Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengel, Johann Albrecht - Bengel, Ernst Gottlieb von - Bengerd - Benglas - Bengore-Head - Bengrottor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anställde noggranna och sorgfälliga undersökningar
af de gamla handskrifterna, med deras olika
läsarter, för att på denne väg kunna så mycket
som möjligt återställa den nytestamentliga
texten i dess ursprungliga renhet. Den närmaste
frukten af hans forskningar på detta fält
blef den 1734 utgifna förträffliga upplagan
af Nya testamentet på grundspråket jämte det
vigtiga bihanget Apparatus criticus, hvari
han utförligt framlade sina bibelkritiska
grundsatser såväl som sina åsigter om de
särskilda handskrifternas och läsarternas
olika värde sins emellan. Bland alla bibelns
böcker var det i synnerhet Uppenbarelseboken,
till hvilken B. kände sig dragen, och redan
år 1734 offentliggjorde han ett utkast till
förklaring af densamma. Denna förklaring
efterföljdes 1740 af hans Erklärte offenbarung
S:t Johannis och 1741 af Ordo temporum per
periodos oeconomiae divincae deductus. Sex år
senare utgaf B. Sechzig erbauliche reden über
Die offenbarung S:t Johannis. Såväl i dessa som i
andra vid denna tid utgifna arbeten sysselsatte
han sig mycket med kronologiska beräkningar af
tiden för Kristi återkomst och det tusenåriga
rikets början, hvilka katastrofer enligt hans
uträkning skulle inträffa sommaren 1836. År
1741 befordrades B. till prost i Herbrechtingen
(nära Heidenheim vid Brenz). Det var der,
som han efter mer än tjugo års förarbeten lade
sista handen vid det epokgörande arbetet Gnomon
Novi testamenti, hvilket med hänsyn till den
nytestamentliga textens rätta ordförstånd
och uppfattning ännu i dag är synnerligen
användbart. Under de senare åren af sin lefnad
blef den i sig sjelf ytterligt anspråkslöse
B. föremål för flere utmärkelser och kallades
slutligen att som konsistorialråd i Stuttgart
öfvertaga ledningen af den würtembergska
kyrkan. B:s sista arbete var en ordagrann tysk
öfversättning af Nya testamentet med korta
anmärkningar och böner. Död 1752. – B. öppnar
raden af den würtembergska skolans teologer,
hos hvilka en af pietismen befruktad, men från
dess ensidigheter frigjord bibel-teologisk och
realistisk riktning gjorde sig gällande, och
han är denna skolas mest betydande målsman. Utom
honom räknas dit sådana män som C. A. Crusius,
M. F. Roos, F. C. Ötinger, C. A. Auberlen,
I. T. Beck m. fl. I likhet med B. gingo nämligen
alla dessa omedelbart till den heliga skrift,
utan att axiomatiskt förutsätta skriftlärans
och kyrkolärans identitet, om de ock äfven på
denne väg kommo till ett med kyrkoläran i allt
hufvudsakligt öfverensstämmande resultat. Bland
B:s skrifter äro flere öfversatta på vårt
modersmål, såsom hans "Efterlemnade sextio
predikningar" (1842; 2:dra uppl. 1859), "Tjenliga
anmärkningar till Nya testamentet" (1847;
2:dra uppl. 1868), "Skrifttankar och sånger"
(1868), "Evighetstankar" (1867; 2:dra uppl. 1872)
m. fl. Jfr L C. F. Burk: "Dr J. A. Bengels leben
und wirken" (1837) och O. Wächter: "J. A. Bengels
lebensabriss, character, briefe und aussprüche"
(1865) samt en efter dessa bägge författare gjord
svensk bearbetning af C. R. E. Bergquist (1871).
J. H. B.
2. Bengel, Ernst Gottlieb von, sonsons son af
den föregående, tysk teolog, framstående medlem
af den äldre Tübingen-skolan, f. 1769, d. 1826
som teologie professor i Tübingen, utöfvade ett
ganska stort inflytande som föreläsare. Hans
vetenskapliga verksamhet omfattade hufvudsakligen
apokryferna och gammaltestamentlig exeges. Bland
hans skrifter må nämnas Reden über religion und
christenthum (1831; ny uppl. 1839) och Opuscula
academica (1834).
Bengerd, egentl. Berengaria, dansk drottning,
dotter till den portugisiske konungen Sancho I,
blef 1214 förmäld med Valdemar II Sejr. Dennes
första gemål, den böhmiska prinsessan
Dagmar (Margareta), var folkets älskling,
men B. var allmänt hatad för sin hårdhet och
girighet. Minnet af dessa båda drottningar
är förvaradt i danska folkvisor. B. hade med
Valdemar sönerna Erik, Abel och Kristoffer,
hvilka alla blefvo konungar. Hon dog
1221 och ligger begrafven i Ringsted.
C. R.
Ben-glas, tekn. kem., benämnes en kalciumfosfat
(benjord) innehållande glassort, som är hvit och
nästan ogenomskinlig. Den användes till lampkupor
o. d. P. T. C.
Bengore-Head [bängårhädd’], udde på Irlands norra
kust, i Antrimshire, vid östre änden af den
s. k. Giants causeway, en sträcka basaltklippor,
som utbreder sig mot öster från floden Bushs
utlopp.
Ben-grottor kallas de, merendels i kalkberg
befintliga, mer eller mindre horisontelt
utsträckta håligheter (grottor), som fordom
tjenade dels menniskor, dels vilda djur
till boningar, och på hvilkas botten man nu
finner ett af kalk genomträngdt, hårdnadt
lager (s. k. benbreccia), innehållande, jämte
lemningar efter menniskan (stenvapen, verktyg
af ben och horn, qvarlefvor af måltider m. m.),
ben af numera utdöda djurarter. Bengrottorna
äro af vexlande storlek och form: än slingra
de sig som smala, mörka gångar, än vidga de sig
till större salar eller runda kammare. De äro af
särdeles stort vetenskapligt intresse, emedan de
innehålla de första spåren af menniskans tillvaro
på vår jord. I Europa förekomma sådana grottor
i England, Belgien, Frankrike, vissa delar af
Tyskland, Italien o. s. v. Stundom befinna de sig
vid hafsstränder, men flertalet af dem tillhör
de branta bergväggar, som begränsa flodernas
dalar. De ligga höjda öfver den tillgränsande
hafs- eller flodytan, dels ensamma, dels flere
invid hvarandra, och utmynna mot hafvet eller
floddalen med en, stundom dock två eller tre
öppningar.
Alla grottboningarna tillhöra icke samma
tid. Sådana finnas, t. ex. i England, hvilka
möjligen varit bebodda redan under istiden
eller åtminstone straxt efter densamma, och å
andra sidan finnas några, som torde tillhöra
den yngre stenåldern. På väggarna i de äldsta
grottorna kan man ej se ringaste spår efter
inverkan af menniskans hand; hennes små verktyg
voro alltför klena att med framgång betvinga den
hårda klippan. Vid kampen om herraväldet öfver
dessa usla boningar var det än den ene än den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
