Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benedikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henrik II:s af Sachsen bemedling återinsattes
han 1014 i sina påfliga rättigheter. Till
lön derför krönte han s. å. Henrik till
kejsare. B. var en kraftfull påfve, som
icke skydde att taga i tu med sin tids
missbruk, i synnerhet presternas. Äfven för
rent krigiska företag visade han sig icke
främmande. Så t. ex. satte han sig i spetsen
för en krigshär och förjagade sarasenerna,
hvilka från Sardinien gjort härjande infall
i Italien. Med normandernas och Henrik II:s
tillhjelp lyckades han äfven fördrifva grekerna
från Apulien. Nyssnämnde kejsare visade honom
en nästan afgudisk vördnad. Bägge dogo samma år,
1024.
Benedikt IX, den förres systerson, lyckades att
vid icke fullt 18 års ålder intaga den påflige
stolen, 1033. Hans faders (grefve Alberiks
af Toskana) penningar spelade dervid en icke
obetydlig rol. Allmänt hatad och föraktad för
sin sedeslöshets skull, blef han emellertid
fördrifven redan 1038 och formligen afsatt
1044. I hans ställe valdes Sylvester III till
påfve. Med sina rika och förnäma slägtingars
hjelp lyckades det visserligen B. att åter komma
i besittning af sin förlorade värdighet, som han
dock snart formligen sålde till arkipresbytern
Johannes Gratianus, hvilken såsom påfve antog
namnet Gregorius VI. Icke dess mindre fortfor
B. att äfven efter köpet göra sina anspråk
gällande. På synoden i Sutri, 1045, blefvo alla
3 påfvarna afsatta och Klemens II beklädd med den
påfliga värdigheten. Efter den sistnämndes död,
1047, lyckades Benedikt ännu en gång att för en
tid af 8 månader fatta de påflige tömmarna i sin
hand, men måste slutligen för alltid vika för
den kraftfulle och utmärkte påfven Leo IX. B. dog
1056.
Benedikt X. Så benämnde sig den 1058 af det
toskanska partiet till påfve utsedde biskopen af
Velletri, Johannes Mincio, en i allo underlägsen
och obetydlig personlighet. Han dog redan 1059,
sedan han dessförinnan blifvit afsatt och måst
lemna rum för påfven Nikolaus II.
Benedikt XI (1303–04) var Bonifacius
VIII:s efterträdare och tillhörde slägten
Boccarini. Hans påfliga regering inskränkte sig
till en tid af 8 månader. Såväl på hufvudets som
på karakterens vägnar var han en synnerligen
framstående personlighet. Ehuru uppfostrad
inom den stränge dominikan-orden (och slutligen
denne ordens general), var han af ett mildt och
försonligt sinnelag, hvilket han ock lade i dagen
genom sina eftergifter i den kyrkliga striden
med Filip den sköne af Frankrike.
Benedikt XII (1334–42) var till börden fransman (hette förut
Jacques Fournier) och den tredje i ordningen
af de påfvar, som under fransk öfverhöghet
residerade i Avignon. Hans påfliga regering
utmärktes genom allvarliga bemödanden att
afhjelpa kyrkans brister. Beroendet af den
franska statsmakten hindrade honom dock från
utförandet af mycket, som låg honom varmt om
hjertat.
Benedikt XIII. Det har funnits tvänne påfvar
med detta namn. Den ene (hvilken icke
erkännes af den romerska kyrkan) hette förut
Petrus de Luna och valdes till påfve i Avignon
efter Klemens VII:s död (1394), sedan han förut
afgifvit en högtidlig försäkran, att han skulle
med allvar arbeta för den påfliga schismens
upphäfvande – något som han sedermera visade
sig minst af allt böjd för. Han gjorde tvärtom
hvad i hans förmåga stod för att tillståndet
inom kyrkan skulle blifva så olidligt som
möjligt. Afsatt på kyrkomötet i Pisa 1409 såsom
menedare och kättare, uppgaf han likväl icke sina
anspråk. Kyrkomötet i Konstanz 1417 förnyade
afsättningsdomen öfver honom. I Peniscola, en
liten by i Valencia, der han egde ett befäst
familjeslott, lyckades han dock fortfarande vinna
erkännande som påfve. Dit drog han sig slutligen
undan, och från sin fasta borg derstädes lyste
han hela den civiliserade verlden i bann. Död
1424. – Den andre Benedikt XIII var förut
dominikan-munk och ärkebiskop af Benevent. Han
efterträdde Innocentius XIII 1724. Ursprungligen
hette han Peter Franz Ursini och tillhörde en
furstlig slägt, men var det oaktadt lika ödmjuk
och anspråkslös, som hans förutnämnde namne var
högmodig och maktlysten. Han sökte ock med
ifver verka för införandet af en bättre anda och
renare seder bland såväl prester som lekmän och
utfärdade många goda och nyttiga förordningar
angående förbättring af själavård och kyrkotukt,
hvilka förordningar dock föga efterlefdes. I
sina kyrkopolitiska stridigheter med Frankrike,
Portugal, Sardinien m. fl. land var han föga
lycklig. B. var äfven en ganska produktiv
skriftställare. En upplaga af hans samlade
arbeten, Opera dl Benedetto XIII, utgafs i
Rom 1728 i tre stora folioband. Död 1730.
Benedikt XIV (1740–58) var en bland Roms
utmärktaste påfvar. Han föddes 1675 och
tillhörde en gammal ansedd slägt, Lambertini,
i Bologna. Tidigt utmärkte han sig genom kärlek
till konst och vetenskap. Sedan han som biskop
af Ancona och som kardinal och ärkebiskop
af Bologna ådagalagt prof på synnerligen
framstående chefsegenskaper och framför allt
visat, att han hade vaket öga för tidens kraf,
utsågs han efter Klemens XII:s död enhälligt
till dennes efterträdare. Såsom påfve vidtog han
många gagneliga åtgärder till kyrkans bästa och
visade sig i synnerhet angelägen om höjandet af
presternas sjunkna anseende, derigenom att han
yrkade, att de skulle hafva lärd bildning och
rena seder. Ej mindre än fyra akademier blefvo
af honom inrättade i Rom. Han tillsatte äfven
ett ständigt utskott af fem kardinaler, hvilka
egde att öfvervaka biskoparnas ämbetsverksamhet
och tillse, att dessa hvart annat år ingåfvo
noggranna underrättelser om sina underlydande
andliges förhållande i lära och lefverne. Af
jesuiterna var B. ingen synnerlig vän; han
var till och med betänkt på upphäfvandet
af deras orden. Äfven för hednamissionens
rätta bedrifvande visade han sig synnerligen
intresserad och uttalade sig i flere bullor med
mycken skärpa mot jesuiternas ytliga sätt att
gå till väga vid deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
