- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
135-136

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de döde och förstöra alla minnen, som kunna
påminna om dem.

Hos muhammedanerna bära begrafningarna i
allmänhet prägeln af dystert allvar, och de döde
begrafvas, liksom hos de kristne, på särskilda
platser utanför de lefvandes samhällen.

De förste kristne begagnade klipphålor
och katakomber till begrafningsplatser samt
iakttogo alltid det bruket att lägga liket
på ryggen och med ansigtet mot öster. Sedan
kristendomen blifvit tolererad eller
herskande, skedde begrafningarna med religiösa
ceremonier, hvarunder hymner om uppståndelsen
sjöngos. Åtskilliga förkristliga bruk bibehöllos
fortfarande, t. ex. sedvänjan att tre gånger
beströ likkistan med jord. Den romersk-katolska
kyrkan har efter hand i betydlig mån utvecklat
begrafningsliturgien och skapat ett praktfullt
ceremoniel. De protestantiska kyrkorna deremot
hafva återfört begrafningsritualen till större
enkelhet.

I Sverige, liksom öfver hufvud i Skandinavien,
hafva begrafningsplägsederna betydligt vexlat
under olika utvecklingsperioder. Under stenåldern
blefvo liken begrafna obrända. Stundom nedlades
de utsträckta i grafven, stundom begrofvos de i
sittande ställning. Uti grafven lades vanligen
vapen, redskap eller prydnader, och ofta insatte
man deri äfven lerkärl, möjligen innehållande
födoämnen, som den hädangångne troddes behöfva
i en annan verld. I grafvarna har man funnit
ben af tama och vilda djur. Möjligen äro dessa
ben, åtminstone i några fall, att betrakta
såsom lemningar efter begrafningsmåltider.

Under den tidigare delen af bronsåldern plägade
man, liksom under stenåldern, begrafva liken
obrända, och det tyckes, som om de döde vanligen
blifvit jordade fullt påklädda. Under den
senare delen af sistnämnda period blef seden att
bränna de döde mer allmän. De obrända liken lades
vanligen i kistor, byggda af flata, på kant resta
hällar, stundom också i kistor af klufna och
urhålkade trädstammar. De brända benen förvarades
merendels i lerkärl. I grafvar från den tidigare
bronsåldern finner man vapen, prydnader o. d.,
stundom också lerkärl. Den senare bronsålderns
grafvar innehålla färre bronssaker. I några
svenska grafvar från bronsåldern tror man sig
hafva funnit spår af den seden, att trälar och
trälinnor följde sina herrar i grafven.

Under jernålderns första tid brukade man
sannolikt, liksom under bronsålderns senare
del, bränna liken; först ett par hundra år
efter Kristi födelse upptogs åter den gamle
plägseden att jorda de döde, ehuru likbränningen
ännu fortfor. I de flesta svenska grafvar från
jernålderns förste del, hvilka vid undersökning
befunnits innehålla lemningar af brända lik,
äro benen förvarade i kärl af bränd lera eller
brons. Jämte de brända benen påträffas ofta
vapen och prydnader, och det är derför troligt,
att sådana lades på bålet bredvid den döde. De
obrända liken, som ofta ligga i stenkistor,
bildade af flata, kantresta stenhällar, tyckas
hafva blifvit begrafna med kläder, smycken och
vapen. Ibland

träffar man vid likets sida dryckeshorn,
glasbägare, spelbrickor, tärningar o. d. De
svenska grafvarna från denna tid äro vanligen
täckta af en jordhög eller ett stenröse och icke
sällan prydda med resta stenar.

Under den yngre jernåldern eller vikingatiden
(700–1060) visade nordboarna mycken aktning för
sina döde och ansågo för en helig pligt att så
fort som möjligt skaffa dem i jorden. I den gamle
hedniske Sången om Segerdrifva (Sigrdrifumál)
heter det:

Mitt nionde råd är,
att graf du reder
åt lik, hvar du finner dem ligga;
om de af sjukdom dött,
om de på sjö dött,
om de dött för vapen å val.


De efterlefvandes
skyldigheter mot de döde framställas derefter
i samma dikt på följande sätt:

Tillred bad
att bada de döde,
två deras händer och hufvud,
kamma och torka dem,
förr’n de komma i kista,
bjud dem att sött sofva.


Först skulle en nära
slägting eller förtrogen vän tillsluta den
dödes ögon och hopklämma hans näsborrar, om de
stodo öppna. Derefter tvättade man liket och
smyckade det, hvartill äfven hörde påbindandet
af döds-skorna (Fornn. helskór). Om den döde
i lifstiden varit en vild och häftig man,
iakttog man några egendomliga bruk för att
hindra honom att gå igen. När ögonen skulle
tillslutas på honom, skedde det bakifrån,
sannolikt emedan man trodde, att de kunde utöfva
något trolldomsinflytande, så länge de voro
öppna. Först när ögonlocken blifvit på detta
sätt tillslutna, vågade man handfara liket. Den
så behandlade döde bars ej ut genom den vanlige
utgången; man bröt ett hål i väggen, och genom
denna öppning fördes liket baklänges ut. Liksom
under den äldre jernåldern blefvo liken antingen
brända eller jordade obrända. De lades på bålet
– alldeles som under periodens äldre skede –
med prydnader, vapen och dyrbarheter. Hästar,
hundar och hökar eller andra djur, som den
aflidne hållit af, ja äfven trälar, dödades
och brändes på samma bål. Sedan man af sten
uppfört ett slags kammare omkring den urna,
som förvarade benen, och sedan man deri inlagt
vapen, prydnader och dyrbarheter, uppkastades
en hög öfver allt sammans. De obrända liken från
denna tid ligga ofta i kistor af sten eller trä;
stundom träffas de likväl utan några synbara spår
af sådant skydd. I flere grafhögar från samma
tid, särdeles norska, har man funnit timrade
träkamrar, i hvilka liken någon gång legat på
stoppade kuddar eller sutit på stolar. Ofta gaf
man den döde plats i ett skepp eller i en båt,
och dermed ville man beteckna, att han skulle
färdas till en annan verld. På grafkammaren
lades stenar och ofvanpå dem jord, så att högen
ofta fick samma storlek som en mindre kulle. Vid
grafvens tillslutande uttalades den önskan,
att den aflidne måtte komma till


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:21:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfab/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free