Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beotien, Boeotien, Böotien - Beovulf - Beppo, psevdonym för Sommelius, G. L. - Berabra (plur. af Berberi) - Béranger, Pierre-Jean de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
traker. Sedermera satte sig de eoliske beoterna, som
kommo från Tessalien, småningom i besittning
af landskapet och gåfvo det sitt namn. De
sjelfständige städerna blefvo herrar öfver
landet och bildade det så kallade beotiska
förbundet, i hvilket Tebe, som egde en tredjedel
af hela Beotien, hade den högsta makten. Detta
förbund höll sig ända in i den senare romerska
kejsaretiden, men var till slut endast en
skugga af den forna storheten. Störste delen af
det gamla B. bildar en kitteldal, hvars sidor
utgöras af branta berg, af hvilka det största
är Helikon, dit den grekiska mytologien förlade
sånggudinnornas boning och på hvars sidor de
skaldegåfva förlänande källorna Aganippe och
Hippokrene upprinna. Beoterna ansågos under
forntiden för ett rått och dumt folk, som icke
hade något sinne för det sköna. Orättvisan af
detta omdöme bevisas bland annat deraf, att
skalderna Hesiodos och Pindaros, fältherrarna
Epaminondas och Pelopidas samt historieskrivaren
Plutarchos voro beoter. – I det nuv. konungariket
Grekland bildar B. tillsammans med Attika en
nomarki, 6,426 qv.-kilom. (116 qv.-mil) med
136,804 innev. (1870). Jfr Attika.
Beóvulf (Bjovulf), en gammal angelsachsisk
dikt, högst märklig i både literärt, språkligt
och historiskt afseende. Dess innehåll är i
korthet följande: Beóvulf, sångens hjelte, en
frände till götarnas konung Hrêdel, drager med
14 landsmän till danernas konung Hrôdgâr (Roar),
som i 12 år plågats af draken Grendel. Hrôdgâr
tillhör ätten Scyldingas (Sköldungarna). Hans
far är Healfdene (Halfdan); äfven hans bror
Hâlga (Helge) och dennes son Hrôdulf (Rolf)
omtalas. B. dödar draken och dennes moder
samt återvänder derpå, rikt begåfvad, till
götakonungens hof. Hrêdel dör och efterträdes af
sin son Haedcyn. Götarna angripas nu af svearnas
konung Ongenþeóv (Anganty), Haedcyn dödas, och
götarna inneslutas i skogen Hrefnesholt. Derifrån
befrias de af Haedcyns yngre bror Hygelâc
(Huglek), som blir konung, och i den följande,
för svearna olyckliga drabbningen stupar
Ongenþeóv. En tid derefter stupar Hygelâc
sjelf, på ett krigståg till Friesland. Hans son
Heardrêd blir faderns efterträdare, men under
hans minderårighet föres styrelsen af hans
kusin Beóvulf. Hos svearna hafva emellertid
inre tvister uppstått. Ongenþeóvs son Ohthere
(Ottar) hade två söner, Eánmund och Eádgils
(Adils), hvilka gjorde uppror mot sin fader
(eller sin farbroder Onela) och flydde till
konung Heardrêd. Under den följande striden
omkomma Heardrêd och Eánmund. Beóvulf blir nu
götarnas konung; Eádgils återvänder till svearna,
men stupar en tid derefter vid ett nytt infall i
Götaland. Efter 50 års regering faller B. sjelf,
i strid mot en ny drake, hvarefter hans sörjande
folk förer hans lik på bålet och kastar upp en
väldig hög kring detsamma.
Flere af diktens personligheter återfinnas i
Ynglinga- och Sköldunga-sagorna, och hon hvilar
tydligen på ett historiskt underlag. Man kan
t. o. m. närmare bestämma tiden för de deri
omtalade händelserna. Enligt frankiska källor
stupade nämligen konung Hygelâc (Chochilag) i
Nederländerna omkr. år 515. Dikten har sannolikt
nordiskt ursprung och fördes till England under
7:de eller 8:de årh. Den enda kända handskriften
lär härröra från 10:de årh. Hon utgafs först
af dansken Thorkelin (1815), sedermera af
engelsmännen Kemble (1833) och Thorpe (1855),
dansken N. F. S. Grundtvig (1861) samt tyskarna
Heyne (1863, 3:dje uppl. 1873) och Grein
(1867). På modern engelska är dikten öfversatt
af Wackerbarth (1849), på danska af Grundtvig
(1820, ny uppl. 1865), på tyska af Ettmüller
(1840), Simrock (1859), Heyne (1863), Grein
(s. å.) och Wolzogen (1873). R. T.
Beppo, psevdonym för Sommelius, G. L.
Berabra (plur. af Berberi), nubisk folkstam,
boende i Nildalen, från Assuan till Sebua,
och utgörande omkr. 130,000 personer, hvilka
tala ett med det arabiska på långt håll
beslägtadt språk, äro starkt byggda, mycket
händiga, arbetsamma och redliga. I den nyaste
tiden hafva berabraerna framträngt ända till
Edfu i öfre Egypten.
Béranger [-rangsje], Pierre-Jean de, fransk
skald, föddes i Paris d. 19 Aug. 1780. Familjen
var ej adlig, men B:s far hade af fåfänga antagit
den aristokratiske partikeln "de" och äfven låtit
den inflyta i sin sons dopsedel. Ehuru B. alltid
förklarade sig "vilain et trèsvilain", bibehöll
han dock detta tillägg till namnet, egentligen
för att skilja sig från samtida författare
med namnet Bérenger. Föräldrarna voro fattiga
och trifdes ej väl tillsammans, hvarför modern
snart, redan innan B. föddes, återvände till sitt
föräldrahem. Sina första barndomsår tillbragte
B. hos sin morfar, en fattig skräddare, utan
att få någon egentlig uppfostran. Vid 9 års
ålder kom han till en faster, som höll värdshus
i Péronne i Picardie. Denna egnade honom en
förträfflig vård, lärde honom läsa och sökte
utbilda hans hjerta och karakter. Som hon var
i knappa omständigheter, måste B. tidigt sjelf
förtjena sitt bröd. Han sattes derför i lära i
stadens tryckeri, der han förblef till fyllda
15 år, då hans far hemtade honom tillbaka
till Paris. Der blef han till mycken nytta
vid skötandet af en bankirrörelse, som hans
fader grundat hufvudsakligen för att tjena
legitimisterna. Den unge B. hade i Péronne
utbildats till en ifrig republikan, men den
politiska meningsskiljaktigheten hindrade ej
far och son att arbeta tillsammans. Genom den
förres oförstånd och lättrogenhet gick emellertid
affären efter några år öfver ända, hvarefter
de båda kompanjonerna tillsammans öfvertogo
ett lånbibliotek. Som inkomsten deraf var
otillräcklig för deras uppehälle, beslöt sonen,
hvilken redan länge öfvat sig i verskonsten, att
söka hjelp hos någon mecenat. Han skickade derför
år 1803 en del af sina dikter, jämte ett bref,
till Lucien Bonaparte, kejsarens broder. Denne
fattade tycke för den unge skalden och öfverlät
till honom sitt årliga arvode (1,000 fr.) såsom
ledamot af Franska institutet. Derigenom fick
B. en god hjelp för sitt uppehälle och blef äfven
mera bemärkt. Som emellertid denna inkomst var
ganska osäker, bemödade han sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
