Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 163-164 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belgien - Belgiojoso, Christina - Belgrad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kommuner. Ordnade efter ytvidd visa de följande
förhållanden:

	Ytvidd, qv.-kilom.	Absolut folkmängd (vid 1874 års sut).	Relaitv folkmängd. Antal innev. på qv.-kilom.
Luxemburg	4,417,76.	208,339.	47.
Hainaut	3,721,62.	949,346.	255.
Namur	3,660,25.	319,386.	87.
Brabant	3,282,96.	942,247.	287.
Vest-Flandern	3,234,67.	691,190.	214.
Ost-Flandern.	2,999,95.	863,696.	288.
Liège	2,893,88.	635,076.	219.
Antwerpen	2,831,73.	522,735.	185.
Limburg	2,412,34.	204,619.	85.

Historia. Vid tiden för Cesars galliska krig –
första gången som Belgiens namn förekommer i
historien – beboddes landet af ett antal vilda,
krigiska stammar, företrädesvis af keltiskt, men
delvis också af germanskt ursprung. Det germanska
elementet förstärktes sedermera, när frankerna
eröfrade landet. Efter Karl den stores död (814)
nådde feodalväsendet en stark utveckling äfven
i dessa nejder, och samtidigt bildade sig i de
uppblomstrande, idoga stadssamhällena "gillen"
till skydd mot de verldslige och andlige
stormännens öfvervåld. Den främste platsen
bland dessa länsherrar intogo de flandriske
grefvarna. Deras arftagare, hertigarna af
Burgund, lyckades småningom förena under sitt
välde samtliga de nederländska landskapen,
i både norr och söder, och dessa gingo, jämte
öfriga burgundiska land, genom arf öfver till det
habsburgska huset samt vid Karl V:s tronafsägelse
(1555) till dess spanske gren. När derpå de
norra provinserna tillkämpade sig religiös och
politisk frihet, bevarades de katolska belgiska
provinserna ännu åt spanska kronan, men ledo
under de följande krigen med Frankrike betydande
minskning, innan de efter spanska arfföljdskriget
(1714) tillföllo Österrike. Kejsar Josef II:s
våldsamma reformer framkallade oroligheter, som
fortsattes under hans efterträdare, Leopold II,
och slutligen sammansmälte med den stora franska
revolutionens rörelser. Striderna vid Jemappes
(1792) och Fleurus (1794) bragte hela landet
i fransmännens våld. Föreningen med Frankrike
medförde för B. en mängd samhällsförbättringar
af oskattbart värde: afskaffandet af alla
gamla feodala privilegier och jagtlagar samt af
tionden och andra betungande skatter, förbättrad
undervisning, billig finansförvaltning,
likartad lagskipning med jury och offentlighet
vid domstolsförhandlingarna o. s. v. Genom
Wien-kongressens beslut förenades 1815 de
belgiska provinserna med de holländska till
"Konungariket Nederländerna". Denna förening
var dock i många hänseenden så onaturlig,
att hon svårligen kunde ega långvarigt
bestånd. Till skiljaktigheterna i religion,
språk och seder sällade sig äfven stridiga
materiella intressen: de norra provinserna voro
företrädesvis handelsidkande, de södra deremot
fabriksidkande. Under sådant förhållande dröjde
det ej länge, innan allvarsamma slitningar
uppstodo. Den franska Juli-revolutionen (1830)
blef den tändande gnistan. Ett uppror utbröt
och slutade med B:s erkännande såsom

sjelfständig stat under prins Leopold af
Sachsen-Koburg-Gotha såsom konung (vald d. 4 Juni
1831). B:s utveckling har sedan denna tid varit
af afgjordt fredlig art, och de tidt och ofta
uppkomna förvecklingarna med grannstaterna hafva
blifvit lyckligen undanrödda, liksom B. kunnat
bevara sin neutralitet, äfven när kriget (såsom
1870) rasat tätt utmed dess gränser. Dess inre
politiska historia under de senaste årtiondena
fylles egentligen af den ofvan vidrörde
kampen mellan de båda nationaliteterna samt
af striden mellan "klerikala" och "liberala".
J. H.

Belgiojoso [beldsjåjåså], Cristina, furstinna
af B., f. markisinna Trivulzio, italiensk
författarinna och patriot, f. 1808 i Milano,
d. 1871. Ett olyckligt äktenskap (hon var
gift med prins Barbiano-B.) i förening
med ett brinnande intresse för Italiens
frihet kastade henne in i politiken. Sedan
Juli-revolutionen rasat ut, begaf hon sig till
Paris, der hennes hus blef samlingsplatsen för
allt hvad verldsstaden hade lysande i konst,
vetenskap och literatur. På 1840-talet uppsatte
hon åtskilliga tidningar och tidskrifter,
i hvilka hon sjelf skref, och 1846 utgaf
hon anonymt Essai sur la formation du dogme
catholique. 1848 återvände hon till Milano,
som rest sig mot österrikarna, och utrustade på
egen bekostnad en skara frivilliga. Radetzkys
segrar gjorde henne dock snart landsflyktig,
och hennes gods konfiskerades. Hon uppehöll
sig derefter i Turin och Paris för politiska
ändamål och begaf sig i början af 1849 till
Rom. När denne stad gifvit sig till fransmännen,
styrde furstinnan B. kosan till Konstantinopel,
hvarifrån hon företog långväga utflykter åt
flere håll. Sedan hon återfått sina gods och
hennes landsförvisningsdom blifvit upphäfd,
återvände hon till Europa, 1856. Efter en kort
tids vistelse i Italien slog hon sig åter ned i
Paris, der hon offentliggjorde några literära
verk: Emina. Récits turco-asiatiques (1856),
L’Asie Mineure et Syrie (1858, 2:dra uppl. 1861)
och Scènes de la vie turque (1858). Hon tog
emellertid fortfarande den lifligaste del i
politiken och var till och med komprometterad i
Orsinis mordförsök mot Napoleon III (1858). År
1859 genomreste hon Italien för att främja
Cavours planer och uppsatte vid samma tid
tidningen "Italia" i Milano. 1860 trädde hon ut
ur det offentliga lifvet och lefde sedermera i
huslig tillbakadragenhet. Ingen enskild qvinna
i vår tid har till den grad som furstinnan
B. ingripit i de offentliga händelserna,
och hennes namn intager ett framstående rum i
historien om Italiens befrielse.

Belgrad (Serb. Beograd, "hvita borgen"),
romarnas Singidunum, hufvudstad i Serbien,
på högra sidan af Saves inflöde i Donau,
midt emot det österrikiska Semlin. 26,674
innev. (1872). Universitet. Säte för en grekisk
metropolit. En vigtig fästning ligger på en
klippa midt i staden, som för öfrigt består
af Palanka ("Nedre staden") samt förstäderna
"Vattenstaden" och "Serbernas stad". Den fordom
ansenliga fabrikationen af ylletyg, gevär och
jernvaror har numera sjunkit; handeln deremot är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>