- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
235-236

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bentång - Benved, bot. Se Euonymus - Benvenuti, Pietro - Benväf - Benzaldehud - Benzelius-Benzelstierna - Benzelius, Erik d. ä. (Henrici)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

benbrott eller operationer, afknipa
framstickande, mer eller mindre
spetsiga benpartier.

Benved, bot. Se Euonymus.

Benvenuti, Pietro, en af det
moderna italienska måleriets förnämste mästare,
f. 1766 i Arezzo, d. 1844 såsom direktör
vid konstakademien i Florens. Historiskt
intressant är hans Sachsarnas ed efter slaget
vid Jena,
målad för Napoleon I. Bland hans
öfriga oljemålningar må nämnas Judit, visande
Holofernes’ hufvud för det samlade folket
(i
Arezzos domkyrka; graverad af Ricciani) och Den
helige Krysologi död
(i Ravennas domkyrka).
Vid 50 års ålder öfvergick B. till
fresko-måleriet. Hans största och djerfvaste arbete
på detta område äro de kolossala freskerna i det
mediceiska grafkapellets kupol.

Benväf, anat.,
kallas den organiska, blodkärl förande bildning
af celler och mellansubstans, hvaraf benen i
djur- och mennisko-kroppen bestå. Benväfven
utgöres af en limgifvande organisk grundsubstans,
hvaruti finnas inlagrade ytterst små
korn, mest af kolsyrad och fosforsyrad kalk,
i så stor mängd, att hela massan deraf är fast,
hård och spröd. Denne substans är ofta ordnad
i tätt till hvarandra liggande och hoplödda
skifvor (lameller), hvilka dels äro parallella
med benens yta, dels ligga i koncentriska
cylindrar kring blodkärl, innehållande
(Haversianska) kanaler. I skifvorna
eller i gränsen mellan dem och i särskilda små
hålor (lakuner) ligga oräkneliga ben-celler
(-kroppar). Dessa förete en centralklump, från
hvilken utgår en mängd grenade spetsar, som möta
och sammanhänga med dylika från andra celler;
sålunda tränger en saftig, mjuk organisk massa
i fina anastomoserande kanaler genom hele den
faste substansen. – I de delar af djurkroppen,
hvarest benväf (ben) regelbundet uppträder
hos den fullvuxne, finnes under foster- och
barna-åldern till en början icke benväf,
utan bindväf eller brosk, hvilket senare dock
både till form och tjenst i viss mån
förebildar de kommande benen. Ur denne bindväf
eller ur den hinna, som först omgifver
brosket och sedan benet (benhinnan, periosteum),
försiggår småningom benmassans bildning, såväl
första gången ben uppstår (benutveckling) –
och då i hvarje ben från bestämda ställen
(förbeningspunkter) – som ock sedermera, då
skadadt eller förstördt ben botas eller ersättes
(ben-nybildning). Den första benbildningen
är vanligen icke fullt afslutad hos menniskan
förr än omkring och efter det 20:de året.
G. v. D.

Benzaldehyd, kem., är benzoë-syrans aldehyd,
C6 H5 . CHO, och utgör hufvudmassan af
bittermandelolja. Den är en färglös,
af bittermandel starkt luktande vätska,
som ur luften uppsuper syre och derigenom
syrsattes till benzoë-syra, C6 H5 . COOH.
P. T. C.

Benzelius-Benzelstierna. Ingen annan slägt har
en större betydelse för den svenska kyrkans
historia än denna, som i sitt slag står ensam
så till vida, som icke allenast stamfadern,
hvilken var bondeson, utan äfven tre af hans
söner blefvo Svea rikes ärkebiskopar. Dessutom
blefvo tvänne af stamfaderns sonsöner biskopar.

Ätten utöfvade derigenom ett djupt och
vidsträckt inflytande i mer än ett århundrade. I
karaktersskilnaden mellan de äldre, store
Benzelierna och de yngre tycker sig emellertid
den, som betraktar deras lefnadsbanor, utan
svårighet igenkänna den i ögonen fallande
allmänna olikheten mellan de män, som vuxit upp
under den karolinska tiden, och dem, som verkade
under den senare Gustavianska – en olikhet,
som ar icke mindre tydlig i kyrkligt än i de
flesta andra hänseenden.

Stamfadern, ärkebiskop Erik B. d. ä., antog
namnet Benzelius efter sin födelsegård, Bentseby
i Luleå socken, der hans fader, nämndemannen
Henrik Jakobsson, bodde. Han lär hafva undanbedt
sig det honom erbjudna adelskapet – ett exempel,
som följdes af de tre bland hans sju söner,
som blefvo ärkebiskopar. Dessa voro: den äldste,
Erik, den mellerste i ordningen, Jakob, och den
yngste, Henrik. Hans öfrige söner, af hvilka
en blef assessor i Svea hofrätt, en bergsråd,
en kongl. bibliotekarie och en kapten, adlades
1719 med namnet Benzelstierna, och under samma
namn fingo 1747 Jakob Benzelii och 1751 Erik
Benzelii den yngres barn adlig värdighet. Den
sistnämndes son, biskopen Karl Jesper, behöll
likväl det ofrälse namnet Benzelius, hvaremot
biskop Lars Benzelstierna redan af sin fader
ärfde detta senare namn.

1. Benzelius, Erik, d. ä. (Henrici), ärkebiskop,
föddes d. 7 Dec. 1632. Såsom gosse upptogs han
af en frände, som var handelsman i Upsala,
och åtnjöt hos denne enskild undervisning,
tills han kunde bevista högskolan. Han blef
notarie i filosofiska fakulteten 1658 och filos.
magister 1661. Af Magnus Gabriel de la Gardie
använd såsom lärare för dennes söner, fick han
1663 med understöd af honom företaga en utrikes
resa, hvarunder han besökte Köpenhamn, Tysklands
förnämste städer och universitet samt Paris,
Holland och Belgien. Han gjorde bekantskap med
många bland Europas utmärktaste vetenskapsmän och
lade grunden till de literära förbindelser, som
hans söner sedan fortsatte och utvidgade. Efter
sin återkomst till Upsala blef han 1665
e. o. professor i historia och praktisk filosofi,
1666 i teologi och 1670 ordinarie professor i
sistnämnda ämne. I Jan. 1687 blef han utsedd till
biskop i Strengnäs stift, men återkallades i
Sept. 1700 (efter Olof Svebilii död) till Upsala
för att intaga ärkebiskopsstolen, hvilken han med
heder innehade till sin död, d. 17 Febr. 1709.

Både såsom lärare i teologi och såsom
biskop ådagalade B. stort nit och mycken
skicklighet. Han deltog i utarbetandet
af den nye kyrkolagen, kyrkohandboken och
psalmboken. Ombetrodd att leda kronprinsens
(sedermera Karl XII: s) teologiska studier,
författade han Breviarium historiae
ecclesiasticae
(1695), hvilket likasom hans
Epitome rhetoricae ecclesiasticae (1694) nära
ett århundrade begagnades såsom lärobok. Han
bevistade riksdagarna 1680, 1689, 1693 och 1697
och stod i spetsen för utgifvandet af Karl XII:s
kyrkobibel (1703), till hvilken han skref ett
företal med underrättelser om de äldre svenska
bibelupplagorna. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free