Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergsalt l. Stensalt - Bergsamtet. Se Bergs-kollegium - Bergsfogde - Bergsfrälse - Bergshammar - Bergshandtering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergarter af olika geologiska åldrar i mer
eller mindre mäktiga lager och stockar,
åtföljdt af gips, anhydrit, lera, kalium- och
magnesium-salter m. m. I Sverige finnes ej
bergsalt. Bekanta och betydande aflagringar af
detsamma förekomma inom tertiärformationen norr
om Karpaterna, vid Vielikzka m. fl. st., inom
kritformationen vid Cardona (i Katalonien), inom
keuperformationen vid Hall, Hallstein, Salzburg
(i de österrikiske alperna), inom permiska
formationen vid Stassfurth (nära Magdeburg) -
en fyndort, som är bekant för sina tillgångar
på kali- och magnesium-salter. De amerikanska
bergsaltlagren förekomma för det mesta i
silurformationen. Bergsaltlagren hafva utan
tvifvel uppkommit derigenom att afstängda delar
af de forntida oceanerna intorkats, hvarefter det
återstående saltet genom ett täcke af jord eller
sand skyddats från upplösning. Bergsaltet är ofta
genomskinligt och rent, men vanligast färgadt
(rodt, gult eller brunt) och uppblandadt med
lera eller klormagnesium, glaubersalt, gips
m. m. P. T. C.
Bergsamtet. Se Bergs-kollegium.
Bergsfogde, titel på tjänstemän, som förr uppburo
de ordinarie krono-utskylderna från smälthyttor,
stångjerns- och spikhamrar samt manufaktursmedjor.
Bergsfogde-tjensterna indrogos 1853, då
deras göromål öfverflyttades på kronofogdarna.
Bergsfrälse, förvaltn., den frihet, som
en innehafvare af s. k. bergsfrälsejord
(bergsfrälsehemman) eger från utgörande
af grundränta och åtskilliga andra onera,
mot det att han uppehåller bergsbruk –
ett åliggande, som dock i allmänhet är
förvandladt till skyldighet att erlägga någon
mindre afgift i penningar. Bergsfrälsefrihet
finnes numera endast i Sala och Falu bergslag
samt vid några hemman i andra delar af
riket. Bergsfrälsehemman anses vara af
krononatur. Kbg.
Bergshammar. 1) Säteri i Fogdö socken,
Åkers härad, Nyköpings län, nära Söderfjärden
af Mälaren. 4 mtl med underlydande 10 mtl
i Fogdö, Öja, Vansö och Barfva socknar.
Taxeringsvärde 300,000 kr. B., som har
tillhört ätterna Ferla, Oxenstjerna, Sture,
Posse, Kurck m. fl., är numera fideikommiss
inom friherrliga ätten Sack. Dervarande
handskriftsamlingar (på hvilka en förteckning
finnes i Handl. rör. Skand. hist., VII) hafva
visat sig vara af vigt för den fosterländska
häfdaforskningen. J. H.
2) Socken i Södermanland, Södermanlands län,
Jönåkers härad. Arealen 3,153 hekt. (6,387
tnld). 22 5/8 fm. mtl. 723 innev. (1875). Annex
till Tuna, Strengnäs stift, Nyköpings vestra
kontrakt.
Bergshandtering kallas sammanfattningen af de
arbeten, genom hvilka mineral (hälst om de äro
metallförande) upptagas – vanligen ur berg –
och vidare behandlas, för att en produkt i mer
eller mindre förädlad form må frambringas. De
vanligaste slagen af bergshandtering äro:
grufdrift, omfattande mineralens uppsökande,
brytning, uppfordring och skrädning jämte dit
hörande inrättningar och hjelpmedel; hyttdrift,
mineralens vidare behandling i
glödgning och smältning samt i allmänhet de
metoder, genom hvilka metaller utbringas ur
mineralen; förädlingsverk, der mineralen sjelfva
eller deras metaller erhålla den beskaffenhet
och form, hvilka utmärka dem som handelsvaror;
vidare bergsmekanik, eller på bergshanteringens
behof tillämpad mekanik, samt brännmaterials vård
och behandling, deribland skogshushållning och
kolning.
Bergshandteringen är en af de allra äldste
industrigrenarna. Det är antagligt, att de
metaller, hvilka i naturen stundom träffas
såsom gedigna: guld, silfver och koppar, voro de
förste, som kommo i bruk. Det var sannolikt på
grund deraf, att dessa kunna i god eld bringas
till flytande form, eller smältas, och derför
att de utmärka sig genom stor egentlig vigt,
som man försökte samma behandling med eld på
tunga mineral eller malmer och derigenom kom
till upptäckten af tenn, bly, jern m. m.
Före Plinius, i första årh. e. Kr., omtalar
Agatharchides (från Knidos) de egyptiska
guldbergverken, som han besökte omkr. år 200
f. Kr., och hans beskrifning om dem torde vara
den äldsta urkunden rörande bergshandtering. I
grufvan sprängdes malmen lös från berget genom
eldsättning, skräddes eller rensades från bergart
och smältes i deglar, hvarvid tillsattes bly,
koksalt, litet tenn och agnar. Denna metod var
redan då urgammal. Strabo (800 e. Kr.) meddelar,
att man i Spanien behandlade guldmalmer på
likartadt sätt. Den sistnämnde talar äfven om
silfvergrufvorna vid Nya Kartago i Spanien,
vid hvilka 40,000 personer sägas haft arbete,
samt om de Lauriska silfverbergverken i Attika,
der man redan då funnit det löna mödan att smälta
silfverhaltig blyglans och slagg, som blifvit
förkastade af äldre smältare. Detta antyder,
att bergverksrörelse idkats långt tillbaka i
tiden; betydliga grufarbeten i Mindre Asien och
i Makedonien vittna afvenledes derom. Bronsens
och jernets användning kan i österlandet spåras
så långt tillbaka som 2,000 år före den kristna
tidräkningen; bronsens egenskap att med lätthet
smälta och genom gjutning formas till allehanda
föremål gjorde honom länge mer användbar än
jernet.
På Plinii tid kände man, utom nämnde metaller,
äfven qvicksilfver samt garad och hammargarad
koppar jämte åtskilliga metall-legeringar.
Efter det romerska rikets fall (omkr. 500
e. Kr.) förföll bergshandteringen småningom i
österlandet, men utvecklades i stället i vestra
Europa vid Medelhafvet och i södra Tyskland,
så att på Karl den stores tid tecken märkas
till ordnad gruf- och hytt-drift i sistnämnda
land. I 10:de årh. omtalas bergverken i Harz,
särdeles vid Goslar, såsom betydande; kort
derefter få bergverk i Böhmen och Sachsen
samma omnämnande. Från den tiden synes
bergshandteringen i Frankrike, Skandinavien och
kanske England hafva utvecklats efter Tysklands
föredöme och med biträde af tyska arbetare. Beda
(735) nämner jernhandteringen såsom industri
i England, der jernberedningen kan spåras ända
till landets eröfring af romarna (60 f. Kr.). I
Tyskland fick klostret Berg (Westfalen) af kejsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
