Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benzelius, Erik d. ä. (Henrici) - Benzelius, Erik d. y. (Erici)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen vandel var utmärkt genom gudsfruktan och
dygder.
2. Benzelius, Erik d. y. (Erici), ärkebiskop,
f. i Upsala d. 27 Jan. 1675, var en af de
lärdaste och verksammaste män Sverige någonsin
egt, den mest utmärkte af hela sin frejdade
slägt. Under faderns öfverinseende var den
bekante Laur. Molin, sedermera domprost, hans
förste lärare; den andre var D. Gadd, sedan
lektor i Strengnäs. Till B:i utbildning bidrog
jämväl umgänge med den lärde Sparfvenfeldt,
äfvensom besök vid främmande universitet och
hos utländska lärde. Sönerna af ärkebiskop Erik
B. d. ä. fingo nämligen likasom fadern fortsätta
sina studier utom landet. Erik B. d. y. var
med understöd af ett kungligt stipendium
frånvarande 1697–1700 och gjorde då bekantskap
med Leibniz, Thomasius, Malebranche och nere
andra af tidens berömde lärde. Han riktade sin
forskning i synnerhet på bibliotekens skatter
och uppköpte eller afskref gamla klassiska
författares handskrifter. Återkommen blef han
1702 utnämnd till bibliotekarie vid högskolan
i Upsala. Han bragte hennes samlingar i vida
bättre och fullständigare skick än de
tillförene hade haft och lät anskaffa de första
grekiska manuskripten. Men han var icke allenast
en stor bok- och myntkännare: han hade äfven
vunnit vidsträckta kunskaper i många andra
lärdomsgrenar, särdeles i svensk historia och
klassisk literatur. Han höll föreläsningar
i literaturhistorien och blef stiftare af
Vetenskaps-societeten i Upsala, hvarom han
efterlemnat följande märkliga berättelse :
"Medan min omsorg var att väl anföra de unge
herrar, som voro under min inspektion, drog jag
efter hand deras hug till mathesin, då ock deras
private praeceptores skaffade sig bättre insigt
deruti; och begynte studia mathematica sticka
upp hufvudet; fingo ock några incrementa vid de
konferenser, som höllos stundom på biblioteket,
stundom hemma hos mig, emellan professores
Rudbeck, Roberg, Harald Vallerius, Upmarck,
Elvius och adj. Joh. Vallerius år 1710 och
1711. Att alltid hafva materiam discursuum,
korresponderades med direktör Polhammar (nu
kommerseråd Polhem), som, af sitt outösliga
förråd in mathematicis och physicis, svarade
på frågor och proponerade problemata samt
gaf afskrifter af många sina matematiska
tankar. Specimina af dessa konferenser och
korrespondenser finnas uti min svågers, assessor
Svedenborgs, "Daedalo hyperboreo", som några
år efter utkom och stälte honom i mycket nådig
åtanka hos den store konungen Karl XII. – Sedan
pesten stannade och akademiska arbeten kommo i
sin fulla gång igen, och konsistorierna upptogo
tiden, stannade dessa konferenser till år 1719,
då jag åter hinte öfvertala några, och så, att
vi lade literaria och historica till, och kommo
de första Acta af denna societeten ut år 1720".
Med 1720-talet börjar en nytt skede i den
mångsidige mannens lefnad. Sedan han 1719 blifvit
teol. doktor och fått ett prebende-pastorat,
utnämndes han 1723 till professor i teologi, men
kallades redan 1726 att intaga biskopsstolen i
Göteborg, hvilken han 1731 fick utbyta emot
samme plats i Linköping. Sin verksamhet i dessa
stift beskrifver han sjelf i följande vackra
ordalag: "I Linköping hafver jag nu varit öfver
tolf år, och hafva synts mig som tolf dagar. I
konsistorium i Göteborg hade jag aldrig någon
sorg, mer än då vi togo afsked af
hvarannan. Konsistorium i Linköping hafver ock varit
mig såsom ett paradis. Tre pupiller hafver jag
tyckt mig hafva haft att vårda: församlingen i
stiftet, gymnasium och skolorna, hospitalerna."
Mellan de trägna stiftsgöromålen, som aldrig
eftersattes, fortfor han med sina literära
sysselsättningar och underhöll en vidsträckt
brefvexling med in- och utländska vetenskapsmän,
hvarom den 1791 af Lidén utgifna Brefvexling
mellan ärkebiskop Erik B. d. y. och dess broder,
censor librorum Gustaf Benzelstierna bär
nogsamt vittne. Bland hans skrifter må nämnas:
Supplementa homiliarum Joannis Chrysostomi
(1708), Monumenta historica vetera ecclesiae
suiogothicae (1709), Joannis Vastovii Gothi
vitis aquilonia (1708), Diarium wazstenense
(1721), Philo Judaeus, graece et latine cum
notis Th. Mangey (London 1742), Ulphilae sacrorum
evangeliorum versio gothica ex cod. argenteo
cum interpretatione latina et annotationibus
(Oxford 1750), Utkast till svenska folkets
historia (utgifven af sonen biskop Benzelius
1762). Slutligen må nämnas, att B. efterlemnade
många liktal och predikningar. Han var både en
för sin tid framstående och ovanligt kritisk
författare och blef så en af de förnämste
främjarna af den literära uppblomstring, som
utmärker frihetstiden.
För öfrigt egnade B. sin uppmärksamhet åt allt,
som kunde lända fäderneslandet till gagn eller
ära. Han började skaffa statistiska uppgifter
om folkmängden i de stift, hvilkas styresman
han var – en början till det verk, som sedan
anförtroddes åt Statistiska tabellkommissionen
– och uppmanade rikets prester att samla de
särskilda landskapsdialekterna. Han var en af
de förste, som till Sverige införskref engelska
får, han ifrade för näringarnas främjande samt
fäste Svedenborgs och genom hans bemedling
Karl XII:s uppmärksamhet på biskop Brasks bref,
hvari talas om åstadkommandet af en genomfart
från Östersjön till Vesterhafvet.
Vald riksdagsman 1723, uppträdde B. sedermera
såsom sjelfskrifven sådan vid de följande
riksmötena och slutligen vid 1740 och 1742 års
riksdagar såsom presteståndets talman. Han var
en bland dem, som gingo i spetsen för motståndet
emot den bekante svärmaren Konrad Dippel, och
skref sjelf emot dennes irrläror. 1738 fick han,
på grund af presteståndets uppdrag, förehålla
konung Fredrik hans olofliga sammanlefnad med
fröken Taube, och vid den följande riksdagen
väckte han, på drottningens begäran, åter fråga
om samma sak, hvarpå ståndet dels lät affatta en
skriftlig föreställning till konungen, som dock
förklarade, att han ej ville taga emot densamma,
dels lät gifva fröken Taube en varning. B. tyckes
ej hafva älskat det politiska lifvet, ehuru han
var en af hattpartiets chefer. Hans helsa
aftog märkbart under den siste riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
