Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengrottor - Bengt, son till danske konungen Sven Estridsson. Se Benedikt - Bengt (I), kallad den gode - Bengt, biskop i Linköping 1220-37 - Bengt, biskop i Linköping 1286-91 - Bengt, biskop i Åbo 1321-39 - Bengta, svensk drottning. Se Benedikta - Bengt Algotsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andre parten, som behöll stridsplatsen. Detta
framgår deraf, att (enligt hvad benbrecciorna
utvisa) åtskilliga grottor omvexlande bebotts
af menniskor och af vilddjur (grottbjörnen,
grotthyenan, den ullhårige noshörningen
m. fl.). – Klimatet var under denna aflägsna tid
ej på långt när så mildt som nu. Ben af ren och
fjällräf bland grottornas öfriga innehåll bevisa
detta. Af Englands grottor må i främsta rummet
nämnas Kentsgrottan i Devonshire. Breccian
förekommer der i flere lager, och äfven
i de djupaste (äldsta) finnas af menniskor
tillverkade redskap tillsammans med lemningar
af stora, numera utdöda djur, såsom mammut,
noshörning, grottlejon, grotthyena, jättehjort,
ren, vildhäst, bison, uroxe o. s. v. Helt nära
staden Mentone i Italien, tätt invid den franska
gränsen, ligger vid Medelhafvets strand en rad
ganska höga, uppåt tillspetsade grottor. Icke
endast på bottnen af dessa, utan äfven på ett
vidsträckt område utanför dem finnes en flere
fot mäktig benbreccia, i hvilken träffats –
utom en stor mängd djurben, som för märgens
skull blifvit sönderslagna af menniskor,
samt ben, tänder och snäckor, som blifvit
genomborrade för att tjena till prydnader,
flintredskap m. m. – ett nästan fullständigt
menniskoskelett, liggande i orubbadt lager på 5,8
m. (20 f.) djup under jordytan. Bland Frankrikes
grottor äro de i Périgord (depart. Dordogne)
mest ryktbara. Äfven i Belgien, t. ex. vid
staden Dinant, i Meuse-flodens dal, finnas en
mängd intressanta bengrottor. I Skandinavien,
hafva hittills inga sådana träffats.
E. E.
Bengt, son till danske konungen Sven
Estridsson. Se Benedikt.
Bengt (I), kallad den gode, var biskop i Skara
under senare hälften af 1100-talet (vignings-
och döds-år äro ej kända; man vet endast, att
han redan 1191 hade en efterträdare). Hans minne
prisas i den gamla biskopskrönika, som finnes
i en handskrift af Vestgöta-lagen, och det
är tydligen en samtidig man, som talar. Bland
de många förtjenster, som der tillskrifvas B.,
omtalas äfven den, att han lät måla hela koret i
Skara domkyrka och förgylla dess bilder samt att
han anskaffade relikskrin, klockor och utsirade
böcker. Två andra kyrkor i staden hade till stor
del och fyra kyrkor på landet helt och hållet
honom att tacka för sin tillkomst. Men det var
icke blott för kyrkans behof han sörjde: på fem
olika ställen lät han slå bro öfver strömmar och
på trenne förbättra vägarna öfver de vidsträckta,
oländiga skogsmarker, som då i norr och öster
skilde Vestergötland från andra bygder. "Slik man
till goda gerningar", heter det, "fans hvarken
förr eller sedan". Oaktadt sådan frikostighet
lemnade han mera gods och dyrbarheter efter sig,
än tjugo hästar kunde draga på god väg, och
dertill fem lispund silfver. Han är sålunda en
af dessa stora gestalter i kyrkans äldre tider,
hvilka ej allenast bidragit att befästa hennes
myndighet, utan äfven verksamt ingripit i och
pådrifvit det borgerliga samhällets utveckling.
C. A.
Bengt, biskop i Linköping 1220–37, var son till
Magnus Minniskiöld, äldre än Birger jarl,
men yngre än biskop Karl, hvilkens plats han
intog, när denne nedlade sin värdighet för
att draga på korståg mot esterna. Under denna
färd blefvo både Karl och hans namne, konung
Johans jarl, dräpta vid Rotala d. 8 Aug. 1220.
C. A.
Bengt, biskop i Linköping 1286–91, var Birger
jarls yngste son och föddes 1254, samma år som
modern, Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter,
afled. Bestämd för det andliga ståndet, blef
han först ärkedjekne i Linköping och slutligen,
vid 32 års ålder, biskop. I den brödrastrid,
som utbröt 1275, tog han parti för Magnus
Ladulås, hvars kansler han blef. När denne konung
sedermera på mötet i Skeninge 1284 lät gifva sin
äldre son, Birger, konunganamn och den yngre,
Erik, hertigtitel, upphöjdes brodern Bengt till
hertig af Finland. C. A.
Bengt, biskop i Åbo 1321–39, var en
stolt och hersklysten man samt, efter
hvad man känner, den förste, som i Finland
anställde kyrkovisitationer och församlade
presterskapet till årliga kyrkomöten (i
Åbo). Under hans tid lär Åland hafva blifvit
införlifvadt med det af honom styrda stiftet.
L.
Bengta, svensk drottning. Se Benedikta.
Bengt Algotsson, svensk storman på konung
Magnus Erikssons tid, hertig af Halland och
Finland. Ett visst dunkel hvilar än i dag öfver
denne för en kort tid så mäktige mans härkomst
och öden. Visserligen råder icke längre något
tvifvel om att han var jämnbördig med rikets
ädlaste blod, ty det uppresta lejon han förde
i skölden angifver tydligt, att han var af
den stora Folkunga-slägten; men fullt viss
på hans fädernebörd är man ännu icke, ehuru
starka skäl tala för att han är sonsons son
till östgöta-lagmannen Bengt Magnusson (se
d. o.). Säkert är, att Bengt Algotssons fader
hette Algot Brynjolfsson och att farbrodern
Knut Brynjolfsson en tid var konung Magnus
Erikssons marsk. Genom farmodern, Ingegerd
Svantepolksdotter, kunde han leda sina anor upp
till de store Valdemarerna i Danmark och till
den Sverkerska ätten i Sverige. Slägtförbindelser
med konungahuset och rikets stoltaste ätter
skönjas af utmärkelsernas snabba följd. 1350
(troligen endast några och tjugo år gammal)
följer han såsom väpnare kung Magnus på det
andra fälttåget mot Ryssland, 1351 bär han
riddaretitel och 1352 sitter han i konungens
råd. Han steg inom kort än högre, i det konung
Magnus (troligen 1355) upphöjde honom till hertig
af Finland och Halland samt till ståthållare
öfver Skåne. (Den förstnämnda värdigheten hade
ingen enskild svensk man innehaft sedan Birger
jarls dagar.) Hur mycket än konungens personliga
ynnest inverkat på detta steg, var det dock
troligen än mera orsakadt af Magni planer att
stäfja det andliga och det verldsliga frälsets
kringgripande och Hansans intrång på den
nordiske handeln. Derför lade den nye hertigen
1355, efter ärkebiskop Peders död, beslag på den
lundensiske biskopsstolens egendom och vågade
antasta de hanseatiske köpmännens friheter i de
skånske städerna. Men konung Magnus hade dermed
kallat det inbördes kriget till lif. De trotsige
stormännen grepo till vapen; framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
