Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benedikta - Benediktbeuern - Benediktiner - Benediktioner - Benediktov, Vladimir - Benedix, Julius Roderich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Benedikta, gift med
lagman Svantepolk i Östergötland.
R. T.
Benediktbeuern, by i Öfre Bajern, s. v. om Tölz,
nära Kochelsee. Omkr. 150 innev. I B. fans
ett 740 anlagdt benediktin-kloster, som länge
utgjorde den förnämste af de orter, från hvilka
kristendom och kultur utbreddes till de bajerska
högslätterna. Detta kloster upphäfdes 1803.
Benediktiner kallas öfver hufvud alla de
munkar, hvilka hylla den ordensregel, som
ursprungligen fastställdes genom Benedikt af
Nursia. Utgående från klostret Monte Casino
som stamort, vann benediktin-orden efter hand
en synnerligen vidsträckt utbredning öfver
snart sagdt hela vesterlandet. Dess många
kloster blefvo snart verkliga plantskolor
för den vetenskapliga bildningen, och
genom benediktinernas försorg räddades
åt efterverlden en icke ringa del af den
gamla verldens vetenskapliga skatter. Från
Italien spridde sig ordens medlemmar först till
Sicilien, Frankrike, Spanien och England. I det
stora frankiska riket var det hufvudsakligen
Bonifacius, som med framgång verkade för
ordens utbredning. Denne grundade en mängd
benediktin-kloster, hvilka utgjorde härdarna för
kristendomens och civilisationens spridning bland
de germanska folken. I samma mån som stiftarens
regel småningom råkade i förgätenhet, gjorde
sig dock snart en förverldsligad anda gällande
äfven bland benediktinerna. Dels till följd af
klostrens lösa förbindelse sins emellan, dels ock
genom de derstädes alltmer hopade rikedomarna
äfvensom genom klostergodsens förvandling till
vasallskap, hvarigenom abboterna indrogos i
mångahanda för dem främmande verldsliga bestyr,
dels ock slutligen genom klostrens fritagande
från biskoparnas uppsigt (exemtio) gaf den
fordom stränga tukten och ordningen efter hand
vika för en grof sedeslöshet, på samma gång
som det varma intresset för andlig verksamhet
nästan helt och hållet slocknade. Inom ordens
eget sköte funnos dock ännu män, som med
kraft och ifver sökte verka för upplifvandet
af den gamla andan. Bland dessa reformatorer
utmärka sig särskildt Benedikt af Aniane (se
d. o.) äfvensom abboterna Berno (d. 927),
Odo (d. 942) och Odilo (d. 1048), hvilka
å nyo sökte göra Benedikts regel gällande i
hela dess stränghet och som framför allt genom
stiftandet af den s. k. Kluniasens-kongregationen
(se d. o.) verksamt bidrogo till att lyfta hela
det gamla klosterväsendet ur dess förfall. Efter
Kluniasens-kongregationens mönster uppstod snart
en hel här af andra ordnar, hvilka alla mer eller
mindre slöto sig till eller voro afläggar af den
gamle benediktin-orden, t. ex. Kamaldulens-orden,
Hirschau-kongregationen, Grammont- (Grandmont-),
Fontévrauld- och Kartusian-ordnarna samt framför
andra Cisterciens- eller Bernhardin-orden. Den
började förbättringen varade dock ej länge. Trots
flere framstående påfvars ifriga bemödanden att
hämma det inbrytande förderfvet gjorde sig de
gamla oordningarna åter gällande. Synoderna i
Vienne (1311) och Valencia (1322) sökte, ehuru
nästan alldeles förgäfves, genom
visa och ändamålsenliga förordningar upphjelpa
den sjunkna klostertukten. Påfven Benedikt XII
utarbetade 1336 en ny, utförlig konstitution,
kallad Benedictina, hvilken skulle vara
gällande för de särskilde benediktin-ordnarna,
men som oaktadt sin liberale karakter på långt
när ej antogs till efterföljd af dem alla. På
kyrkomötena i Konstanz (1414) och Trident (1545)
gjordes likaledes åtskilliga reformationsförsök
med hänsyn till benediktin-orden, ehuru utan
synnerlig framgång. Den största lyftningen
åt orden gafs genom den omkr. 1618 stiftade
Maurinernas orden eller Maurus’ kongregation,
hvilken gjort vetenskapen högst betydande
tjenster, icke minst genom dess verldsberömda
upplaga af kyrkofädernas skrifter och genom
den bekanta "L’art de vérifier les dates
des faits historiques" (1750, ofullst.; 3:dje
uppl. 1783–87). Om benediktin-ordens vidsträckta
utbredning kan man göra sig en föreställning, om
man betänker, att han vid tiden för reformationen
egde 15–16 tusen kloster. För närvarande torde
dock ordens institutioner af detta slag ej
utgöra stort mer än omkr. 500. Icke häller
kan någon annan orden uppvisa en sådan mängd
af framstående män. Så har man t. ex. bland
dess medlemmar räknat 43 kejserliga och 44
kungliga personer, 24 påfvar, 200 kardinaler,
1,600 ärkebiskopar, 4,000 biskopar, 15,700
skriftställare samt 1,560 kanoniserade och
5,000 kanonisationsvärdiga förklarade helgon.
J. H. B.
Benediktioner (Lat. benedictio, välsignelse)
kallar man i den katolska kyrkan sådana heliga
handlingar, genom hvilka vissa personer eller
saker under åtskilliga ceremonier göras till
föremål för kyrkans särskilda välsignelse. De
ceremonier, som dervid vanligast förekomma, äro
bön (i synnerhet den mosaiska välsignelsen i 4
Mose b. 6: 24–26), handpåläggning, korstecken,
bestänkning med vigvatten, rökelser m. m. Dessa
ceremonier äro noga bestämda för hvarje enskildt
fall och finnas samlade i särskilda ritualböcker
(libri benedictionales eller benedictionalia). Af
vidsträcktaste omfång är den välsignelse, som
af påfven sjelf allmänt (urbi et orbi) utdelas
trenne gånger om året, nämligen på Skärtorsdagen
samt Påskdagen och Kristi himmelfärdsdag.
J. H. B.
Benediktov, Vladimir, rysk skald, f. omkr. 1810,
d. 1873, var först officer och sedan tjensteman
i finans-ministèren. Hans lyriska dikter vittna
om en djup känsla för naturen. Åtskilliga bland
dem hafva ett synnerligen högt värde.
Benedix, Julius Roderich, tysk
lustspelsförfattare, f. 1811, d. 1873,
försökte sig först som skådespelare, sedan
som teaterdirektör och regissör samt ändtligen
som föreläsare och musiklärare. Hans dramatiska
arbeten utmärka sig genom god planläggning och en
brokig vexling af underhållande scener. Mindre
lycklig är han i karaktersteckning och
dialog. Ämnen för sina framställningar hemtade
han merendels ur den högre medelklassen. Efter
Kotzebue har ingen tysk lustgpelsförfattare
vunnit så stor framgång som B. Åtskilliga bland
hans många lustspel hafva blifvit öfverflyttade
till svenska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
