Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernadotte - Bern-alperna - Bernard, Claude - Bernard du Grail de la Vilette - Bernardin de Saint-Pierre. Se Saint-Pierre - Bernauer, Agnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1813, omtalar såsom den förres då lefvande
slägtingar i Pau brefskrifvarens fader, Jean
Bernadotte, "maître fabricant de mouchoirs",
samt kronprinsens moder (styfmor), broder och
svåger, den sistnämnde kallad M. Boux. En
annan svåger hette Fourcade. Såväl bror-
som systerbarn besökte Karl Johan i Sverige
och fingo af honom understöd. – "Dynastien
Bernadotte" – en ofta använd benämning på
"huset Ponte Corvo", eller den nu regerande
svensk-norska konunga-ätten – är ett oegentligt
uttryckssätt, enär namnet B. ej förekommer i
den svenska successions-ordningen, som
tillförsäkrar "Johan Baptist Julii, furstens af Ponte
Corvo, äkta manliga bröstarfvingar" den svenska
tronföljden.
Bern-alperna kallas en stor afdelning af de
schweiziske alperna. De tillhöra helt och hållet
kantonen Bern och omfatta en såväl på
naturskönhet som på geologiskt intressanta punkter
särdeles rik trakt, Berner-Oberland. Man torde
utan fruktan för misstag kunna påstå, att detta
land är den för turister mest lämplige och af
dem äfven mest besökte delen af det schweiziska
alpområdet. Dess majestätiske alptoppar
Finsteraarhorn, Jungfrau, Mönch,
Schreckhorn, Wetterhorn, Lauteraarhorn m. fl.,
dess oöfverskådliga snöfält och glacierer
erbjuda en på samma gång upplyftande och
förintande anblick.
På Finsteraarhorn taga Finsteraargletschern,
Unteraargletschern och Oberaargletschern sin
början, och de sträcka sig österut fram emot
trakten af Grimselpasset. Från Jungfrau utlöpa
Aletschgletschern åt s. och Kandergletschern åt
s. v. Från Wetterhorn, Schreckhorn och
Lauteraarhorn "nedflyta" Öfre och Undre
Grindelwaldgletscherna, Rosenlauigletschern, Gauligletschern
och Lauteraargletschern.
De ofvannämnde höge alptopparna utgöras
till störste delen af kristalliniskt skiffriga
bergarter, men i de vestre något lägre delarna af
Berner-Oberland består berggrunden af till jura-,
krit- och tertiär-formationerna hörande
bergarter. Alpernas toppar äro ständigt snötäckta;
deras sidosluttningar äro, der icke snö och
glacierer dölja dem, öfvertäckta med stora
stenblock samt grus och stenar, hvilka dels äro
uppkomna genom de öfre bergspetsarnas vittring
och söndersprängning till följd af köldens och
vattnets inverkan, dels utgöra lemningar efter
moränmassor, som kringspridts under tidrymder,
då glaciererna hade, äfven inom Alperna, en
mycket större utbredning, än hvad nu är
händelsen. Äfven i dalarna träffas ofta lemningar
af en sådan glacierernas forna verksamhet,
nämligen krosstensgrus (morängrus) och en
mängd flyttblock, hvarigenom landskapet ofta
(såsom i Haslidalen) får en förvånande
likhet med vissa skogbevuxna trakter inom
Skandinavien. E. E.
Bernard [bärnar], Claude, fransk fysiolog.
f. 1813, promoverades 1843 till medicine doktor
och blef 1854 professor i experimentalfysiologi
vid universitetet i Paris. 1855 utnämndes han
till professor i allmän fysiologi vid College
de France och 1868 vid Muséum. B:s första
forskningar gällde den rol, som magens och
tarmkanalens afsöndringar spela vid
matsmältningen. Sedan egnade han sig åt
undersökningar rörande spotten och tarmsaften samt
nervernas inverkan på matsmältningen, andedrägten
och blodomloppet. Mest uppseende väckte de
forskningar, genom hvilka han ådagalade, att
bukspotten åstadkommer smältningen af
förtärda fettämnen. Samtidigt upptäckte han, att
blodet vid sitt inträde i lefvern ej innehåller
något socker, men att det deremot är starkt
sockerhaltigt, när det strömmar från nämnda
organ till hjertat. Genom denna upptäckt
bevisade således B. lefverns sockerberedande
verksamhet. På samma gång ådagalade han, hvilket
inflytande nervsystemet har på lefverns
funktioner, och han framkallade verklig sockersjuka
hos åtskilliga djur, derigenom att han sårade
vissa nervdelar hos dem. 1851 och 1853 fick han
franska vetenskaps-akademiens fysiologiska pris.
Sistnämnda år prisbelönades äfven en af honom
författad afhandling om den store sympatiske
nerven och det inflytande, som dess afskärande
utöfvar på den animaliske värmen. I en 1856
offentliggjord "mémoire" bevisade han, att
blodet under sitt lopp genom kroppens organ
undergår högst märkvärdiga förändringar med
afseende på värmegraden. 1859 gjorde han den
vigtiga upptäckten, att, då djuret befinner sig i
moderlifvet, sockerämnet icke beredes af lefvern,
utan af moderkakan. Bland B:s större
vetenskapliga arbeten må nämnas: Leçons de
physiologie expérimentale appliquée à la médecine
(1855–56; ny uppl. 1874), mönstergillt med
afseende på ämnets metodiska behandling och
rikt på antydningar om det sätt, hvarpå
läkarekonsten skall draga nytta af den fysiologiske
vetenskapens frukter; Introduction à l’étude de
la médecine expérimentale (1865) och Leçons
de pathologie expérimentale (1871). B., som var
senator under andra kejsaredömet, är sedan 1854
medlem af franska vetenskaps-akademien och
sedan 1867 president i biologiska sällskapet.
Bernard du Grail de la Vilette [bärnar dy
gräl dö la vilä’tt], Charles de, fransk
romanförfattare, f. 1805, d. 1850, angrep, med Balzac
till förebild, i sina romaner det moraliska
förderfvet inom den fina verlden i Paris.
Derjämte riktade han skarpa hugg mot liberalismen
och romantiken, för hvilka han hyste en afgjord
motvilja. Bland hans arbeten må nämnas:
Gerfaut (1838), Le paravent (1839), La peau du
lion et la chasse aux amants (1841), Un homme
sérieux (1843) och Le gentilhomme campagnard
(1846).
Bernardin de Saint-Pierre. Se Saint-Pierre.
Bernauer, Agnes, enligt sägnen dotter till
en badaremästare i Augsburg, väckte genom
sin skönhet en så häftig böjelse hos hertig
Albrekt, ende sonen till hertig Ernst af Bajern-München,
att han, då hennes dygd motstod alla
frestelser, i hemlighet förmälde sig med henne,
hvarefter de drogo sig undan till slottet
Vohburg. Hemligheten uppdagades, då Albrekts
fader ville, att hans son skulle förmäla sig med
en prinsessa af Braunschweig. Hertig Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
