Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskattning - Beskattningskomité - Beskattningsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att genom, fördyrande af utlandets produkter
skydda eller uppmuntra näringsgrenar, som der
förutan icke vilja fortkomrna inom ett land.
Jfr Skyddstull. C. W.
Beskattningskomité, förvaltn. Med det
gemensamma namnet beskattningskomiteer
benämnas under stundom de tre delegationer –
nämligen bevillnings-beredning,
taxeringskomité och pröfningskomité – som
enligt nu gällande bevillningsförordning hafva
att föreslå, besluta och fastställa de belopp,
till hvilka såväl fast egendom som enskildes
inkomster skola, med afseende å bevillningens
erläggande, uppskattas eller taxeras. C. W.
Beskattningsrätt, statsr., rätt att besluta
skatters påläggande och användning. I ett fritt
samhälle kan ingen skatt utkräfvas utan att
vara lagligen beviljad af dem, hvilka skola
betala den, eller af deras representanter.
Medborgarenas eganderätt har ett vigtigt skydd i
deras sjelfbeskattningsrätt, och det nationella
välståndet är i hög grad beroende af det sätt,
hvarpå denne rätt utöfvas. I politiskt afseende
är han af ej mindre betydelse. Han har
utvecklats och stadgats i sammanhang med det
konstitutionella statsskicket och spelat en stor rol
i den politiska frihetens historia. Redan i
antiken, i Grekland och Rom, fans ett utbildadt
system att fylla statens behof genom direkta
atgifter af medborgare och skyddsförvandter.
Skatterna hade likväl då ej samma betydelse
som i våra dagar, emedan den antike statens
ämbetsmän ej hade löner och tributer inflöto från
underlydande folk. Beskattningsrätten tillhörde
styrelsen. I de germanske stater, som uppstodo
under medeltiden, gällde allmänt den grundsatsen,
att konungarna, som voro i besittning af domäner
och regaler, icke kunde utan folkens samtycke
pålägga nya skatter utöfver dem, som hade
vunnit häfd och blifvit ordinarie. Med
feodalismens utbildning trädde till stor del
krigstjenstskyldighet i stället för skatter.
Konungarna, som blefvo inskränkta till inkomsterna
af kronans omedelbara besittningar och vissa
feodala afgifter, kunde endast i utomordentliga
fall begära bevillningar af vasallerna. Den
beroende ställning hvaruti konungarna sålunda voro
försatta i afseende på finansiella utvägar, hade
ett stort inflytande på utbildningen af
medeltidens ståndsrepresentationer i allmänhet och i
synnerhet af Englands parlamentariska statsskick.
Medeltidens ståndsförfattningar hade sitt
kanske starkaste rotfäste i staternas tilltagande
penningebehof, för hvars tillfredsställande
konungarna under feodalstyrelsens blomstringstid
måste begära frivilliga bidrag af vasallerna.
De inkallade sedan, då mäktiga och rika
kommuner hade uppstått, ombud ifrån dessa till
de stores församlingar för att så vinna stöd
och hjelp, och det var på detta sätt
rådsförsamlingarna nästan öfverallt omdanades till
folkrepresentationer. Ombud från kommunerna
började tillkallas på spanska halfön redan under
1100-talet, i Tyskland, Danmark, England och
Frankrike under närmast följande århundraden.
I England blef bevillningsrätten erkänd i viss
mån redan genom det s. k. "stora frihetsbrefvet"
(magna charta) år 1215 och vidare genom nya
frihetsbref af Edvard I och följande regenter.
Redan under 1300-talet började parlamentet att
begagna denne rätt såsom ett vapen,
hvarigenom det tillkämpade sig det ena medgifvandet
efter det andra. Det började fästa vilkor vid
sina bevillningar och göra anspråk på att få
bestämma dessas användning samt kontrollera
den finansiella förvaltningen. Beskattningsrätten
blef dock under slutet af medeltiden på flere
sätt kränkt af de sjelfrådige regenterna, liksom
sedermera genom konungarna af ätterna
Tudor och Stuart, och det var först den stora
engelska revolutionen 1688, som – jämte det
hon stadgade det parlamentariska statsskicket –
äfven betryggade beskattningsrätten och
utvidgade honom till en verklig statsregleringsmakt.
Den franska riksförsamlingen, les états
généraux, måste snart afstå sin
beskattningsrätt åt de hersklystne monarkerna. I motsats
till hvad som skedde i England, visste de högre
stånden i de flesta andra land att bevara och
befästa de privilegier i afseende på skatters
utgörande, som egentligen voro en ersättning
för den feodala krigstjensten. Detta bidrog till
att undergräfva ståndsförfattningarnas betydelse.
I sammanhang med den enväldiga
konungamaktens och centralisationens utveckling i början
af nyare tiden tillvällade sig konungarna
öfverallt i Europa, utom i England och Sverige,
makt att sjelfva utkräfva skatter. Den franska
revolutionen 1789 införde – i afseende på
såväl sättet att pålägga skatter och reglera staten
som på skatternas fördelning mellan de olika
samhällsklasserna – en ny ordning, hvilken
sedan genom de nya författningarna i de
särskilde staterna har blifvit mer eller mindre
gällande. I 19:de årh. har, liksom i England
redan under medeltiden, med en större
jämnlikhet i utgörandet af statens bördor och större
likhet i intressen, de skattdragandes samfällda
representation på en eller två kamrar trädt i
stället för de gamla ståndsförfattningarna.
Beskattningsrätt är numera i alla konstitutionella
stater tillerkänd representationen och ansedd
såsom en af hennes vigtigaste rättigheter, ehuru
väsentliga olikheter ega rum i de närmare
bestämmelserna.
Beskattningsrätten bör omfatta: 1)
bevillningsrätt, rätt att bestämma statens
inkomster, och 2) statsregleringsrätt, rätt att
fastställa statsinkomsternas användning, eller
statsutgifterna. Dertill bör vidare komma 3)
kontrollerande makt, rätt att granska
finansförvaltningen. Om folkrepresentationen icke
eger rätt att deltaga uti statsutgifternas
bestämmande och att af styrelsen erhålla
redovisning för statsinkomsternas behöriga
användning samt granska densamma, kan
beskattningsrätten naturligtvis kringgås och mista all större
betydelse. Statsverkets granskning sker hos oss
mellan riksdagarna genom valda statsrevisorer,
hvilkas berättelse sedan förelägges riksdagen, till
ledning vid hans egen granskning af statsverket.
Regeringen plägar förelägga
representationen förslag till stat för både inkomster och
utgifter, eller budget. Då skatternas belopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
