- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
189-190

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belysning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Belysning, fys. och kem. För att ett föremål,
som ej är sjelflysande, skall kunna ses,
erfordras, att ljus från en ljuskälla faller
på dess yta och derifrån återkastas i alla
riktningar (se Diffusion), m. a. o. att föremålet
belyses. Belysningens styrka rättar sig efter
den lysande kroppens lyskraft, dess afstånd
från det belysta föremålet, beskaffenheten
af den yta, på hvilken ljusstrålarna falla,
och den vinkel de bilda med henne. Under för
öfrigt lika förhållanden belyses ett föremål
starkast, när strålarna infalla vinkelrätt mot
dess yta. En sommarmiddag, då solen står högt
på himmelen, upplyser hon föremålen på jordytan
starkare än vid motsvarande tid en vinterdag,
ehuru afståndet mellan solen och jorden är större
vid det förra än vid det senare tillfället. På de
omgifvande föremålen verkar en belyst yta, som
om hon sjelf vore en ljuskälla. Deraf förklaras
verkan af ljusa tapeter. Denna kropparnas förmåga
att genom det från dem återkastade (diffusa)
ljuset belysa hvarandra – en egenskap, som äfven
tillkommer de i atmosferen uppslammade stoft-
och vattenpartiklarna – är orsaken till det
diffusa dagsljuset eller dagern, hvilken, så
länge solen är uppe öfver horisonten, utbreder
sig öfver föremålen och gör dem synliga, äfven
vid jämnmulen himmel. Månen ger föga eller ingen
dager, emedan det från föremålen diffunderade
månljuset är i samma proportion svagare, som
månen har mindre lyskraft än solen.

Om natten, då den naturliga ljuskällan
icke är till hands, använder man artificiel
belysning. Af de till detta ändamål föreslagna
belysningsmetoderna hafva hitintills endast de
vunnit en allmännare användning, som grunda sig
förbränning med låga (se Förbränning), hvarvid
till ljusets frambringande begagnats såväl
fasta som flytande och gasformiga ämnen. Fasta
lysämnen äro: talg, stearin- och palmitin-syra,
vax, sparmaceti eller vallrat och paraffin. De
formas till ljus (se d. o.) genom stöpning eller
gjutning.

De flytande lysmaterialen kunna lämpligast
indelas i: 1) feta oljor, såsom rof-, bom- eller
oliv-olja, trän m. fl.; 2) eteriska oljor,
som erhållas ur växtriket, t. ex. kamfin
(en blandning af terpentin-olja och sprit) och
träolja, som liknar terpentin-oljan och fås genom
destillering af hartsrikt trä; 3) mineral-oljor,
såsom bergolja och deraf beredda lysoljor
(gasolja, fotogen, solar-olja o. s. v.), samt
de dermed beslägtade eller identiska oljor, som
tillverkas genom torr destillering af skiffrar,
bituminösa stenkol, brunkol och torf.

Af gasformiga ämnen, som kunna begagnas
till belysning, är lysgasen (se Gaslysning)
– som för öfrigt till sin sammansättning
kan betydligt variera – det enda, som fått
vidsträcktare användning. Den frambringas genom
torr destillation af organiska ämnen, vanligast
stenkol, i särskilda fabriker, s. k. gasverk,
hvilka genom ett system af rörledningar förse
stora distrikt (hela städer) med den erforderliga
gasqvantiteten. – Belysningen med gas skiljer
sig i principen föga från de öfriga

belysningsmetoderna, vid hvilka sjelfva lågan
äfvenledes består af förbrinnande gaser och
ångor. Skilnaden är endast den, att vid den
egentliga gaslysningen gasen blifvit på förhand
framställd och redan vid gasverket erhållit den
för lågbildning lämpligaste sammansättningen,
då deremot vid belysning med fasta och flytande
ämnen lågan oupphörligt underhålles af de
tändbare gaser, som genom lågans egen värme
alstras ur lysämnet. Förbränningsprocessen
är följaktligen mycket mera komplicerad
i senare fallet än i det förra. Medan en
gaslåga brinner utan veke och regleras genom
de enklaste mekaniska medel, äro de lampor (se
Lampa), i hvilka flytande lysämnen förbrinna,
ofta af en ganska invecklad konstruktion. I de
flesta sådana tjenar veken icke endast till
att småningom uppsuga förbränningsvätskan,
för att denna må komma i beröring med lågan,
utan äfven till att underhålla denna, derigenom
att han sjelf förbrinner. Vidare måste luftens
tillträde till lågan vara afpassad så, att
förbränningen fortgår med jämnhet och står
i noggrant förhållande till mängden af det
brännmaterial, som af veken uppsuges. Vekens,
lampglasets och brännarens form och dimensioner
äro dervid af det största inflytande. Vid
begagnande af feta oljor måste till och med,
för att god belysning må åstadkommas, tillflödet
till lågan regleras genom särskild mekanism
(Carcels lampa, moderatörlampan m. fl.).

Vid förbränning af en gas alstras icke allenast
ljus, utan äfven värme. Man må likväl ej
föreställa sig, att dessa verkningar ökas och
minskas i samma proportion. Tvärtom gifva de
varmaste lågorna (spritlågan, vätgaslågan)
föga ljus ifrån sig. Skälet dertill är, att
ljusutvecklingen icke egentligen härleder sig
från gasens förbränning, utan från de i lågans
inre uppslammade fäste kolpartiklarna, hvilka
glödga, innan de förbrinna, d. v. s. innan de
förena sig med luftens syre till kolsyra. Gaser,
som icke innehålla kol, t. ex. vätgas, förbrinna
derför utan ljus – åtminstone om de icke äro
utsatta för mycket starkt tryck. De gaser åter,
som innehålla flyktiga kolhaltiga ämnen i mängd,
lysa vid förbränningen, så framt icke denna
försiggår så häftigt, att kolet omedelbart
förbrinner, då det inkommer i lågan. Derför
bör luftdraget, hvarpå förbränningens hastighet
väsentligen beror, så afpassas, att oförbrända
kolpartiklar i tillräcklig mängd alltid finnas
qvar i lågan. Af det ofvan sagda inses, att de
s. k. kolvätena, hvilka bestå af kol och den
bränbare vätgasen, böra företrädesvis lämpa
sig till lysämne. Också består lysgasen af en
blandning af kolväten, och alla de vanligaste
lysämnena, såväl fasta som flytande, frambringa
under förbränningen dessa slags gaser.

För att bedöma graden af den ljuseffekt, som
kan uppnås med olika ljuskällor, betjenar man
sig af fotometern (se d. o.). I följande tabell
meddelas den vigt, som åtgår af åtskilliga
lysämnen, för att på samma tid lika stark
belysning må åstadkommas som den, hvilken
frambringas genom förbränning af 1 skålp. (=
0,425 kilogr.) solar-olja:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:21:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfab/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free