Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benedetti, Vincent de - Benedicamus Domino - Benedicite - Benedict. Se Benedikt - Benedict, Julius - Benedictio, Lat., välsignelse. Se Benediktion - Benedictionalis liber - Benedictis, Jacoponus de - Benedikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B:s personlighet i förgrunden. Å sin monarks
vägnar protesterade han mot prins Leopolds af
Hohenzollern kandidatur till spanska kronan och
fordrade, att konungen af Preussen skulle afgifva
den försäkran, att ingen prins af Hohenzollern
dädanefter skulle få tillåtelse att uppträda
som kandidat till den spanske tronen. Hastigt
spred sig det ryktet, att konungen af Preussen,
som för tillfället vistades i Ems, vägrat
mottaga det franska sändebudet och personligen
förolämpat B. Den förre delen af ryktet var
sann, den senare icke, såsom E. sedermera sjelf
erkände. Emellertid begagnade den napoleonska
regeringen detta rykte till att påskynda krigets
utbrott. B. utförde en af hufvudrolerna äfven
i en annan akt af det intrigspel, som stod i
samband med krigsförklaringen af 1870. Den 25
Juli s. å. lät nämligen grefve von Bismarck
i "Times" offentliggöra ett utkast till en
traktat mellan Preussen och Frankrike. Enligt
detta utkast, som förskref sig från 1866,
skulle Frankrike garantera Preussen dess
senast gjorda eröfringar, mot det att den
preussiska regeringen icke hindrade Frankrike
att annektera Belgien. Bismarck förklarade,
att detta förslag härrörde från fransk sida
och att konceptet, skrifvet med B:s handstil,
funnes i det preussiska utrikesarkivet. B. å
sin sida påstod, att han endast nedskrifvit
förslaget efter Bismarcks diktamen, och
att han råkat qvarglömma konceptet hos den
senare. Det har ännu icke blifvit utrönt på hvems
sida sanningen befinner sig i dessa stridiga
påståenden. B. utträdde 1871 ur statens tjenst
och begaf sig till Italien, der han s. å. utgaf
Ma mission en Prusse, i hvilken han bl. a. söker
bevisa, att han på det ifrigaste varnade
Napoleon och dennes utrikes-minister Grammont
för ett krig med Preussen.
Benedicamus Domino (Lat, "må vi prisa Herren!"),
den formel, hvarmed den katolska gudstjensten
afslutas under fastlagstiden och vid några andra
tillfällen. Den eljest vanliga afslutningen är
Ite, missa est!
Benedicite (Lat., af bencdicere, eg. tala väl),
lofprisen! välsignen! är inledningsordet till
den i kloster vanliga bordsbönen före måltiden.
Benedict. Se Benedikt.
Benedict, Julius, tysk tonsättare, f. 1804 i
Stuttgart, studerade för Abeille, Hummel
och Weber, blef 1824 musikdirektör vid
Kärntnerthor-teatern i Wien, senare vid San
Carlo i Neapel, gjorde konstresor med Bériot
och Malibran 1831, med Jenny Lind till Amerika
1850–51 och lefver sedan 1835 mest i London, der
han är högt ansedd såsom orkester-dirigent och
pianospelare. I hans spel är Webers eld förenad
med Hummels tydlighet. Som operakompositör
slöt han sig först till Rossini, sedermera till
Weber. Hans operor (The gipsy’s warning, Lily
of Killarney, The rose of Erin m. fl.) utmärka
sig för flytande melodi, angenäm modulation och
omsorgsfull instrumentering, men de äro mer eller
mindre förfelade i den dramatiska konstruktionen
och hafva aldrig kunnat blifva verkliga
repertoarstycken. Samma öde träffade hans mera
briljanta än djupa pianokompositioner. B. har
äfven
komponerat oratoriet S:t Peter,
kantaten S:ta Caecilia m. m.
A. L.
Benedictio, Lat., välsignelse. Se
Benediktion.
Benedictionalis liber (Benedictionarium),
"välsignelse-boken", den bok, som innehöll de
under medeltiden i den romerska kyrkan använde
välsignelseformlerna.
Benedictis, Jacoponus de, författare till den
genom Pergoleses härliga musik vidtberömda
Stabat mater dolorosa, f. i 13:de årh., d. som
franciskanmunk, sannolikt 1306.
Benedikt. Fjorton påfvar hafva burit detta
namn. Benedikt I (574–78), till börden romare,
af grekerna benämnd Bonosos. Hans påfliga
regering inföll under en orolig tid, i det att
Italien då var hemsökt af en svår hungersnöd och
dertill utsatt för longobardernas härjningar. Om
hans personlighet känner man ingenting annat än
godt.
Benedikt II (684–85) innehade den påflige stolen
endast 10 månader och 12 dagar, men lyckades
under denna korta tid förskaffa kyrkans främste
tjenare en dittills icke åtnjuten frihet. Han
förmådde nämligen kejsar Konstantin IV
(Pogonatus) till det medgifvandet, att en nyvald
påfve genast skulle få mottaga ordination, utan
att behöfva afvakta kejserlig stadfästelse af
valet. B. gjorde sig för öfrigt känd som en lärd,
from och välgörande man samt var synnerligen
väl bevandrad i musiken och andra sköna konster.
Benedikt III (855–58) hade i början en motpåfve,
Anastasius, att bekämpa, men denne måste dock
snart vika för den rättmätigt valde och af
kejsaren erkände B. Han var en from och saktmodig
man och visade mycken frikostighet mot kyrkor
och kloster.
Benedikt IV (900–03) var till karakteren en
af det 10:de århundradets bäste påfvar. Under
det Berengar af Friaul och Ludvig af Provence
stredo om Italiens krona, tog han parti för den
sistnämnde och krönte honom till kejsare. Detta
lär dock hafva stått honom rätt dyrt. Han blef
nämligen, enligt den allmännaste uppgiften om
hans död, afdagatagen på anstiftan af Berengars
vänner.
Benedikt V, med tillnamnet Grammaticus, blef
efter påfven Johan XII:s död, 964, af det
kyrkligt sinnade partiet bland klerus upphöjd
på den påflige stolen. Han måste dock snart
vika för den kejserlige motpåfven, Leo VIII,
förvisades till Hamburg och dog der redan 965.
Benedikt VI valdes till påfve 972 genom kejsar
Otto den stores bemedling. Efter nämnde kejsares
död, 973, kom det toskanska partiet i Rom åter
till väldet, och B. fick ej länge behålla sin
värdighet. Han kastades i fängelse och afdagatogs
974 genom strypning.
Benedikt VII (974–83), förut ärkebiskop i Sutri,
var en stor gynnare af klosterväsendet och
utfärdade äfven åtskilliga förordningar mot
simonien och andra missbruk.
Benedikt VIII tillhörde, liksom B. VII,
grefvarnas af Toskana inflytelserika slägt. Vald
till påfve 1012, måste han för någon tid vika
för en motpåfve, Gregorius. Genom konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
