- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
427-428

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bevillnings-taxering - Bevillnings-utskottet - Bevis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inkomstbelopp uttryckta resultatet af
taxeringsarbetet. Kbg.

Bevillnings-utskottet är ett af den svenske
riksdagens ständiga utskott, sammansatt af 20
ledamöter, hvaraf halfva antalet väljes i
hvardera kammaren. Enligt 40 §
riksdagsordningen har det till åliggande: att bereda alla
dit från kamrarna hänvisade frågor, som angå
ändring i föreskrifterna om bevillnings
utgörande; att förslagsvis beräkna inkomsterna af
de särskilda bevillningarna, och att, sedan
statsverkets behof blifvit af statsutskottet utredda
och bestämda, opåmindt föreslå sättet för
bevillningens ökande, om så erfordras, eller
minskande, om sådant kan ega rum, och i
sammanhang dermed till riksdagen afgifva förslag till
bevillningsstadgar. Utskottet eger derjämte att
i bevillningsfrågor föreslå hvad det anser billigt
och nyttigt. – Enligt 1810 års riksdagsordning
hade bevillnings-utskottet samma befogenhet, men
var sammansatt af 48 ledamöter, 12 från hvarje
riksstånd, "valda från särskilda och, så vidt
möjligt, från alla rikets provinser". Under
Frihetstiden fans en bevillnings-deputation;
1778 tillsattes ett s. k. utskott för faddergåfvas
reglerande; 1786 ett utskott för beredning af
frågan om bränvinsbevillning. 1800 års
ständer hade ett bevillnings-utskott. E. V. M.

Bevis. 1) Log. Ett klart och tydligt
ådagaläggande af ett omdömes nödvändiga sanning.
Detta ådagaläggande sker derigenom att den
sats, hvars riktighet skall inses, uppvisas vara
den nödvändiga följden af en eller flere
andra satser, hvilkas nödvändiga giltighet redan
förut är insedd. Dessa satser kallas
bevisningsgrunder (fundamenta demonstrationis).
Ytterst föres man naturligtvis tillbaka till sådana
bevisningsgrunder, hvilkas nödvändighet sjelf ej
kan bevisas, utan inses omedelbart. Sådana
satser kallas sjelfklara. Bevisen indelas uti:
induktiva l. analytiska, vid hvilka man från
det mer speciella sluter till det mer allmänna,
och deduktiva l. syntetiska, vid hvilka man
från det mer allmänna sluter till det mer
speciella. De indelas äfven i direkta, hvilka
ådagalägga sanningen af en sats omedelbart ur
bevisningsgrunderna, och indirekta, hvilka
ådagalägga sanningen af en sats medelbart eller
genom att ur bevisningsgrunderna uppvisa
orimligheten af den kontradiktoriske motsatsen till
den sats, som skall bevisas. De vid bevis
allmännast förekommande felen äro: att stödja sig
på icke fullt vissa grunder (petitio principii),
att göra sig skyldig till språng i bevisningens
fortgång (saltus in demonstrando), att bevisa
något annat än det, som skall bevisas, och
sedan af förbiseende förvexla det sålunda vunna
resultatet med det åsyftade (mutatio elenchi).
Såsom afarter af bevis måste man följaktligen
anse induktionsbeviset (ej att förblanda
med det induktiva), som från den
omständigheten att en egenskap tillhör flere eller de flesta
arter af ett visst slägte sluter till, att han
tillkommer hela slägtet (det induktiva beviset sluter
från den omständigheten, att en egenskap gäller
alla arter till, att han gäller hela slägtet, eller
från den, att han gäller flere arter till, att han

gäller en del af slägtet); analogibeviset,
som från ett eller flere föremåls likhet i många
afseenden sluter till deras likhet äfven i något
annat afseende, och hypotesbeviset, som
från möjligheten af flere likartade företeelsers
förklaring ur en på försök antagen grund sluter
till att de verkligen skola härledas ur denna.
I alla dessa arter af bevis gör man sig skyldig till
det andra af de ofvan nämnda felen (saltus in
demonstrando
). Man kan dock använda dem för
att ådagalägga sannolikheten af den sats, som
genom dem skulle bevisas. L. H. Å.

2) Med bevis i juridisk bemärkelse
betecknas grunder för den juridiska vissheten
(sanningen) af ett faktum, som anföres i en
rättegång. Begreppet bevis i denna bemärkelse
måste naturligtvis vara öfverensstämmande med
det allmänna begreppet bevis. Men då det förra
afser tilldragelser, som förekommit i tid och
rum, kan någon absolut (matematisk eller logisk)
visshet angående bevisets föremål ej
åvägabringas. Det juridiska beviset (beviset i en
rättegång) åstadkommer sålunda endast historisk
visshet, hvadan genom detsamma uteslutes – icke
möjligheten, men väl sannolikheten af ett
motsatt förhållande än det bevisade. Enär med
bevis i en rättegång åsyftas, att domaren skall
blifva öfvertygad om sanningen af det anförda
faktum, plägar man äfven säga, att bevis är
sammanfattningen af de för domaren tillräcklige
grunderna för antagande af ett faktums visshet
eller sanning. Med afseende på beskaffenheten
af de grunder, hvilka skola betraktas såsom
bevis i processuelt hänseende, hafva inom de
särskilda rättssystemen tvänne olika principer gjort
sig gällande. Enligt den ene är domaren vid
bedömandet af den bevisning, som förebringas,
bunden af i lagen mer eller mindre fullständigt
uttalade föreskrifter angående den formella
beskaffenheten af de grunder, som böra förefinnas,
såvida ett faktum skall kunna antagas såsom
visst. Ett dylikt system kallas legala
bevisningsregler, och den visshet, som åstadkommes
i öfverensstämmelse med de nämnda
föreskrifterna, kallas formel sanning. Enligt den
andre principen åter är det i allmänhet
öfverlemnadt åt domarens fria pröfning att afgöra
huruvida de för vissheten af ett faktum anförde
grunderna äro sådana, att sanningen af faktum
kan antagas, eller m. a. o. huruvida dessa
grunder ådagalägga den materiella sanningen af
faktum, utan att lagstiftningen uppställer i detta
afseende några för domaren ovilkorligen
förbindande regler. Dervid bör dock märkas, att
det ej häller enligt sistnämnde princip är
öfverlemnadt åt domarens subjektiva godtycke att
afgöra, huruvida de anförde grunderna äro
tillräckliga för antagande af vissheten utaf faktum
(subjektiv visshet), utan att för ett dylikt
antagande kräfves, att dessa grunder enligt
domarens öfvertygelse äro af den beskaffenhet,
att de äro tillräckliga att i allmänhet hos
menniskor åstadkomma öfvertygelse om vissheten
utaf faktum (objektiv visshet). Af dessa
principer har den sistnämnde inom såväl
civil- som kriminal-processen i våra dagar allt mer
gjort sig gällande, såsom säkrare ledande till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:21:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfab/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free