- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
295-296

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergmästaredistrikt - Bergnafvare - Bergningsanstalt. Se Lifräddningsanstalt - Bergolja l. Petroleum

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Södermanlands och Vestmanlands län, med undantag af
Sala silfververk; det fjerde l. mellersta:
Örebro och Skaraborgs län; det femte l. vestra:
Värmlands, Elfsborgs samt Göteborgs och Bohus
län, samt det sjette l. södra distriktet:
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands
län. Hvarthän Östergötlands län skall föras är
ännu ej afgjordt. Jfr Bergmästare. Th. N-m.

Bergnafvare kallas en i den ene änden hvässad
och härdad stång af stål, hvilken tryckes mot det
berg, i hvilket hål skall borras, och kilar lösa
små stycken af berget, när man slår med slägga
på den andre änden. Hålet bildas, derigenom att
nafvaren något litet vrides mellan hvarje slag.
L. R.

Bergningsanstalt. Se Lifräddningsanstalt.

Bergolja l. Petroleum, en i naturen förekommande,
af flytande kolväten bestående bränbar vätska,
som nyttjas till framställande af fotogen
m. m. Hon är af gul till mörkbrun färg och af
ganska olika konsistens, är lättare än vatten,
har en egendomlig, bituminös lukt, är flyktig,
tämligen lätt antändlig och brinner med vanligen
ganska starkt sotande låga. Bergoljan finnes i
alla verldsdelar och träffas inom berglager af
nästan alla åldrar, allt ifrån de siluriska till
och med de tertiära. Hon förekommer dels såsom
en impregnation i porösa berg- och jord-arter
(sandsten, kalksten, sand m. fl.), dels mera
samlad i hålor och remnor i sjelfva bergmassan,
antingen enbart för sig eller i sällskap med
vatten och bränbara gaser. Bergoljan kommer i
dagen antingen genom i berglagren befintliga
naturliga sprickor, i hvilket fall hon bildar
naturliga oljekällor, eller derigenom att hon
framskaffas medelst gräfningar och borrningar. I
senare fallet skiljer man emellan ytbrunnar,
hvilka sällan äro mer än 17,8 m. (60 f.) djupa
och endast nedsänkta uti eller genom de lösa
jordlagren (Galizien, Rangun i Östra Indien,
några trakter af Nord-Amerika), och djupbrunnar,
hvilka äro borrade, ofta till betydligt djup
(stundom 149–238 m., 500–800 f.), i den
underliggande fäste berggrunden (Nord-Amerika
m. fl. st.) och ur hvilka oljan måste skaffas i
dagen genom pumpning, om hon icke framqväller
af sig sjelf eller, såsom någon gång inträffat,
springer upp i en stråle, liksom vid en artesisk
brunn. – Bland de europeiska fyndorterna för
bergolja är Galiziens petroleumförande trakt den
förnämste, intagande ett 13,1–20,2 kilom. (1,3–2
mil) bredt och 253,3–304 kilom. (25–30 mil)
långt, på Karpaternas nordöstra sluttning
utsträckt landbälte. Den der brukliga metoden är
att gräfva 2,9–4,4 m. (10–15 f.) djupa schakt
i de af bergolja genomträngda jordlagren och
efter hand fördjupa desamma, när oljemängden
synes vilja aftaga. Asien är, jämfördt med
Europa, ganska rikt försedt med bergolja. Såsom
fyndorter må nämnas Baku (vid vestra kusten af
Kaspiska hafvet), Rangun (nära Iravaddis mynning
på Östra Indiska halfön), Kina, Mesopotamien,
Kurdistan och Java. Af de asiatiska oljorna
är endast den indiska från Rangun föremål för
utförsel. Brunnarna

gifva der dagligen 5,2–7,8 hektol. (200–300 knr)
hvardera. Oljan upphemtas i lerkrukor. Vid Baku
framtränger ännu i dag, genom remnor i jorden,
såväl olja som bränbara gaser i ymnignet. Man
skulle der på sina ställen endast behöfva
genom golfvet i sin boning nedstöta ett rör i
marken för att hafva en naturlig och tillräcklig
gasledning. Omkr. 15,2 kilom. (1,5 mil) från Baku
befinna sig de "store eldarna" ("atesch-gah"), om
hvilka landets innevånare påstå, att de brunnit
sedan verldens skapelse. De elddyrkande perserna
anse stället heligt och vallfärda dit. Vid
dessa eldar utströmmar gasen med ett susande
ljud ur den torra, lerhaltiga jordskorpan. – Med
afseende på förekomsten af bergolja tyckes dock
Amerika hafva blifvit framför andra land särdeles
lyckligt lottadt. Såsom oljeförande trakter
äro bekanta: Pennsylvanien, Virginien, Canada,
New-York, Kentucky, Ohio, Arkansas, Tennessee,
Kalifornien, Oregon, Missouri o. s. v., öarna
Barbados, Trinidad och Cuba i Vestindien samt Nya
Granada, Venezuela och Peru i Syd-Amerika. Bland
alla dessa kan Pennsylvanien anses såsom Amerikas
förnämsta oljedistrikt. Dess oljekällor ligga
till störste delen i närheten af Alleghany-floden
och hennes biflod Oil Creek samt äro nedsänkta
dels i devoniska, dels i stenkols-formationens
lager.

Den qvantitet olja, som på en viss tid
erhålles, är betydligt olika inom olika
oljedistrikt och hos olika brunnar inom
samma distrikt. Vanligen äro de sjelfrinnande
brunnarna i detta fall betydligt öfverlägsna
pumpbrunnarna, hvilka deremot vanligen äro
mera uthålliga på längden. Det har funnits
oljebrunnar i Nord-Amerika, hvilka gifvit ända
till flere hundra tusen kannor olja om dagen;
men i allmänhet gifva de ej mer än 300–2,000,
stundom ej mera än 100 kannor dagligen (100 knr =
2,6 hektol.).

Bland de olika teorier, som man framställt
för att förklara bergoljans ursprung och
bildningssätt, synes den vara den mest naturliga
och numera allmännast antagna, enligt hvilken
bergoljan blifvit – vid vanlig eller föga
upphöjd temperatur och under starkt tryck –
bildad genom långsam sönderdelning af animaliska
(och vegetabiliska?), i berglagren inneslutna
ämnen (musslor, koraller m. fl.).

Den naturliga, råa bergoljan användes till
lysgasberedning, såsom bränmaterial för
ångmaskiner, till konservering af trä, till
maskinsmörja o. s. v.; såsom belysningsvätska
kan hon i allmänhet icke användas, förr än hon
– genom en vid vissa temperaturgrader utförda
destillation och behandling med kemikalier –
blifvit renad, de flyktigaste delarna frånskilda
och de färgande samt illaluktande föroreningarna
förstörda eller aflägsnade. Utom den för
lampbelysning afsedda fotogenen erhållas
vid destillationen flere andra produkter,
nämligen petroleum-eter (keroselen, gazolin),
den flyktigaste och lättantändligaste af dem
alla, kokande redan vid + 40–+ 80° C.;
petroleum-sprit (bensin, petroleum-bensin,
konstgjord terpentin-olja), en likaledes mycket
flyktig olja, kokande vid + 80–+ 120° C.;
solar-olja,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:24:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free