Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergerac - Bergerac, Savinien Cyrano de - Berger de Xivrey, Jules - Berget - Bergfalk, Per Erik - Bergfink, zool. Se Norrqvint - Bergfiskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8,679 innev. (1872). Jern- och
pappersfabrikation samt vinodling.
Bergerac [bärsjöra’k], Savinien Cyrano de,
fransk författare, f. 1619, d. 1655, ingick
i franska gardet och dref den då så vanliga
passionen för dueller till en nästan vansinnig
ytterlighet. Sårad vid belägringen af Arras 1640,
tog han afsked ur krigstjensten och egnade sig
åt literaturen. Hans tragedi Agrippine (uppförd
1653) utmärker sig genom en vacker, klangfull
versbyggnad. Komedien Le pédant joué eger flere
lustiga scener, af hvilka Molière använde en i
"Les fourberies de Scapin". Som prosaist är
B. känd genom sin Histoire comique des états et
empires de la lune et du soleil, hvilken öppnar
raden af de under det 17:de årh. så omtyckte
satiriske rese-romanerna.
Berger de Xivrey [bärsje dö sivrå], Jules,
fransk filolog och historieskrifvare, f. 1801,
d. 1863 som konservator vid det kejserliga
biblioteket, började sin skriftställarebana
med en öfversättning af "Batrachomyomachien"
(1823, 2:dra uppl. 1837), hvartill anslöt
sig en Traité de la prononciation grecque
moderne (1828). Sedan följde en upplaga af
Faidros’ fabler (1830). Intressanta bidrag
till medeltidens literaturhistoria lemnade
B. i Traditions tératologiques, ou récits de
l’antiquité et du moyen-âge en occident sur
quelques points de la fable, du merveilleux
et de l’histoire nouvelle (1836). Af hans många
historiska skrifter äro de förnämsta: Essais
d’appréciations historiques (1837) och Recueil
des lettres missives de Henri IV (1843–53).
Berget (La montagne), radikalt parti i
franska nationalförsamlingen efter den första
revolutionen, så kalladt, derför att dess
medlemmar suto på de högre bänkarna i den
amfiteatraliskt byggde sessionssalen. Samma
namn bar ock efter Februari-revolutionen
(1848) ett dylikt parti i den dåvarande
nationalförsamlingen.
Bergfalk, Per Erik, universitetslärare,
rättslärd, föddes d. 4 Febr. 1798 i Öfver-Selö
prestgård i Södermanland, blef 1816 student
i Upsala, 1824 filos. magister, 1830 juris
kandidat samt 1832 licentiat och docent
i den juridiska fakulteten. Utnämnd till
adjunkt 1833, bestred han sedermera under
många lästerminer de till jurisprudentiae,
oeconomiae et commerciorum professuren
hörande föreläsningarna och examina, tills
han 1838 blef ordinarie innehafvare af denna
lärarebefattning. Sistnämnda år blef han juris
utriusque doktor samt ledamot af Vitterhets
historie och antikvitetsakademien. Åren
1838, 1839, 1842, 1843 och 1845 deltog han i
kyrkolagskomiténs arbeten, tjenstgjorde
som sekreterare i konstitutionsutskottet
under riksdagen 1840–41 och var ledamot af
lagberedningen 1844–48.
1857 valdes han till rikets ständers
justitie-ombudsman, men undanbad sig detta
förtroende. 1858 utsågs han till ordförande i den året derpå
i verksamhet trädda författningskommissionen,
från hvilket uppdrag han på begäran entledigades
1868. År 1861 tog han afsked såsom emeritus
från professorsämbetet. 1858 blef han ledamot
af Vetenskaps-societeten i Upsala och 1862
ledamot af Vetenskaps-akademien. – B:s
flesta skrifter äro akademiska disputationer
och program samt större och mindre uppsatser
i tidskrifter ("Frey", "Skandia", "Nordisk
universitets-tidskrift", "Svensk tidskrift"
m. fl.). De förnämsta äro: Om svenska
jordens beskattning t. o. m. början af 17:de
årh. I. (1832); Om försvarslösa personers
behandling enl. k. förordningen af d. 29 juni
1833 (1833); Kritik öfver Geijers Svenska
folkets historia, I och II, samt Strinnholms
Svenska folkets historia från äldsta till
närvarande tider I. ("Skandia", 1834); Om
svenska städernas författning och förvaltning
(1838); Om svenska postinrättningens uppkomst
och utbildning från 1636 till kon. Karl XII:s
död 1718 (först tryckt som inträdestal i
Vitt. hist. o. antiqv. akademiens handl. 1838;
särskildt utgifven 1859); Kritik öfver Nordströms
Bidrag till den svenska samhällsförfattningens
historia ("Frey", 1841); Anmärkningar om
justis och administration samt om dömande och
verkställande befattningar ("Frey", 1842);
Om den ungerska urbarial-författningen
("Frey" 1842); Något om guldets framtid
(1853; omarbetning af ett samma år utgifvet
akademiskt program med titeln Skall guldåldren
återkomma?), Bidrag till de under de sista
hundrade åren inträffade handelskrisers
historia (i "Nord. universitets-tidskrift", V:
4, 1859). Såsom rättshistoriker intager B. en
mycket framstående plats genom sin samvetsgranna
och grundliga forskning.
Bergfink, zool. Se Norrqvint.
Bergfiskar, zool., fam. Labridae, de ende i
Skandinaviens fauna förekommande representanterna
af taggfenstråliga, svalgkäkade fiskar (se
Pharyngognather). De äro hafsfiskar, vanligen
utmärkta genom präktig färgteckning, som gifvit
anledning till att en grupp af denna familj
(Julidinae) fått benämningen
hafs-junkrar. Till störste delen lefva de af kräftdjur
och ofta af hårdskaliga blötdjur, hvilka de
gripa bland tång och på bergbotten. Deras
tandbeväpning på käkar och svalgben är också
lämpad att krossa hårda föremål. Starkast
framträder denna utrustning på en grupp
utländska bergfiskar, de s. k. papegojfiskarna
(Scarinae), på hvilka käktänderna sammansmälta
till en hård, skarp benskifva. I samband med
detta lefnadssätt hos nämnde fiskar stå också de
tjocke, uppsvällde läpparna, som föranledt namnet
läppfiskar. Deras kroppsform, ehuru vanligen
mera hoptryckt, öfverensstämmer ganska mycket
med den spolformige abborrtypen. De egentlige
bergfiskarna (Labrinae) likna dessutom nämnde typ
äfven deri, att taggstråligheten är utvecklad i
större delen af ryggfenan – ett bland de yttre
tecknen för en långt framskriden grad inom
de egentlige fiskarnas utvecklingsserie. Från
abborrtypen och dithörande formserier skilja sig
emellertid bergfiskarna genom sina jämförelsevis
stora, slätkantade (cycloida) fjäll. En annan
för dem rätt utmärkande egendomlighet är den,
att fenhinnan mellan taggstrålarna utskjuter i
en fri, spetsig flik.
Bergfiskarnas familj är ganska formrik. Öfver 550
arter, fördelade i 46 slägten, äro beskrifna. De
fleste och de praktfullaste tillhöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
