Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskattningsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsreglering han sjelf hade uppgjort i samråd med
det af honom upprättade statskontoret, d. v. s.
han erkände den sålunda fastställde riksstaten
såsom norm för statens utgifter. Det är ett
oriktigt påstående, att hans senare riksdagar
skulle hafva till konungen afträdt folkets
beskattningsrätt: de af dem fattade besluten
inneburo nämligen endast ett personligt
förtroendeuppdrag åt Karl XI att i händelse af krig
upptaga erforderliga medel. Svenska folket
har i sjelfva verket aldrig bortgifvit sin
urgamle rätt att beskatta sig sjelf; men Karl
XII tillvällade sig dess rätt och började redan
1699, före utbrottet af det stora kriget, att
egenmäktigt utkräfva gärder – ett system, som han
under sina sista år dref så långt, att han
förgrep sig mot sjelfva den enskildes eganderätt.
Han tillät t. ex. kronans borgenärer att taga
inteckning i medborgarnas egendom.
Det var först under Frihetstiden som svenska
folket fick en fullständig sjelfbeskattningsrätt
och riksdagen laga befogenhet att utöfva
densamma. De nye grundlagarna tillerkände
nämligen riksdagen icke allenast den gamle rätten
att besluta om bevillningars belopp, tid och
fördelning, utan äfven den nye att bestämma och
kontrollera utgifterna. Det synes oklart, huruvida
ständerna äfven skulle ega makt att utan
konungens bifall göra ändringar med de ordinarie
inkomsterna, hälst som 1096 års riksstat erkändes
såsom norm. Men gränsen mellan ständernas och
konungens makt blef ej så noga uppdragen, och
då konungen blott hade ett par röster i rådet
och rådet blef ansvarigt inför ständerna,
tillvällade sig dessa i utöfningen äfven regentens
makt och blefvo nästan enväldiga.
Dispositionen öfver kronans egendom och
inkomster, hvilken af ålder tillhört konungen,
kom i sjelfva verket nu att tillhöra ständerna.
Visserligen skulle statskontoret ega att
disponera öfver statsmedlen; men detta måste ske i
enlighet med den riksstat, som årligen
uppgjordes af en statskommission. Denna, utsedd af
konungen och rådet, men ansvarig endast inför
ständerna, hade äfven att granska statsverket.
Ständerna egde sjelfva, då de voro tillsammans,
att revidera statens räkenskaper och fastställa den
uppgjorde riksstaten, som af regeringen endast
kungjordes, och då statsverkets angelägenheter
betraktades såsom hemliga, blef det sekreta
utskottets statsdeputation, som dervid
uppträdde å riksdagens vägnar. Dock skulle nya
utgifter eller bevillningar beslutas af ständerna
sjelfva; men i detta liksom i många andra fall
öfverskreds den lagliga gränsen af sekreta
utskottet, som stundom disponerade penningemedel
och inverkade äfven på bevillningsfrågors
behandling. För statsskuldens förvaltning
upprättades 1719 ett riksens ständers kontor, som
förvaltades af ständernas fullmäktige; men 1766
blef det sammanslaget med statskontoret,
emedan äfven det senare, på sätt ofvan visats, stod
under riksdagens lydnad.
Efter 1772 fingo ständerna bittert umgälla, att
de icke hade hållit sin egen makt bättre skild
från konungens. Gustaf III:s regeringsform
inskränkte deras beskattningsrätt åter till en
blott bevillningsrätt samt borttog deras makt att
bestämma och kontrollera utgifterna. Konungen
öfvertog, kan man säga, både statsdeputationens
och statskommissionens rättigheter. Statens
uppgörande och riksgäldens förvaltning kommo med
statskontoret åter i konungens händer, och
staten kunde godtyckligt öfverskridas. Statsverkets
tillstånd skulle väl uppvisas för ett utskott; men
detta den nye grundlagens bud tillämpades så,
att det blef af ringa betydelse. Endast det
löpande årets stat framlades af konungen, och i
räkenskaperna upptogos ej alla inkomsterna.
Så var t. ex. förhållandet med subsidier, som
inflöto från främmande makter (deraf är
stadgandet om sådana i 58 § af 1809 års R. F.
föranledt). Riksdagen hade endast qvar rätten att
fastställa nya gärder – tullen blef åter ett
regale –, men äfven denne gamle rätt blef
kringskuren mera än den varit under hela 17:de
århundradet, i ty att ständerna allt ifrån 1789
tvungos att gifva sina bevillningar "till nästa
riksdag", hvilket, då ingen viss tid var utsatt
för riksdagens sammanträden, var detsamma som
på obestämd tid. Derigenom möjliggjordes, att,
under de följande tjugo åren, riksdagar endast
höllos två gånger, nämligen 1792 och 1800.
1786 års riksdagsbeslut erkände uttryckligen
hvarje stånds rätt att bestämma sin egen
bevillning; men 1789 stadgades, att svenska folket
skulle ega att "med konungen rådslå, jämka,
afslå och öfverenskomma" rörande gärder – ett
stadgande, som såväl kunde medgifva
införandet af en ny representation i stället för rikets
ständer, som återgåendet till den gamle seden
att begära bevillningar i landskapen eller
kommunerna. Konungen hade redan 1787 låtit
socknarna arrendera rätt att bränna bränvin, och
tanken att efter Englands mönster införa en
representation på två kamrar var ej främmande
för hans vidt sväfvande fantasi. Deremot
nödgades konungen af sitt finansiella betryck under
kriget med Ryssland att låta ständerna återtaga
statsskuldens förvaltning: riksgäldskontoret
blef 1789 åter ett eget verk, förvaltadt af deras
fullmäktige. Gustaf IV Adolf medgaf år 1800,
att banko- och riksgäldsfullmäktige skulle hvarje
år mellan riksdagarna få se föregående års
riksstat och göra en berättelse om statsskuldens
tillstånd, hvilken skulle uppvisas för näste
riksdags statsutskott.
57 § i 1809 års regeringsform stadgade:
"Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta
utöfvas af riksens ständer allena vid allmän
riksdag". Icke allenast den gamle
bevillningsrätten, utan äfven statsregleringsrätt, rätt att
bestämma statens utgifter och kontrollera
finansförvaltningen, tillades uttryckligen riksdagen
genom nyssnämnde och följande §§. Konungen
har att vid riksdagens början aflemna sin
proposition om "statsverkets tillstånd och behof",
hvilken innehåller förslag, att riksdagen måtte
genom bevillningar fylla hvad som erfordras
utöfver de ordinarie inkomsterna, äfvensom
förslag till utgiftsstat, d. v. s. en fullständig
budget. Propositionen kontrasigneras af
finansministern, men hvarje departementschef uppgör
förslag angående den hufvudtitel, som tillhör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
