Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergman, Karl Vilhelm - Bergmann, Friedrich Wilhelm - Bergmannit, miner., synonymt med natrolit (se d. o.) - Bergmjöl - Bergmästare - Bergmästaredistrikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farbroderns egna anteckningar. Han egnade sig
med mycken ifver åt denna uppgift, och
1852–56 utkommo åtta band af Minnen ur Sveriges
nyare historia, samlade af B. von Schinkel,
författade och utgifne af C. W. Bergman (9:de
bandet utgafs 1864 af C. J. E. Rogberg, 10:de
och 11:te 1868 och 1872 af J. Hellstenius). De
förste delarna af detta arbete utsattes för en
ytterst skarp kritik i pressen, men lyckades
dock få stor spridning. B. dog d. 5 Juli 1857.
Bergmann, Friedrich Wilhelm, språkforskare,
född i Strassburg d. 9 Febr. 1812, gjorde sina
första studier vid gymnasium och akademien i
nämnde stad samt förvärfvade derstädes 1834 sin
grad såsom "bachelier en théologie". Sedan han
någon tid studerat sanskrit och fornarabiska
i Göttingen och Berlin, kom han 1836 till
Paris, der han i tvänne år studerade arabiska,
etiopiska och zend under Silvestre de Sacy och
Eug. Burnouf. På denne senares uppmaning egnade
han sig åt studiet af de nordiska språken och
deras literatur, på hvilket område han utvecklat
en mycket omfångsrik författareverksamhet. 1839
blef han "docteur-ès-lettres" och 1840
professor i utländsk literatur vid "la faculté
des lettres" i Strassburg, der han under de
följande åren höll föreläsningar bl. a. öfver
nordisk literatur. När Elsass genom freden i
Frankfurt 1871 öfvergått till Tyskland och
fakulteten i Strassburg utvidgats till ett
fullständigt universitet, anställdes B. 1872 vid
detsamma såsom ordinarie professor, i hvilken
egenskap han ännu är verksam. – B. är medlem af
flere lärda samfund, bland andra "det nordiske
oldskriftselskab" i Köpenhamn. Utom flere arbeten
på den forngermanska och semitiska arkeologiens
och filologiens områden samt rörande Dantes
personlighet och verk – Dante et sa comédie
(1863), Dante, sa vie et ses Oeuvres (1866), Les
prétendues maîtresses de Dante (1869) m. fl. –
har han utgifvit kritiska undersökningar,
kommentarier och öfversättningar af en stor
mängd fornnordiska literaturalster, hvaribland
särskildt må nämnas: Poëmes islandais (Völuspâ,
Vafthrudnismâl, Lokasenna) 1838, Les chants de
Sol (Sôlarliôd) 1858, La fascination de Gulfi
(Gylfaginning) 2: dra uppl. 1871, Le message de
Skirnir et les dits de Grimnir (Skirnisför,
Grimnismâl) 1871, Das Graubartslied
(Harbardsliôd) 1872, Vielgewandts sprüche und
Grôas zaubersang (Fiölsvinnsmâl, Grougaldr) 1874,
Weggewohntslied (Vegtams kvida), Der Odinsraben
orakelsang (Hrafnagaldr Odins) und der seherin
voraussicht (Völu spâ) 1875, Rig’s sprüche (Rîgs mâl) und das Hyndla-lied (Hyndlu liôd) 1876.
Bergmannit, miner., synonymt med natrolit (se
d. o.).
Bergmjöl, kiselgur, kallas en hvit eller
gråaktig, lös och lätt jordart, som utgöres
af hela eller krossade kiselsyreskal af
diatomaceer. Den finnes hos oss i ganska stor
ymnighet, synnerligen i Lappland och Norrland,
och lär under hungersnöd användts af allmogen
till brödbakning i blandning med mjöl. Underlaget
för torfaflagringar utgöres vanligen af tunnare
eller mäktigare lager bergmjöl. Dettas verkliga
natur
uppdagades 1836 af Fischer, som visade, att bergmjöl
från Franzensbad (nära Eger) nästan uteslutande
utgjordes af diatomacé-skal. Sedermera
visade Ehrenberg dess stora utbredning. Bland
märkvärdiga lager af bergmjöl må särskildt
nämnas det, som linnes på Lüneburg-heden,
hvilket på sina ställen har en mäktighet af
nära 12 m. (40 f.), det lager, hvarpå Berlin
är beläget, samt lagren vid Bilin och S. Fiore i
Toskana. Alla dessa äro färskvattens-aflagringar,
ty de deruti förekommande diatomacé-skalen
tillhöra arter, som ej lefva i salt vatten. I
Virginien (Förenta staterna) förekomma mäktiga
bergmjölslager af marint ursprung, likaså
vid Moron (nära Sevilla), på den vestindiska
ön Barbados och i Kalifornien. Bergmjölet
användes till beredning af dynamit (som
utgöres af en degformig blandning af
bergmjöl med nitroglycerin), vattenglas,
porösa tegel m. m. Jfr Infusoriejord.
P. T. C.
Bergmästare kallas de tjenstemän i bergsstaten,
hvilka hafva sig anförtrodd den närmaste
tillsynen öfver bergshandteringen, särdeles
grufdriften. Det åligger bergmästarna att
meddela "mutsedlar" (tillståndsbevis att med
arbete belägga en fyndighet), lägga "utmål",
d. v. s. i enlighet med grufstadgan bestämma
det område, inom hvilket arbetet å en blottad
fyndighet må bedrifvas, bevilja "hvilostånd" å
grufvor, tillse att grufarbetet inom distriktet
bedrifves på rätt bergsmansvis och slutligen att
till bergs-öfverstyrelsen afgifva fullständiga
"relationer" och rapporter om bergshandteringen
inom distrikten.
Man känner ej när bergmästare-befattningen
uppkom. I konung Magni 1347 utfärdade privilegier
för kopparbergsmännen i Falun nämnes, att
bergmästare skola väljas, och i en förordning af
konung Erik af Pommern (1413) tagas de särskildt
i "hägn och värn". I en förordning af Gustaf II
Adolf (d. 21 April 1621) bestämmes om straff för
uppstudsighet mot dessa tjenstemän. Bergmästare i
jern-bergslagen finnas dock ej omnämnda förr än i
fullmakten af 1630 för Bergsamtet, der det synes,
att sådana funnos redan förut. En instruktion
för bergmästare utkom d. 26 Nov. 1669,
och sedan hafva flerfaldiga instruktioner
utfärdats. F. n. är, på grund af den nya
distrikts-indelningen af d. 13 Nov. 1874, en ny
sådan att förvänta. Se Bergmästare-distrikt.
Fordom voro bergmästarna äfven ordförande i
bergstingsrätterna, hvilka numera äro upphäfda.
Bland Sveriges bergmästare hafva i alla tider
funnits mycket framstående vetenskapsmän
inom bergshandteringen, mineralogien och
geologien, såsom Anton v. Swab, G. v. Engeström,
A. F. Cronstedt, D. Tilas, J. H. af Forselles,
B. G. Bredberg, F. A. v. Schéele, A. Sjögren
m. fl. Th. N-m.
Bergmästare-distrikt. Sverige hade
förr 9 bergmästare-distrikt, menhar sedan
1875 endast 6. Af de nuvarande distrikten omfattar
det första 1. norra: Norrbottens, Vesterbottens,
Jämtlands och Vesternorrlands län; det andra
l. Gefle-Dala: Gefleborgs och Kopparbergs län;
det tredje l. östra: Stockholms, Upsala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
