Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berlingske tidende - Berlioz, Hector - Berlock - Berm - Bermudas-båt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vållade missförstånd hos främmande makter.
Hon åtnjuter ännu stora förmåner, fastän hon
sedan 1840 icke har privilegium på fri
försändning med posterna. Vid åtskilliga tillfällen
har regeringen uttalat sin mening i Berlingske
tidende, som derför också anses såsom ett
halfofficielt blad. Hon har också aldrig varit
något oppositionsblad, änskönt hon under enväldet
stundom visade en passiv sjelfständighet genom
att iakttaga tystnad, när hon icke ville berömma
och icke vågade tadla. Bland tidningens
redaktörer må nämnas C. N. David (1829), M.
L. Nathansen (1838–58 och 1805), H. P. Holst
(1859–60) och Fr. Krebs (1864–65). E. Eg.
Berlioz [bärliås], Hector, fransk komponist,
f. 1803 i Côte Saint André (depart. Isere), var
af sin fader ämnad till läkare och skickades 1822
till Paris, men drogs af sin håg snart till musiken
och fördjupade sig i studiet af Gluck, Spontini,
Beethoven och Weber, hvilket hade till följd,
att fadern för en lång tid undandrog honom
allt understöd. För att lifnära sig måste han
då söka en koristplats och meddela
musik-undervisning, men studerade samtidigt för
Lesueur och Reicha samt bragte till uppförande,
fastän utan framgång, åtskilliga kompositioner,
bland hvilka en fantastisk symfoni, Episode de
la vie d’un artiste (1829, der han skildrade sin
kärlek till en irländsk skådespelerska), först
uppenbarade hans egendomlige genius och äfven
fann väg till utlandet. Sedan han 1830 vunnit
akademiens stora pris för en kantat, reste han
till Rom, men återvände efter 18 månader samt
uppförde under många svårigheter och mycket
motstånd uvertyren Lear (1832) samt
kantatsymfonien Le retour à la vie (s. å., en
fortsättning af den ofvan nämnda "fantastiska
symfonien") och den på Paganinis anstiftan tillkomna
Harold en Italie (1834). Dessa vunno lika litet
som operan Benvenuto Cellini (1838) och den
dramatiska symfonien med chör Roméo et
Juliette (1839) något allmännare bifall. Mera
uppmärksamhet rönte ett Requiem (1837) och i
synnerhet en symfoni till invigningen af
Juli-kolonnen (1840). 1838 inträdde B, såsom
musikkritiker i redaktionen af "Journal des débats", och
1839 blef han bibliotekarie vid konservatoriet.
På 1840-talet gjorde han några resor till
Tyskland – der i synnerhet Liszt hade beredt
marken för honom, och der han vann större
erkännande än i sitt hemland – äfvensom till
Ungern, Ryssland och England. 1846 uppförde
han i Paris, utan lycka, sin Damnation de Faust,
hvaremot ett tredeladt oratorium, L’enfance du
Christ, hvari han ådagalade en för hans
vanliga skrifsätt främmande enkelhet, mottogs med
entusiasm (1854). Äfven ett Te deum (1855)
gjorde stor lycka, mindre deremot operorna
Béatrice et Bénédict (1862) och Les troyens
(1863). B:s sista verk var oratoriet Le temple
universel (1867). Försjunken i djup melankoli,
orsakad genom familjesorger, dog han 1869.
För att få den rätte synpunkten för
bedömandet af B:s bisarra geni måste man se
honom i sammanhang med den romantiska
rörelsen i Frankrikes literatur på 1820-talet. I sjelfva
yerket är B. inom musiken Frankrikes ende
fullt konseqvente nyromantiker, och man
återfinner hos honom samme egenskaper som hos
Victor Hugo: sträfvande att ersätta det sköna
med det karakteristiska samt böjelse för
brännande färger och skärande kontraster. B.
säger om sig sjelf: "De förherskande
egenskaperna i min musik äro det lidelsefulla uttrycket,
den inre elden, den rytmiska egendomligheten,
det ovanliga, öfverraskande. Jag vill, att
musiken försätter mig i feber, skakar mina nerver.
Tron I, att jag hör musik för mitt nöje?" Sin
epokgörande betydelse eger B. såsom
upphofsman till "program-musiken" i modern mening,
eller bruket att låta en symfoni åtföljas af en
detaljerad berättelse om de yttre
omständigheter, som väckt kompositörens ingifvelse och
hvilka han i sitt verk vill "måla" – en
riktning, som är falsk, emedan hon af musiken
fordrar något, som denna icke kan gifva: yttre,
plastiska föreställningar i stället för inre, dunkla
känslostämningar. För öfrigt saknade B. sans
och sinne för det hela och afrundade, men egde
å andra sidan en viss storhet i ingifvelsen, rik
och glödande fantasi, originalitet och äfven
teknisk gestaltningsförmåga i melodi, harmoni och
rytm, men framför allt i instrumentationen, som
han dref till verklig virtuositet. – Mera
varaktigt och välgörande än genom sina
tonsättningar har B. verkat genom sitt skriftställeri.
Såsom kritiker visade han insigt, rättrådighet,
spiritualitet samt på en gång skärpa och välvilja.
Särskildt gjorde han ofantligt mycket för
utbredningen i Frankrike af den tyska musiken,
enkannerligen Beethoven. Hans Traité
d’instrumentation (1844) är det yppersta arbetet i
sitt slag och har blifvit öfversatt på italienska,
tyska och engelska. Öfriga arbeten äro
Grotesques de la musique (1859), A travers chant
(1862), Mémoires (1870) m. fl.
A. L.
Berlock (Fr. breloque, af loque, lapp, trasa;
jfr Fornn. lokr, ett slags klädespersedel),
prydnad, som hänger vid en urkedja.
Berm (Fr. berme; jfr Eng. brim, rand, Sv.
bräm), befästningsk., kallas en vid
fältbefästningar ofta förekommande, 0,3–1,19 m. (1–4 f.)
bred remsa af den naturliga marken, qvarlemnad
mellan grafkanten och vallsluttningens skärning
med marken, eller ock en något under marken
befintlig afsats å den grafbrant, som är närmast
vallen. I båda fallen är bermens ändamål att
förmildra vallens tryckning på grafbranten,
hvilken eljest, vid lös jordmån, lätt skulle rasa ned.
Enär graf kan finnas såväl å den fientliga som å
den egna sidan om vallen, kan äfven berm
förekomma å bägge sidorna. En å den fientliga
sidan anlagd berm medför den olägenheten, att
han erbjuder fienden ett välkommet fotfäste vid
stormningen. Anlagd bakom vallen, tjenar han
de försvarande på samma gång till skyttebank
och till trappsteg vid utfall.
G. U.
Bermudas-båt, äfven kallad Mudian eller
Mugian, sjöv., på Berinudas-öarna bruklig båt
med egendomlig tackling. En sådan är kort och
bred, vanligtvis däckad, och ligger mycket djupt
akter; han har en drägtighet af 2–20 tons och
förer ofantligt mycket ballast af jern eller bly.
Han har blott en enda mast, hvilken är mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
