Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benbrott - Benceller, anat., de celler, som finnas uti och utmärka benväfven (se d. o.) - Benckendorf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställen, så att lösa benbitar förefinnas. Vådan
af ett benbrott beror ej – eller åtminstone
endast i högst obetydlig mån – af skadan på
sjelfva benet, utan just af de förändringar i de
mjuke delarna, hvilka ifrån början framträda
eller möjligen sedan tillkomma. Sålunda
är t. ex. brott af hufvudskålsbenen eller
ryggradskotorna farliga derigenom att en
lesion af hjerna eller ryggmärg så lätt på samma
gång inträffar eller kan tillträda. Brott af
bäckenbenen äro vådliga för de närliggande
vigtiga organen, refbensbrotten för lungorna
o. s. v. Äfven brott å extremiteternas ben kunna
blifva farliga, om större blodkärl äro eller
blifva skadade, om en större ledgång blifvit
öppnad, ja om endast ett hål finnes i huden,
hvilket står i omedelbar förbindelse med
brottstället.
Ett enkelt benbrott lakes i allmänhet af
naturen på det sätt, att från omgifvandc mjuka
delar och i synnerhet benhinnan (periosteum)
afsöndras en i början mjuk, sedan hårdnande
massa, hvilken sammangjuter brottändarna
(provisorisk callus); sedermera afsättes
från märgkanalen och benets djup det definitiva
läkningsmaterialet. Derför är också i början af
läkningen sjelfva brottstället vanligen mera
voluminöst och förblir tämligen länge sådant;
men efter hand försvinner (resorberas) hvad som
ej är nödvändigt för den slutliga läkningen,
och under förutsättning af att brottändarna
blifvit väl hoppassade, får brottstället tillbaka
sin normale form. Tidpunkten för den slutliga
läkningens fullbordande är mycket olika för
olika ben och olika åldersperioder. Hos barn
sker läkningen i allmänhet mycket hastigare
än hos äldre personer; smärre ben, såsom
fingrarnas och tårnas ben samt refbenen, läkas
hastigare än de större, t. ex. underbenets och
lårets. Vissa benpartier, synnerligen sådana
som äro ofullständigt omklädda med benhinna,
läkas endast med stor svårighet, någon gång alls
icke med benmassa. Sådana benpartier äro de,
som ligga inuti ledgångarna. Kommer dertill
en betydligare förskjutning af brottändarna
eller en hög ålder hos patienten eller allmänna
sjukliga tillstånd, så kan en verklig läkning
blifva alldeles omöjliggjord. Sådant är
t. ex. förhållandet med brott å lårbenshalsen
hos äldre personer. Vanligast sammanbindas
brottändarna också i dessa fall, men ej
genom benmassa; utan endast genom en mer
eller mindre mjuk, senig (fibrös) väfnad, och
benets förmåga att tjena som stöd går förlorad,
hvarigenom en hel extremitet kan bli obrukbar. –
Den nu skildrade läkningsprocessen inträder i
öfrigt, endast när huden är hel och läkningen
får försiggå utan tillträde af luften och
de deri befintliga skadliga ämnena. Finnes,
genom ett sår i huden, öppen kommunikation med
den yttre verlden, och detta sår ej genast kan
tillödas, inträder suppuration i brottstället och
läkning sker genom bildning af granulations-
och ärrväf, såsom vid sår med substansförlust
i de mjuke delarna. Denna läkning går vida
långsammare och är förbunden med ej ringa faror
för hela organismen. Elakartad sårfeber (pyemi,
septikemi) tillkommer i sådana fall endast allt
för lätt. På senare tider har dock genom den
s. k. antiseptiska behandlingsmetoden faran
i detta fall blifvit betydligt mindre än
tillförene.
För behandlingen af komplicerade benbrott
fordras sålunda i första rummet, att de
åtföljande lesionerna, så vidt möjligt är,
bekämpas; att ett sår i huden, så vidt ske kan,
omedelbarligen förenas, eller, om detta ej är
möjligt, såret desinfekteras med antiseptiska
medel och att sedan de i luften förekommande
inflammationsorsakerna afhallas derifrån. Sjelfva
benbrottets behandling består först deri, att
man noga sammanpassar brottändarna, hvarvid
det till följd af musklernas sammandragning kan
vara nödigt att taga kloroformen till hjelp, och
sedan att under den tid, som behöfves för att
brottstället åter skall blifva fast, hålla det
orubbadt i det fördelaktigaste läget. Otaliga
appareljer och metoder hafva under tidernas
längd varit i bruk för dessa ändamål; numera är
denne arsenal mycket förenklad, särdeles genom
de s. k. inamovibla förbanden, hvilka hafva det
gemensamt, att de påläggas mjuka, under det att
det brutna benet hålles i passande läge, samt
derefter hastigt tillhårdna och hålla det brutna
partiet fast omslutet samt hindra brottändarnas
förskjutning. Det allmännast använda medlet är
gipsen; för öfrigt nyttjas vattenglaset och
några andra ämnen. Ett yttre sår förbjuder
ingalunda dessa medels användning, ty sedan
bandaget blifvit anlagdt rundt om extremiteten,
kan ett hål i hylsan utskäras öfver såret,
och detta behandlas efter sig företeende
"indikationer". Mera komplicerade apparater
äro ibland nödvändiga för särskilda brott,
såsom t. ex. å underkäken, der gipsbandagen
och liknande förband äro oanvändbara.
Rsr.
Hos husdjuren förekomma benbrott icke sällan,
och vid några sjukdomar hos nötkreaturen,
hvarunder benmassan undergått förändringar
med afseende på sin fysiska beskaffenhet,
uppstå benbrott ganska allmänt och af ytterst
obetydliga orsaker, såsom då djuren resa sig
o. s. v. (Jfr Benmjukhet och Benskörhet). Hästar
och nötkreatur lönar det vanligen ej mödan
att behandla för benbrott i lemmarna, såvida
djuren ej äro mycket unga. Hos får, svin och
hundar deremot läkas benbrott i nyssnämnde
kroppsdelar ofta nog ganska lätt. Behandling af
benbrott företages emellertid, endast om benet
ej blifvit för mycket söndersplittradt och några
betydande skador icke förekomma i angränsande
mjuka delar. Sedan benändarna blifvit förda
i sitt rätta läge, fasthållas de deri, under
den tid läkningen pågår, genom lindor, hvilka
man vid tillfället bestrykcr med något ämne,
som hastigt hårdnar, såsom en nyss förut beredd
grötlik blandning af gips och vatten eller tjockt
snickare-lim eller ock smält Delwarts-plåster
(sammansatt beckplåster). Djuren hållas, under
den tid läkningen pågår, så stilla som möjligt,
och efter 6–8 veckors tid aflägsnas förbandet.
C. A. L.
Benceller, anat., de celler, som finnas uti
och utmärka benväfven (se d. o.).
Benckendorf (Benkendorf), en livländsk familj,
hvars medlemmar beklädt höga ämbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
