Print (PDF) - On this page / på denna sida - Benzelius, Erik d. ä. (Henrici) - Benzelius, Erik d. y. (Erici)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen vandel var utmärkt genom gudsfruktan och dygder. 2. Benzelius, Erik d. y. (Erici), ärkebiskop, f. i Upsala d. 27 Jan. 1675, var en af de lärdaste och verksammaste män Sverige någonsin egt, den mest utmärkte af hela sin frejdade slägt. Under faderns öfverinseende var den bekante Laur. Molin, sedermera domprost, hans förste lärare; den andre var D. Gadd, sedan lektor i Strengnäs. Till B:i utbildning bidrog jämväl umgänge med den lärde Sparfvenfeldt, äfvensom besök vid främmande universitet och hos utländska lärde. Sönerna af ärkebiskop Erik B. d. ä. fingo nämligen likasom fadern fortsätta sina studier utom landet. Erik B. d. y. var med understöd af ett kungligt stipendium frånvarande 1697--1700 och gjorde då bekantskap med Leibniz, Thomasius, Malebranche och nere andra af tidens berömde lärde. Han riktade sin forskning i synnerhet på bibliotekens skatter och uppköpte eller afskref gamla klassiska författares handskrifter. Återkommen blef han 1702 utnämnd till bibliotekarie vid högskolan i Upsala. Han bragte hennes samlingar i vida bättre och fullständigare skick än de tillförene hade haft och lät anskaffa de första grekiska manuskripten. Men han var icke allenast en stor bok- och myntkännare: han hade äfven vunnit vidsträckta kunskaper i många andra lärdomsgrenar, särdeles i svensk historia och klassisk literatur. Han höll föreläsningar i literaturhistorien och blef stiftare af Vetenskaps-societeten i Upsala, hvarom han efterlemnat följande märkliga berättelse : "Medan min omsorg var att väl anföra de unge herrar, som voro under min inspektion, drog jag efter hand deras hug till mathesin, då ock deras private praeceptores skaffade sig bättre insigt deruti; och begynte studia mathematica sticka upp hufvudet; fingo ock några incrementa vid de konferenser, som höllos stundom på biblioteket, stundom hemma hos mig, emellan professores Rudbeck, Roberg, Harald Vallerius, Upmarck, Elvius och adj. Joh. Vallerius år 1710 och 1711. Att alltid hafva materiam discursuum, korresponderades med direktör Polhammar (nu kommerseråd Polhem), som, af sitt outösliga förråd in mathematicis och physicis, svarade på frågor och proponerade problemata samt gaf afskrifter af många sina matematiska tankar. Specimina af dessa konferenser och korrespondenser finnas uti min svågers, assessor Svedenborgs, "Daedalo hyperboreo", som några år efter utkom och stälte honom i mycket nådig åtanka hos den store konungen Karl XII. -- Sedan pesten stannade och akademiska arbeten kommo i sin fulla gång igen, och konsistorierna upptogo tiden, stannade dessa konferenser till år 1719, då jag åter hinte öfvertala några, och så, att vi lade literaria och historica till, och kommo de första Acta af denna societeten ut år 1720". Med 1720-talet börjar en nytt skede i den mångsidige mannens lefnad. Sedan han 1719 blifvit teol. doktor och fått ett prebende-pastorat, utnämndes han 1723 till professor i teologi, men kallades redan 1726 att intaga biskopsstolen i Göteborg, hvilken han 1731 fick utbyta emot samme plats i Linköping. Sin verksamhet i dessa stift beskrifver han sjelf i följande vackra ordalag: "I Linköping hafver jag nu varit öfver tolf år, och hafva synts mig som tolf dagar. I konsistorium i Göteborg hade jag aldrig någon sorg, mer än då vi togo afsked af hvarannan. Konsistorium i Linköping hafver ock varit mig såsom ett paradis. Tre pupiller hafver jag tyckt mig hafva haft att vårda: församlingen i stiftet, gymnasium och skolorna, hospitalerna." Mellan de trägna stiftsgöromålen, som aldrig eftersattes, fortfor han med sina literära sysselsättningar och underhöll en vidsträckt brefvexling med in- och utländska vetenskapsmän, hvarom den 1791 af Lidén utgifna Brefvexling mellan ärkebiskop Erik B. d. y. och dess broder, censor librorum Gustaf Benzelstierna bär nogsamt vittne. Bland hans skrifter må nämnas: Supplementa homiliarum Joannis Chrysostomi (1708), Monumenta historica vetera ecclesiae suiogothicae (1709), Joannis Vastovii Gothi vitis aquilonia (1708), Diarium wazstenense (1721), Philo Judaeus, graece et latine cum notis Th. Mangey (London 1742), Ulphilae sacrorum evangeliorum versio gothica ex cod. argenteo cum interpretatione latina et annotationibus (Oxford 1750), Utkast till svenska folkets historia (utgifven af sonen biskop Benzelius 1762). Slutligen må nämnas, att B. efterlemnade många liktal och predikningar. Han var både en för sin tid framstående och ovanligt kritisk författare och blef så en af de förnämste främjarna af den literära uppblomstring, som utmärker frihetstiden. För öfrigt egnade B. sin uppmärksamhet åt allt, som kunde lända fäderneslandet till gagn eller ära. Han började skaffa statistiska uppgifter om folkmängden i de stift, hvilkas styresman han var -- en början till det verk, som sedan anförtroddes åt Statistiska tabellkommissionen -- och uppmanade rikets prester att samla de särskilda landskapsdialekterna. Han var en af de förste, som till Sverige införskref engelska får, han ifrade för näringarnas främjande samt fäste Svedenborgs och genom hans bemedling Karl XII:s uppmärksamhet på biskop Brasks bref, hvari talas om åstadkommandet af en genomfart från Östersjön till Vesterhafvet. Vald riksdagsman 1723, uppträdde B. sedermera såsom sjelfskrifven sådan vid de följande riksmötena och slutligen vid 1740 och 1742 års riksdagar såsom presteståndets talman. Han var en bland dem, som gingo i spetsen för motståndet emot den bekante svärmaren Konrad Dippel, och skref sjelf emot dennes irrläror. 1738 fick han, på grund af presteståndets uppdrag, förehålla konung Fredrik hans olofliga sammanlefnad med fröken Taube, och vid den följande riksdagen väckte han, på drottningens begäran, åter fråga om samma sak, hvarpå ståndet dels lät affatta en skriftlig föreställning till konungen, som dock förklarade, att han ej ville taga emot densamma, dels lät gifva fröken Taube en varning. B. tyckes ej hafva älskat det politiska lifvet, ehuru han var en af hattpartiets chefer. Hans helsa aftog märkbart under den siste riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
