Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskattningsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste rättas efter de nödvändiga utgifterna,
böra dessa först bestämmas. Sedan utgiftsstaten
blifvit fastställd, tillhör det representationen
att beräkna och pröfva lämpligheten af de
inkomster, som skola inflyta från statens domäner
eller från andra håll på grund af häfd eller lag,
och att bestämma det belopp, som måste
åstadkommas genom beskattning, äfvensom skatternas
beskaffenhet och fördelning, samt huruvida något
derutöfver bör anskaffas genom lån. Den
sålunda uppgjorde riksstaten plägar genom en
eller flere finanslagar fastställas af
folkrepresentationen, att gälla till hennes nästa
sammanträde, d. v. s. under den s. k.
statsreglerings- eller budgetperioden.
Magnus Erikssons lag, Sveriges äldste
allmänne landslag, stadgar, att konungen hade
att lefva af fasta inkomster dels af kronans
jord, dels af vissa skatter, hvilka, från början
uppkomna genom frivilliga gåfvor af folket,
redan voro häfdvunna och i lagen kallas
årliga laga utskylder, samt att han icke egde
att pålägga landet någon ny tunga eller skatt,
men hade rätt att, särskildt i vissa uppgifna
fall, begära bevillning af landskapen, hvilkas
nämnder – sammansatta af representanter för
olika stånd – skulle deröfver besluta. Detta
är den svenske beskattningsrättens äldste
grundlag, och ehuru dessa bestämmelser ej alltid
iakttagits samt med tiden i någon mån
förändrats, hafva de likväl i hufvudsak bibehållit sig
orubbade genom århundraden. Redan här finnes
sålunda skilnad gjord mellan årliga laga
(ordinarie) skatter och extra-ordinarie sådana, d. v.
s. bevillningar eller gärder, till hvilkas
utkräfvande samtycke fordras af folket eller dess
representanter. Landskapens representationer
fingo med tiden andra former; den allmänne
riksdagen började under 16:de årh. med dem
dela beskattningsrätten och tog honom under det
följande småningom helt och hållet i sina
händer. Men ända till 1809 gåfvos vid riksdagen
bevillningarna af hvart stånd för sig. –
Hvarken om inkomsternas användning eller
utgifternas kontrollerande hade enligt landslagarna
folket någonting att säga. Hvad konungen en
gång uppburit, antingen från kronans domäner
eller i ständiga eller tillfälliga skatter, deröfver
egde han fri dispositionsrätt: någon skyldighet
för honom att derför redovisa omtalas icke.
Den enda inskränkning, som lagen stadgar i
denne frie dispositionsrätt, bestod deri, att
konungen ej fick minska kronans egendom eller
inkomster för en efterföljande regent; i sådant
fall egde denne att "med rätt taga det igen" –
ett vigtigt stadgande, såsom innehållande
rättsgrunden till de i vår historia så namnkunniga
reduktionerna. Svenska folkets gamla
beskattningsrätt var således alls icke fullständig, utan
endast en bevillningsrätt. Sådan fortfor den att
vara ända till 1719 och var det åter under
tiden 1772–1809.
Landslagarna föreskrifva, att
bevillningsnämnderna – hvilka i händelse af utländsk
fiendes anfall eller inländskt uppror, eller i fall
byggnad var nödig å kronans hus eller gods,
eller om konungen skulle bortgifta barn, eller
ville krönas eller rida sin Eriksgata, hade att
bestämma "hvad hjelp allmogen drägligast
kunde gifva sin konung" – skulle bestå af
biskopen och lagmannen i hvarje lagsaga, sex
hofmän, d. v. s. frälsemän, och sex af
allmogen. Allmänne stadslagen deremot föreskrifver
icke sättet för bevillnings åtagande i städerna.
I samma mån som aristokratien blef
öfvermäktig, inträdde ändring i de gamla förhållandena.
De andliga och verldsliga frälsestånden blefvo
genom sina privilegier fritagna från de ordinarie
skatterna. Hvad åter de extra pålagorna
vidkommer, yrkade de andlige, att, i likhet med
hvad fallet var i andra land, nya skatter ej
skulle kunna påläggas dem utan påfvens och
deras eget samtycke. De verldslige stormännen
gåfvo bevillningar på sina herredagar, men de
företogo sig ock, liksom vissa regenter, mången
gång under 14:de, 15:de och 16:de årh., att
egenmäktigt utkräfva skatter af folket.
"Främmande konungar och svenska magnater
öfvertogo de funktioner lagen anvisat
bevillningsmännen och gjorde både dem och deras val
öfverflödiga."
Först under det 16:de seklet började den
allmänne riksdag, hvartill herredagen hade
utbildats genom upptagande af ombud för lands-
och stadskommunerna, att någon gång befatta sig
äfven med hela folkets beskattning; men i
början blott förbereddes saken genom
öfverläggning på riksdag och afgjordes sedan
genom beslut landskapsvis. I Gustaf II Adolfs
konungaförsäkran förbindes konungen att icke
pålägga några gärder, tullar eller utskrifningar
utan rikets råds vetskap och deras samtycke,
som vederbör. Vår förste regeringsform, af år
1634, innehåller intet om beskattningsrätten. Under
början af 17:de årh. beviljades penningehjelp
allt mera af riksdagen, gärder in natura
åter ännu ofta af provinsialmötena – landtdagar,
hvilka, liksom de allmänne riksdagarna, nu
plägade öfverlägga och besluta ståndsvis. 1660
års tillägg till 1634 års regeringsform förbjöd
provinsialmöten, men sådana höllos likväl ännu
åren 1676 och 1677. Emellertid förbehöllo sig
rikets ständer flere gånger att ej betungas med
andra skatter än dem, som beviljats på allmän
riksdag. I sammanhang med statshushållningens
ordnande – rikshufvudböcker började föras under
Gustaf II Adolfs regering, och den förste
riksstaten upprättades af den följande
förmyndarestyrelsen – börjar ock riksdagen att under
Kristinas regering göra anspråk på att få
bestämma och kontrollera statens utgifter. Vid
riksdagarna på 1660- och 1670-talen hördes sådana
yrkanden, som att ståndens besvär skulle
afhjelpas, att finansförvaltningen skulle granskas
o. s. v., innan bevillning gåfves.
Karl XI tycktes erkänna riksdagens
kontrollerande myndighet, då han 1675 ställde sina
förmyndare till ansvar inför en ständernas
kommission; men han ville i sjelfva verket blott
använda riksdagen för att qväsa högadeln. Ty
sedan han sjelf efter 1680 och 1682 års
riksmöten blifvit öfvermäktig, medgaf han ständerna
ingen rätt att kontrollera statens utgifter. Han
förband sig dock att ej öfverskrida den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
