2. Bellman, Karl Mikael, den föregåendes sonson, en bland Sveriges ypperste skalder, föddes i Stockholm d. 4 Febr. 1740. Det hus, i hvilket han första gången såg dagens ljus, är sedan Sept. 1871 prydt med en inskrift derom, och den gata, vid hvilken detta hus ligger, fick sistnämnda år namnet Bellmansgatan (förut Björngårdsbrunnsgatan). Hans föräldrar voro sekreteraren i öfverståthållare-ämbetet, titul. lagmannen Johan Arndt Bellman och Katarina Hermonia, dotter af kyrkoherden i Maria församling Mikael Hermonius. Modern var, enligt skaldens egen teckning af henne, "vacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädsel, vänlig mot alla menniskor, delikat i umgänge". Oaktadt föräldrarnas ingalunda stora inkomster, hvilka måste räcka till för att underhålla en stor familj, fick Karl Mikael en vårdad uppfostran. Han gick i Maria skola och erhöll sedan enskild handledning af C. L. Ennes (som längre fram på skaldens förbön fick Östra Herrestads regala pastorat i Skåne) och flere andra informatorer, så att han i Nov. 1758 kunde inskrifvas som studerande af Stockholms nation vid Upsala universitet. Nära ett år förut hade han dock beträdt ämbetsmannabanan (som för honom skulle blifva föga hugnesam) i det han i Dec. 1757 antogs på prof i riksens ständers bank. Hans vistelse vid högskolan blef ej långvarig, ty i Juni 1759 finnes han vara utnämnd till extra-ordinarie tjensteman i banken.
Redan nu hade hans vittra bana börjat. Han berättar om sig sjelf, att han som barn under en feber talade allting på vers och äfven sjöng. Den, som till en början handledde honom i verskonsten, var den ofvan nämnde Ennes. B:s första försök var ett moraliserande qväde, Konsten at uptäcka en obekant masque (1757), som antyder den riktning, i hvilken hans skaldskap skulle komma att gå under sitt första skede, nämligen en efter Dalin bildad didaktisk. Föräldrarna synas hafva varit anhängare af den tidens pietistiska läror, och sonen tog naturligtvis intryck deraf. Hans nästa skrift, Tankar om flickors ostadighet (1758), är, liksom Månan (1760), visserligen ett helt verldsligt, satiriskt stycke, i hvilket den blifvande skalden omisskänneligt spåras; men för öfrigt författade han vid denna tid fromma betraktelser öfver evangelierna, införda i Salvii "Lärda tidningar", samt öfversatte D. von Schweidnitz' "Evangeliska dödstankar" (1757), Dufours "Undervisning, lämnad af en fader åt sin son" (s. å., nya uppl. 1768 och 1810) samt "Christian Scrivers sanna christendom eller utdrag ur dess Själaskatt" (af Schmeltz, 1761, 2:dra öfversedda uppl. 1856). Emellertid kunde den unge örnens flygt ej länge stäckas, inom dikten lika litet som inom lifvet. Med ett sinne, så öppet för alla intryck, så hänfördt af inbillningens lek, kunde han knappast undgå att vid sitt första inträde i verlden störta sig i nöjenas hvirfvel, och man förstår lätt, att han, som ej hade några penningetillgångar, skulle råka in på skuldsättningens farlige väg. När följderna af detta ungdomliga lättsinne blefvo honom öfvermäktiga, rymde han. Det säges, att han begaf sig till Norge; visst är, att han lemnade hufvudstaden. Detta skedde 1763. Genom faderns bemödanden afvärjdes dock det hårdaste slaget, i det skalden fick återkomma ? på lejd, såsom det hette. Skulderna uppgjordes antagligen i godo; åtminstone finnes ingen uppgift om att B. af fruktan för kreditorer vidare aflägsnade sig från hufvudstaden. Hans bana i banken var dock stängd; ty på faderns begäran fick han i April 1764 afsked från detta ämbetsverk. Hela sommaren och en stor del af hösten s. å. tillbragte han på sina föräldrars gård, Visbohammar i Södermanland, och qvardröjde möjligen der, så länge föräldrarna lefde. Modern dog likväl redan i April och fadern i December 1765.
Man kan anse, att det var från 1766, som B. utvecklade hela sitt egendomliga skaplynne. På sex år tillkommo nu femtio af Fredmans epistlar och dessutom hundratals små dryckes-qväden, skålar och andra lyriska dikter samt flere af de underbara "satyrspel", hvilka sedermera samlades under namn af Bacchanaliska, ordenskapitlets handlingar. Vi böra ej finna underligt, att, under en så storartad skaldeverksamhet, föga tid blef öfrig för göromål i vanlig mening. Vid denna tid var B. anställd som kanslist i kongl. general-tulldirektionen. Af hvad art hans inkomster eljest voro, känner man ej; säkert är, att de ej voro stora. I en ansökan (Juli 1772) om nådigt privilegium på den samling af sina dikter, hvilken han då ämnade låta trycka - något som likväl icke skedde - talar han uttryckligen om sina "svaga vilkor". Emellertid kom statshvälfningen d. 19 Aug. 1772, och med denna uppgick en ny dag för skaldekonsten.
Denna hvälfning fann en hängifven beundrare i B., hvilken, liksom nästan alla den tidens skalder och konstnärer, hade tillhört hattpartiet. Hans sånger till Gustaf III:s ära banade sig säkerligen väg till konungen, ehuru denne icke synes hafva tänkt sig nödvändigheten af att göra något för skalden. Måhända delade han till en början den fördomen, att Bellmans diktning var låg och ovärdig en allvarlig uppmärksamhet. Emellertid gjorde skalden 1773 ett nytt försök att utgifva "Fredmans epistlar", men ej häller detta ledde till någon följd. Visserligen njöt B. vid denna tid mycken godhet af de umgängesvänner han förvärfvat, bland hvilka i främsta rummet bör nämnas Elis Schröderheim. Troligen var det ock dennes kraftiga förord B. hade att tacka för att han, efter ansökan, i Dec. 1775 af konungen utnämndes till sekreterare hos kongl. direktionen för nummerlotteriet. Påståendet att B. aldrig förrättade denna syssla vederlägges deraf, att man ännu har i behåll flerfaldiga inför denna direktion förda protokoll, egenhändigt skrifna af honom. Äfven i bondeståndets kansli gjorde han tjenst under riksdagen 1778 - något som ytterligare visar, att B. ej var så främmande för ämbetsmannagöromål, som man velat göra troligt. 1776 fick han af konungen hofsekreterare-titel. B. var dock nu jämförelsevis burgen, ty han hade en syssla med fast inkomst. Enligt den tidens sätt att se kunde han alltså ingå äktenskap. I Dec. 1777 gifte han sig med Lovisa Fredrika Grönlund; men till följd af makarnas olika lynnen blef detta äktenskap sannolikt ej fullt lyckligt. Yissa uttryck af den länge efterlefvande makan (d. 1847) och hennes stolta, tillbakadragna, skarpt förståndiga väsende göra denna förmodan nära nog till visshet.
Åter förgingo några år, under hvilka skalden stod på höjden af sin utveckling och sitt anseende. Han egde en mängd umgängesvänner, till en del ganska högt stående personer, och han strödde flitigt kring sig lätta alster af sin penna. Konungens bevågenhet var fortfarande oförminskad; endast ekonomiska bekymmer började småningom fördystra skaldens synkrets. Utan tvifvel var det dessa, som åter förde honom på tanken att i någon mån låta sina dikter blifva fruktbringande äfven för hans ekonomi. Med året 1780 börjar han att offentliggöra samlade eller större dikter. Han började med Betraktelser öfver evangeliska texter (1780), hvilka sedan, ökade och omarbetade, utkommo under titel Zions högtid (1787), men aldrig afslötos. Derpå följde en skämttidning, Hvad behagas? (1781), af hvilken dock endast 8 nummer utgåfvos, förmodligen af brist på afnämare. De parodiske uppsatserna deri andas dock allt igenom en sprittande humor. Stort uppseende gjorde och stark afsättning vann deremot Bacchi tempel, öpnadt vid en hieltes död (1783) - den största och senaste af "Bacchanaliska ordenskapitlets handlingar", rik på lyriska och musikaliska skönheter af högste rang och i yttre hänseende vackert utstyrd, med vignetter af de skicklige konstnärerna bröderna Elias och Fredrik Martin. Antagligen var B. sjelf förläggare till dessa arbeten äfvensom till de spridda smärre dikter han offentliggjorde i anledning af de krigiska tilldragelserna 1788.
Deremot var det sederm. krigsrådet Olof Åhlström (den bekante tonsättaren och egaren till det "kongl. privilegierade nottryckeriet"), som på förslag af en vän, sederm. krigsrådet E. Y. Weste, blef förläggare till skaldens yppersta samlingar, Fredmans epistlar (1790) och Fredmans sånger (1791). Till följd af dessas utgifvande, under granskning af B. sjelf och J. H. Kellgren gemensamt, vann skalden det mest storartade erkännande, då till och med Svenska akademien 1791 ansåg sig kunna "med fullkomligaste rättvisa" tilldela honom Lundbladska priset. Försäljningen af dessa skrifter torde deremot ej varit synnerligen inbringande. I allmänhet befann sig B:s ekonomi på mycket klen fot under hans senare lefnadsår. Det var hufvudsakligen godheten hos vänner, sådana som hofgulddragaren Widman och bryggaren Abr. Westman, som under denna tid höll honom och hans familj uppe. Till betrycket sällade sig dessutom en tilltagande sjuklighet, som äfven inverkade menligt på skaldens diktning. Sedan han i Augusti-orden prisat segern vid Hogland och klagat öfver sin älskade monarks bortgång, tystnade hans lyra allt mer, och blott strödda verser, ställda till hans förtrogne vänner, vittnade ännu om den forna skaldeglöden. Ett sista försök gjorde B. med att öfversatta "Gellerts fabler", som utkommo 1793, men i det hela är denna öfversättning matt. Hans sjukdom, som allt mera tilltog, lade honom snart på dödsbädden, och den 11 Febr. 1795 utandades han sin sista suck. Hans vänner föranstaltade en ståtlig jordafärd, men först på 1850-talet restes af Svenska akademien en vård på det rum, der man, ehuru orätt, trodde hans stoft hafva blifvit förvaradt.
Sin personlighet har B. sjelf med sin oefterhärmliga naivetet tecknat med dessa ord: "Jag är en herre af mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter om solen går eller jorden axlar sig. Hvad jag kan bedyra är, att jag vill ingen varelse i naturen ondt, älskar oändligen en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer samt små beskedliga barn, äter efter aptit litet och godt: söndagen hvitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming." Hans ovanliga älskvärdhet röjer sig i hela hans skaldskap och intygas jämväl deraf, att han i lifstiden förvärfvade så många trofasta vänner. I hvardagslag förekom han - i synnerhet mot slutet af sin lefnad - blek och matt och såg sömnig ut; men han upplifvades ofta i ett ögonblick. Hans rika sångskatt visar, och det är dessutom äfven på annat sått till fullo intygadt, att han aldrig var någon rumlare i vanlig mening, om än lefnadsglädjen och lifsnjutningen under hans friska dagar voro honom kära. De kretsar, i hvilka han umgicks, de små familjefester, i hvilka han deltog och som han ofta anordnade, den välvilja han mötte hos alla, med hvilka han kom i beröring - allt utgör lika många tydliga bevis på att hans väsende i grunden var rent och oförderfvadt.
Skaldens utseende är skildradt i flere porträtt, bland hvilka de bekantaste äro Kraffts (å Gripsholm), Hilleströms (nu i Nationalmuseum) och Sergels stora medaljong, som lades till grund för Byströms byst.
Bellmans storhet och betydelse som skald ligger ej allenast i den innerliga förening af dikt och ton, hvilken är ett genomgående drag för hans skaldskap, ej blott i det uppslag han sålunda gifvit till utbildning och omdaning af den svenska diktkonstens tekniska sidor, utan framför allt deri, att han gifvit ett hittills ensamt stående uttryck för den humor, som ligger i det svenska folklynnet, och för den egendomliga blandning af tungsint vemod och yster lefnadslust, som utgör ett af de mest kännetecknande dragen i detsamma. "I det lilla gyckel, som han synes drifva med lifvet, i det öfvermodiga skämt, hvari han lättfärdigt tyckes fara öfver det lättfärdigaste, i de humoristiska målningarna och de qvicka parodierna af tingen ligger dock en dyrbar och innerlig mening af det ömmaste och mest menskliga hjerta, som allestädes frambryter, en allvarlig, den nordiska himmelens tragedi, liksom en orfeisk klagan, att han, fantasiens lekande och gycklande barn, blifvit utsatt i ett bristernas och behofvens land." I dessa ord af E. M. Arndt tecknas i allra största korthet grunddragen af B:s snille. Utrymmet tillåter oss ej att närmare uppvisa beståndsdelarna af detta snille eller att utreda i hvad förhållande hans skaldskap står till det lif, som omgaf honom. Det bör likväl nämnas, att B:s skaldelynne är af den största känslighet, och detta gör, att han omedelbart i sång omsätter hvart intryck. Denne egenskap skulle nödvändigt göra honom till en liflig och trogen skildrare af det folk och den natur, i hvilka han uppvuxit och som han med hela sitt varma hjertas kärlek omfattade. B:s lyra har strängar för alla känslor: ej blott lifvets glädje och njutning, ej blott den svenska naturens skönhet återspeglas i hans dikter, utan äfven kärleken till konung och fosterland, medlidandet med nöden och olyckan, det ömmaste deltagande för sorger hos andra. I grunden är B:s skaldskap lyriskt, men det har äfven ett drag af dramatisk-mimisk kraft, som på ett för honom egendomligt sätt parar sig med den lyriska stämningen och, förmedladt af melodierna, gifver äfven hans mest central-lyriska utgjutelser en klarhet och ett lif, som slå åhöraren med förvåning.
Liksom alla verkligt stora skalder tillhör B. i fullaste mening sin tid och sitt land, på samma gång han också eger det universella draget. Fåfängt vore att vilja neka, det hans skaldskap skjuter djupa rötter i den samtids, som hade en Dalin, en Nordenflycht, en Creutz att uppvisa, och ostridigt är jämväl, att han emottog det lifligaste intryck af de franske vådevillister och visförfattare, som då voro mest omtyckta; men icke dess mindre var han originel i djupare mening än de fleste andra skalder. I formelt hänseende består hans originalitet deri, att han lade den musikaliska rytmen till grund för sin versbildning och strofbyggnad och det i vida högre grad och mer följdriktigt än kanhända någon nyare författare i vårt eller andra land. Detta hindrade honom visserligen icke att använda äfven de poetiska former, som voro allmänt gängse på hans tid - så t. ex. skref han en stor mängd dikter på alexandriner och liknande versslag -, men äfven i dessa varsnar man en ständig sträfvan att göra versen så musikaliskt målande, så välljudande och vexlingsrik som möjligt. När man besinnar detta och för öfrigt känner hur träget och med hvilken omsorg B. omarbetade och renskref sina dikter, äfven de minsta, så förfaller alldeles talet om hans diktning såsom hufvudsakligen en improvisation. Det är visst sant, att han ej med ängslig möda sammansatte sina strofer, utan att hans dikter "helgjutna frambrustit ur en lågande inbillnings sköte"; men dermed är ingalunda sagdt, att han vårdslöst framsjöng dem utan att vidare bekymra sig om deras öde eller ens att han mestadels författade utan förberedelse och skriftlig uppteckning. Redan den ofta invecklade rimflätningen och strofbyggnaden visa, att så ej kan vara förhållandet, och de flere varianter man eger i behåll af många dikter bekräfta till full visshet, att B. öfverarbetade och omdanade sina arbeten. Detta skall äfven i enskildheter ådagaläggas, när forskaren begagnat sig af de många egenhändiga handskrifter af hans dikter, som lyckligtvis finnas i behåll. - I B:s egenskap af musiker kunna vi närmast beteckna honom som vådevillist. Från den samtida visan och operetten samlade han ett rikt förråd af melodier, som han med utomordentlig känslighet sammansmälte med sina dikter till ett helt af förunderlig liflighet och skönhet. Ibland omdanade han det lånade efter egna ändamål, ofta skapade han sjelf den melodi, som tycktes honom lämplig. Tonsättare i egentlig mening är B. således knappast, ehuru otvifvelaktigt är, att han satte musik till åtskilliga af sina sånger; men som vådevillist står han ensam inom den nyare diktkonsten. Resultaten af de forskningar, som hittills gjorts i Bellmans-melodiernas historia, äro obetydliga och delvis oriktiga.
B. egde jämväl färdighet i teckning och uppöfvade sig deri synnerligen under den senaste delen af sitt lif. Åtskilliga pennritningar finnas i B:s bref och handskrifter, hvilka han, liksom de tryckta arbetena, gerna utstyrde egendomligt och prydligt. Vi påminna i det hänseendet om ritningarna i handskriften från 1771 (utg. af Klemming) och om "Väfrimmen", en handskriftsrulle af omkr. 60 alnars längd, i antik stil, med förgyllda "umbiliker" och i öfrigt sirligt skrifven. I en del bref från B:s sista tid utfördes teckningarna af Hilleström, Martin och andra hans vänner bland konstnärerna. I allmänhet röjer sig i B:s skaldskap omisskänneligt ett drag af målaren; det var endast tillfälliga omständigheter, som gjorde, att han ej korn att utveckla sig till samme grad af sjelfständighet i denna konst som inom musiken.
Vi hafva ofvan nämnt de hufvudsakligaste bland de skrifter, som B. utgaf under sin lifstid. Utom dessa finnas hundratals tillfällighetsstycken, som han dels sjelf lät trycka, dels i afskrift meddelade vänner, hvilka sedan utgåfvo dem. I den tidens periodiska skrifter finnas många skaldestycken af B. De flesta af dessa hafva hittills undgått samlarnas uppmärksamhet. Emellertid är nu under utgifning Skrifter. Ny samling, redigerad af C. Eichhorn. Efter B:s död utgåfvos åtskilliga samlingar, de vigtigaste efter Völschows handskrifter (2 delar, 1814) och af P. A. Sondén (Fredmans handskrifter, 1813). Slutligen grep den sistnämnde sig an med en omfattande samling Valda skrifter (6 delar, 1835-36), genom hvilken han inlade den största förtjenst om B:s skaldskap, ehuru han sjelf blygsamt betecknade sin upplaga endast som en förberedelse till en fullständigare. Sondén var den förste, som kritiskt sofrade det rika materialet och som i sin helhet skänkte vår literatur Bacchanaliska ordenskapitlets handlingar; det var ock han, som i Fredmans testamente sammanförde ett rikt urval af skaldens smärre lyriska dikter, och ändtligen han, som gjorde början med offentliggörandet af B:s öfriga mångtaliga småstycken. Tjugo år senare (1855) började Joh. G. Carlén utgifningen af sin stora upplaga, kallad Samlade skrifter (5 delar), hvilken afslöts 1861. Begagnande sin utmärkte föregångares arbete i allt väsentligt, tillade han dock ett och annat ur de otryckta källor, som då voro bekanta, försåg det hela med förklaringar öfver saker och namn samt med ett rikt och valdt förråd af illustrationer. Oaktadt det tvifvelsutan högst förtjenstfulla i Carléns åtgöranden, och fastän han lyckades för Bellmans-forskningen rädda mycket af värde, kan dock hans upplaga i sin helhet ej numera anses fullt tillfredsställande, hvarken hvad fullständigheten eller metoden för utgifningen vidkommer. Af Carléns upplaga har ett illustreradt godtköpstryck utgifvits (4 del., 1809-70). Sedan dess har G. E. Klemming efter skaldens egen handskrift utgifvit Bellmans poetiska arbeten till år 1772 (1872), en af de vigtigaste källskrifterna för kunskapen om B:s tidigare diktning.
Det är begripligt, att en skald af B:s rykte äfven banat sig väg till utlandet; men det är äfven förklarligt, att hans dikter, omplantade i en främmande jordmån och afklädda den dem egna poetiska skruden, skulle taga sig besynnerliga ut, blifva oigenkänliga och följaktligen ej uppskattas till sitt rätta värde. Såsom ett varnande exempel i detta fall må nämnas A. von Winterfelds tolkning af ett urval bland dikterna ("Der schwedische Anakreon", 1856), som grundligt misslyckades.
Bellmans-literaturen är redan ganska rikhaltig. Bland lefnadstecknarna böra i främsta rummet nämnas Sondén, för sin noggranna materialsamling, och Carlén, för sina från flere håll hopsamlade muntliga upplysningar. J. L. Heiberg lemnade en skarpsinnig teckning af "Bellman som comisk dithyrambiker" (1843). Ätterbom, som redan tidigt (i "Phosphorus" 1812) sysselsatte sig med B., skref ett "Minne" i Sv. akad:s handl., hvilket ligger till grund för hans framställning i "Siare och skalder" (6:te delen). G. Ljunggren har i "Bellman och Fredmans epistlar" (1867) sökt estetiskt utreda arten af skaldens lynne och hans förhållande till de figurer som han lät uppträda i sina förnämsta verk.
B:s ofantliga popularitet har fått uttryck äfven i den bildande konsten. Utom den förut omtalade minnesvården på hans graf eger hufvudstaden hans af sällskapet "Par Bricole" (hvars ordensskald B. var) å Djurgården reste byst, modellerad af Byström och aftäckt 1829, samt på Hasselbacken en sittande stod, utförd af Alfr. Nyström, bekostad af ställets egare och aftäckt i Aug. 1872. Flere minnespenningar äro vid olika tillfällen slagna öfver honom. De målade porträtten hafva vi förut nämnt. Redan under skaldens lifstid mottog måleriet intryck af hans dikter och omsatte dem i illustrationer. Så tillkommo de ypperliga små vignetterna af Elias Martin i "Bacchi tempel", så äfven andra teckningar. Till och med i porslinsmålningar hafva framstälts scener ur Fredmans epistlar. Elis Chiewitz tecknade en följd figurer och en följd scener ur skaldens verld. I nyare tider hafva företrädesvis K. A. Dahlström och J. Y. Wallander egnat sig åt illustrerandet af Bellmans qväden. I synnerhet den sistnämnde har i en följd af oljemålningar gifvit gestalt åt skaldens typer på ett sätt, som i många afseenden kan kallas lyckadt. Äfven andra bland våra tecknare och målare hafva lemnat sina bidrag till en klarare, mera handgriplig uppfattning af den brokiga diktverld, i hvilken Bellman inför oss och som ännu i många slägtled skall tillhöra den svenska literaturens härligaste och egendomligaste skatter.
-rn.
