Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beryll - Beryllium - Beryllus, biskop i Bostra i Arabien. Se Antitrinitarier - Beryx - Berzelia - Berzelii-lampa - Berzelius, Jöns Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beryll (af Grek. beryllos, sjögrön ädelsten),
min., kallas ett af aluminium- och
berylliumsilikat sammansatt mineral. Beryllen bildar
sexsidiga, prismatiska kristaller af stor hårdhet och
2,7 egentl. vigt, angripes ej af syror och smälter
endast i strängaste hetta. Den är sällan
färglös, vanligen grön. Genomskinliga och
gräs- eller äpple-gröna varieteter kallas smaragder
och räknas till de dyrbaraste ädelstenarna; de
blåaktigt gröna kallas aquamariner. De orena,
ej genomskinliga varieteterna, som ofta uppnå
en kolossal storlek, kallas beryller. Den ädle
smaragden träffas i Sibirien och vid Santa Fé de
Bogotà m. fl. ställen. Vanlig beryll är mindre
sällsynt och träffas i granitgångar. Detta mineral
förekommer i närheten af Falun, vid Limoges
(Frankrike), i Nord-Amerika o. s. v. P. T. C.
Beryllium, kem., kallas ett i beryll och
några andra sällsynta mineral förekommande
grundämne. Dess oxid upptäcktes af Vauquelin 1794.
Sjelfva metallen framställdes af Wöhler 1828 i
form af ett grått pulver, sedermera i kompakt
form af Debray. Metallen är mycket lätt (dess
egentl. vigt ej mer än 2,1); den är smidig och
smälter lättare silfver. Atomvigten tecknas Be
och är ännu ej säkert fastställd, emedan
åsigterna om sammansättningen af berylliums enda
oxid, berylljorden, ännu ej stadgat sig.
Sannolikt är berylljorden sammansatt enligt
formeln Be O, och i detta fall är atomvigten
9,3 (H = 1). Berylliums föreningar äro i
allmänhet färglösa; de lösliga utmärkas af söt
smak – deraf namnet glycium (af grek.
glykys, söt), hvilket är synonymt med beryllium.
Beryllium-oxiden är ett hvitt, i vatten olösligt
pulver. I sina kemiska förhållanden visar
beryllium ej ringa likhet med aluminium. P. T. C.
Beryllus, biskop i Bostra i Arabien. Se
Antitrinitarier.
Beryx, zool., typ för den till de
taggfenstrålige fiskarna hörande familjen Berycidae,
utmärker sig i zoologiskt hänseende genom sina
starkt tandade fjäll och gällockens starka
tandbeväpning samt den för benfiskarna eljest
ovanliga oregelbundenheten i bukfenornas strålantal.
I geologiskt afseende utmärker sig denna
familj genom sin höga ålder: slägten, som voro
föga olika Beryx, lefde redan i kritperioden,
då de taggfenstrålige fiskarna eljest knappt
hunnit framträda eller åtminstone voro mycket
sällsynta. I nutiden lefva blott få representanter
af denna familj, och de fleste tillhöra de
tropiska hafven. En art, B. borealis, 30–40
centim. (1–1,3 f.) lång och deröfver, förekommer
inom den skandinaviska faunans hafs-område,
men såsom en af våra största sällsyntheter, känd
endast i tre exemplar, hvilka anträffats i trakten
af Bergen. Liksom öfriga Beryx-arter är denne
en djupvattensform med stora ögon, som
påminna om kungsfiskens, hvilken han också rätt
mycket liknar i sin högröda, på buken
silfverglänsande färg. Oafsedt andra karakterer
igenkännes han emellertid lätt på byggnaden af
sina bukfenor, som hafva 10 mjuka strålar.
Svårare är att afgöra, om han verkligen är till
arten skild från en Beryx-form, som lefver i
djupet vid Madeira, F. A. S.
Berzelia Brongn., bot., växtslägte af nat. fam.
Bruniaceae, kl. Pentandria L., ordn. Monogynia,
innefattar buskar, som bära en stor mängd små,
tätt sittande blad och obetydliga, i små, rundade
hufvud sittande blommor. Till detta slägte höra
bl. a. B. lanuginosa Brongn. och B. superba
Eckl., hvilka odlas som prydnadsväxter. Slägtet
är uppkalladt efter J. J. Berzelius. Ldt.
Berzelii-lampa, kem., en för dubbelt
luftdrag af Berzelius konstruerad spritlampa, som
förr, innan lysgas allmänt användes på
laboratorierna, mycket begagnades af kemister. P. T. C.
Berzelius, Jöns Jakob, kemist, en af
århundradets förnämste vetenskapsmän, föddes d.
20 Aug. 1779 i Väfversunda socken i
Östergötland. (Namnet, ursprungligen skrifvet
Bergselius, togs af hans farfars far efter
frälsesäteriet Bergsäter i Motala socken.) Efter sina
föräldrars död upptogs han af en morbroder,
i hvilkens hus hans håg väcktes för
entomologiens studium. 1793 intogs han på Linköpings
gymnasium. Der ansåg han sig så mycket mer
kunna få tillfredsställa sin böjelse för
naturvetenskaperna, som han redan vid inträdet egde
kunskaper, hvilka voro fullt tillräckliga för
studentexamen. För denna sin böjelses skull blef
han emellertid (liksom det förut af enahanda
anledning händt Linné) misskänd af lärarna,
och i afgångsbetyget betecknades han såsom
"en yngling af tvetydigt hopp". Vid
universitetet i Upsala, der han blef inskriften 1796
och der han till en början måste uppehålla sig
genom att undervisa andra, egnade han sig
genast med ifver åt läkarekonsten. 1799
tjenstgjorde han vid Medevi såsom biträde åt
brunsläkaren. Äfven tillbragte han någon tid på
Vadstena apotek, och denna vistelse var af stor
betydelse för de förbättringar han sedermera
åvägabragte i metoden för läkemedlens
beredning – förbättringar, som vunno insteg icke
endast i den svenska, utan äfven i utländska
farmakopeer. Samtidigt lärde B. af en
kringresande italienare, Vaccano, hvilken sålde
termometrar och barometrar, de för glashlåsning
erforderliga handgreppen. Under anställningen
i Medevi började han studera de verkningar
som Voltas stapel utöfvade på sjuka och lama,
hvarvid han nyttjade en af honom sjelf
förfärdigad stapel af kopparslantar och gjutna
zinkbrickor. Äfven anställde han analyser af
Medevi-vattnet och utgaf 1800 såsom resultat deraf
sin disputation pro exercitio, Nova analysis
aquarum Medeviensium. 1801 aflade han
medicine-kandidat-examen och året derpå
licentiat-examen, för hvilken han författat och
ventilerat en afhandling De electricitatis galvanicae cel.
Volta excitae in corpora organica effectu.
Derefter flyttade han till Stockholm och utnämndes
af Collegium medicum till medicine och
farmacie adjunkt. 1803 verkställde han i förening
med Hisinger sina epokgörande
undersökningar öfver den galvaniske strömmens inverkan
på metallsalter, hvilka undersökningar
offentliggjordes 1803 i Gehlens "Journal der chemie".
S. å. höll han populära föreläsningar i kemi
för huvudstadens bildade publik; men dessa
rönte så liten uppmuntran, att föreläsaren så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
