ej endast
frågorna om uppförandet, under fredstid,
af dyrbara anläggningar, afsedda att under
längre tidrymd utgöra stödjepunkter för ett
lands försvar eller en armés operationer
(permanenta befästningar), och det hastiga
byggandet, i fält, af tillfälliga förskansningar
(passagera eller fält-befästningar), utan
handlar äfven om befästningars anfall och
försvar. Med halfpermanenta eller provisoriska
befästningar menas sådana, som (vanligen vid
krigsfara) på kortare tid uppföras till vigtiga
punkters försvar och åt hvilka man söker gifva
fästningsverkens styrka, utan att kunna gifva
dem dessas varaktighet, eftersom murverket i
allmänhet måste
ersättas af timmer och andra lätt förgängliga
byggnadsämnen.
Redan i äldsta tider uppfördes ett slags
byggnader till försvar mot fientliga infall. De
bestodo dels af korslagda trädstammar med
fyllning af packad jord, dels af stenmurar och
dels af jordvallar. Bland märkliga forntida
gränsbefästningar må nämnas Raetiske muren,
293 kilom. (40 mil) lång, Kinesiske muren,
5,236 kilom. (714 mil), och Pikter-muren,
117 kilom. (16 mil). Anfallssättet bestod
då sannolikt helt enkelt deruti, att man
besteg murarna eller vallarna och derefter
stred med blanka vapen. Att omedelbart
förhindra öfverklättring var då tillräckligt
för försvaret. Men sedan de anfallande
börjat använda åtskilliga förstörelsemedel
(t. ex. murbräckor), som framfördes intill muren
för att kullkasta den, måste andra anordningar
vidtagas för försvaret. Stupande skottgluggar
("mâchicoulis") anbragtes vid murens
öfverkant, graf anlades framför muren, och torn
uppfördes, från hvilka murarna kunde bestrykas
längs efter (sidoförsvaras).
Denne befästningsform (murar med torn och
framför varande graf) höll sig, ända tills
krutets uppfinning och artilleriets införande
gjorde det nödvändigt att anlägga jordvallar
bakom murarna, först i ändamål att vinna utrymme
för uppställandet af kanoner och sedermera till
skydd mot artillerielden, då erfarenheten visat
murarnas oförmåga att motstå densamme. Dervid
ökades jordvallarna, på samma gång som murarna
inskränktes till endast beklädnadsmurar, ämnade
att uppbära den bakom liggande jordmassan och
förhindra eller åtminstone försvåra stormandet
af vallen.
Af den ursprunglige grundformen af befästningar
utvecklade sig bastion-systemet (se Bastion),
hvilket uppkom i Italien och var nästan
ensamt rådande i Europa ända till början af
1800-talet, ehuru med olika tillämpning i olika
land och på skilda tider. Italienska skolan
använde små bastioner samt ravelin, betäckt
väg och högverk i bastionerna, och hennes
åsigter tillämpades vid byggandet af de flesta
fästningar i Europa under 1500- och 1600-talen;
franska skolan utvecklade de italienske
befästningsformerna till större fullkomlighet
(Metz, Paris); nederländska skolan igenkännes på
de låge jordvallarna utan murklädnad, de breda,
våta grafvarna och de många utanverken.
Jämte bastion-systemet finnas tvänne
hufvud-former, efter hvilka fästningars
s. k. grundlinier pläga brytas, nämligen
tenalj-systemet, då grundlinierna brytas i in-
och ut-gående vinklar och två och två linier
sidoförsvara hvarandra, samt kaponier- eller
polygonal-systemet, då grundlinien icke, eller
obetydligt, brytes och sidoförsvaret bestrides
från ett särskildt, vanligen å frontens midt
anlagdt verk, kaponier. Polygonal-systemet,
förordadt af Montalembert, har i nyare tider
blifvit mycket framhållet och med förkärlek
omfattadt i synnerhet af tyska och belgiska
skolorna (Antwerpen).
I Sverige genomgick befästningskonsten samma
utvecklingsformer som i andra europeiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
