Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman, Karl Mikael - Bellmansfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur de otryckta källor, som då voro bekanta,
försåg det hela med förklaringar öfver saker
och namn samt med ett rikt och valdt förråd
af illustrationer. Oaktadt det tvifvelsutan högst
förtjenstfulla i Carléns åtgöranden, och fastän
han lyckades för Bellmans-forskningen rädda
mycket af värde, kan dock hans upplaga i sin
helhet ej numera anses fullt tillfredsställande,
hvarken hvad fullständigheten eller metoden
för utgifningen vidkommer. Af Carléns
upplaga har ett illustreradt godtköpstryck utgifvits
(4 del., 1869–70). Sedan dess har G. E.
Klemming efter skaldens egen handskrift utgifvit
Bellmans poetiska arbeten till år 1772 (1872),
en af de vigtigaste källskrifterna för kunskapen
om B:s tidigare dikting.
Det är begripligt, att en skald af B:s rykte
äfven banat sig väg till utlandet; men det är
äfven förklarligt, att hans dikter, omplantade i
en främmande jordmån och afklädda den dem
egna poetiska skruden, skulle taga sig
besynnerliga ut, blifva oigenkänliga och följaktligen
ej uppskattas till sitt rätta värde. Såsom ett
varnande exempel i detta fall må nämnas A.
von Winterfelds tolkning af ett urval bland
dikterna ("Der schwedische Anakreon", 1856), som
grundligt misslyckades.
Bellmans-literaturen är redan ganska
rikhaltig. Bland lefnadstecknarna böra i främsta
rummet nämnas Sondén, för sin noggranna
materialsamling, och Carlén, för sina från flere håll
hopsamlade muntliga upplysningar. J. L.
Heiberg lemnade en skarpsinnig teckning af
"Bellman som comisk dithyrambiker" (1843).
Atterbom, som redan tidigt (i "Phosphorus" 1812)
sysselsatte sig med B., skref ett "Minne" i
Sv. akad:s handl., hvilket ligger till grund för
hans framställning i "Siare och skalder" (6:te
delen). G. Ljunggren har i "Bellman och
Fredmans epistlar" (1867) sökt estetiskt
utreda arten af skaldens lynne och hans
förhållande till de figurer som han lät uppträda i
sina förnämsta verk.
B:s ofantliga popularitet har fått uttryck äfven
i den bildande konsten. Utom det förut
omtalade minnesvården på hans graf eger
hufvudstaden hans af sällskapet "Par Bricole"
(hvars ordensskald B. var) å Djurgården reste
byst, modellerad af Byström och aftäckt 1829,
samt på Hasselbacken en sittande stod, utförd
af Alfr. Nyström, bekostad af ställets egare
och aftäckt i Aug. 1872. Flere minnespenningar
äro vid olika tillfällen slagna öfver honom. De
målade porträtten hafva vi förut nämnt.
Redan under skaldens lifstid mottog måleriet
intryck af hans dikter och omsatte dem i
illustrationer. Så tillkommo de ypperliga små
vignetterna af Elias Martin i "Bacchi tempel",
så äfven andra teckningar. Till och med i
porslinsmålnigar hafva framstälts scener ur
Fredmans epistlar. Elis Chiewitz tecknade en
följd figurer och en följd scener ur
skaldens verld. I nyare tider hafva företrädesvis
K. A. Dahlström och J. V. Wallander egnat sig
åt illustrerandet af Bellmans qväden. I
synnerhet den sistnämnde har i en följd af
oljemålningar gifvit gestalt åt skaldens typer på
ett sätt, som i många afseenden kan kallas
lyckadt. Äfven andra bland våra tecknare och
målare hafva lemnat sina bidrag till en
klarare, mera handgriplig uppfattning af den
brokiga diktverld, i hvilken Bellman inför oss och
som ännu i många slägtled skall tillhöra den
svenska literaturens härligaste och
egendomligaste skatter. –rn.
Bellmansfigurer är en benämning, som man
gifvit åt de mer eller mindre lustiga och
humoristiska personligheter, hvilka utförligare
tecknas i de förnämsta af Bellmans dikter och
som med lif och själ tillhöra den verld af yr
bacchanalisk fröjd och naiv lefnadsglädje, i
hvilken denne skald inför oss. De allra fleste
af dem voro verkliga personer, på hvilkas lynnen
skalden gifvit akt och som han sedan, mer eller
mindre fritt, omdanade för sina ändamål. Dessa
figurer kunna delas i två hufvudgrupper: de,
som tillhöra Bacchanaliska ordenskapitlets
handlingar, och de, som förekomma i Fredmans
epistlar. De förra befinna sig i allmänhet på
ett något högre trappsteg i samhället. Bland
dem träffas ämbetsmän, prester, "magistrar",
förmögnare borgare o. s. v. Exempelvis
nämna vi kämnären Lars Kristian Kolmodin,
f. d. stadsfiskal i Stockholm (d. 1771),
kämnären Peter Planberg, notarien Johan Glock
(d. 1770), f. d. kontorsskrifvåren Johan
Fredrikson Berco (d. 1771), komministern Karl
Johan Pratenius (d. 1776), klockaren Didrik
Trundman (d. 1783), Josef Israelsson, skald både
på latin och franska (d. 1772), bryggaren Daniel
Meisner (d. 1777), skomakaren Peter Österman
(d. 1776), sockerbagaren Lars Halling (d. 1774),
bränvinsbrännaren Lundholm (d. 1769) m. fl. De
öfver flere af dessa hållna "parentationerna"
inträffade med fullkomlig regelbundenhet några
veckor efter personernas död. Än talrikare
är den skara, hvars lustiga vimmel rör
sig i Fredmans epistlar; men de dithörande
personernas borgerliga tillvaro hår hållit
sig mera i skuggan. Verkligheten tillhöra de
dock alla, och om några har man ganska utförliga
underrättelser. Så framför allt om Johan Fredman,
"den namnkunnige urmakaren, utan ur, verkstad
och förlag", som gifvit sitt namn åt skaldens
båda förnämsta diktsamlingar. Han föddes 1712,
var son af urmakaren Anders Fredman, vann stor
skicklighet i faderns yrke, blef hofurmakare
(1745) och ålderman. Men en okuflig böjelse
för ett utsväfvande lefnadssätt och ett mycket
olyckligt äktenskap störtade honom snart,
så att han slutligen blef en kroghjelte,
hvars forna välstånd och högre bildning dock
framlysa i B:s skildring. Han afled d. 9
Maj 1767 och begrofs i S:t Olof (nu Adolf
Fredrik). Den andre hufvudfiguren, Ulla
Vinblad, hvilken liksom bildar medelpunkten
i de rörliga taflor skalden upprullar, var,
enligt samtidas intyg, en skönhet af förste
rangen, för öfrigt skänkjungfru och slutligen
gift med sjötullsbesökaren Norström. Det synes
otvifvelaktigt, att hon en tid varit föremål för
Bellmans ömmare känslor, om ock dessa ej voro
af alldeles romantisk art. Hon var troligen född
omkr. 1745, lär efter sin förste mans död hafva
blifvit omgift och dog omkr. 1820. Andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
