Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en enda gång under visens hela lif. Dervid
upptages hanens sädesvätska (sperma) af honan
i en dertill afsedd blåsa (receptaculum seminis),
som står i förbindelse med äggstockarnas
utföringsgångar, hvarigenom visen blir i stånd
att, vid ansättandet af äggen, efter behag låta
dem befruktas eller icke. Det högst
märkvärdiga förhållandet inträffar nu, att endast de ägg,
ur hvilka arbetsbin och visar skola utvecklas,
blifva befruktade, då deremot drönarna utvecklas
ur obefruktade ägg. En sådan utveckling,
parthenogenesis, är ej ovanlig bland mycket
lågt stående djur, men mycket sällsynt hos
insekterna. Särdeles anmärkningsvärd är den
säkerhet, hvarmed visen förstår att, vid
afsättandet af äggen, skilja på drönare-celler och
arbetsbi-celler, så att hon ej lägger befruktade
ägg i de förra och obefruktade i de senare.
Vid äggläggningen omgifves visen af en
uppvaktande svit af arbetare, bland hvilka några
räcka henne föda och andra smeka henne med
pannspröten (antennerna). Under våren lägger
visen merendels endast arbetareägg. I slutet
af Maj eller början af Juni begynner hon
vanligen lägga drönareägg, men fortsätter derunder
äfven att lägga arbetsbi-ägg. Ej förr än vid
den tid, då de förste drönarna framkomma,
besätter visen en eller flere viseceller. Dessa celler
äro likväl icke då färdigbyggda, endast
grundlagda, men påbyggas sedan, allt efter som
larven tillväxer. Det skulle nämligen, om de vore
färdiga, vara högst svårt för visen att fästa
ägget i bottnen. På tredje dagen kläckas äggen,
och larven – ett litet masklikt djur –
framkommer. Han matas sedan flitigt af arbetarna,
och när han blifvit fullt utvuxen, öfvergår
han till puppa. Då tillsluta arbetarna cellens
öppning medelst vax. Djuret förblir sedan
liggande på detta sätt, tills det genomgått
förvandlingen och kan framträda såsom fullt
utbildad insekt. Drönarnas utveckling upptager
24–26 dagar, arbetsbiens 19–20, och visens
16–17.
Då den första nya visen är färdig att
genombryta locket till sin cell – hvilket hon
förkunnar med en egendomlig ton – utvandrar
den gamla visen med en del af arbetarna och
grundar en ny koloni. Denna utvandring är
bekant under namnet svärmning. Om
samhället är tillräckligt starkt, efterföljes denne
svärm snart af en ny, och så kunna ända till
4 svärmar inom ganska kort tid utgå ur en och
samme stock. En svärm utgör 3–20 tusen
individer.
Det ligger i visens natur, att hon ej kan tåla
någon annan vise i samma stock: om någon
gång tvänne visar mötas, uppstår en kamp på lif
och död. Derför måste också arbetarna hindra
den gamla visen att döda en nyutvecklad. Denna
måste också dröja qvar i cellen, tills den
gamla dragit sin kos. Om långvarigt regnväder
skulle hindra svärmningen, lemna arbetarna den
gamla visen fritt tillträde till visecellerna och
tillåta henne att döda de då öfverflödiga unga
visarna.
Om en arbetarelarv tidigt öfverflyttas från en
arbetarecell till en visecell, utbildas han till vise.
Deraf är det klart, att arbetare-äggen och
viseäggen i sjelfva verket äro af alldeles samma
beskaffenhet: det är endast olika näring och
utrymme, som bestämmer huruvida ett sådant
ägg skall utveckla sig till arbetsbi eller till
vise. Också begagna sig arbetarna af detta
förhållande, om visen af en händelse dött, innan
några ägg blifvit lagda i visecellerna. De
uppföra då omkring en arbetarelarv en visecell
genom att nedrifva omkringliggande cellers väggar.
Arbetarna ega verkliga äggstockar, ehuru
mycket outvecklade, och kunna sålunda under vissa
omständigheter lägga ägg; men då de sakna
receptaculum seminis, är parning omöjlig, och
de kunna derför endast lägga drönare-ägg. Det
samma är förhållandet med visar, som ej i tid
företagit sin parningsutflygt eller till följd af
lamhet i vingarna äro oförmögna att flyga.
Vanligen sker parningen inom fjorton dagar
efter det visen utkommit ur cellen. Arbetarna
egna visen den allra största uppmärksamhet,
liksom om de visste, att det är på henne, som hela
samhällets framtid beror.
Till visens hastiga utveckling bidrager
sannolikt, utom den rikliga näringen, äfven den
starka värme, som utvecklas omkring larven.
Bien, såväl som andra djur, alstra nämligen vid
andningen värme, och ehuru hvarje särskild
individs värmeutveckling är föga märkbar, blir dock
värmeutvecklingen ganska betydlig i en bistock,
der tusentals individer äro sammanträngda inom
en jämförelsevis liten boning, som har en trång
ingång och hvars väggar äro fullkomligt, täta
samt bestå af ämnen, som äro dåliga
värmeledare. Då temperaturen ej är tillräckligt hög
för larvernas utveckling, samla sig arbetarna i
mängd på yngelkakorna och särskildt i stora
massor omkring visecellerna. – Genom
utandningen från så många djur skulle luften i
stocken snart blifva osund, om icke särskilda mått
och steg vidtoges. Arbetarna veta likväl råd
äfven i detta afseende. Ett antal sådana, sällan
mer än 20, sätta sig nämligen på bottnen af
boningen, vanligen ordnade i rader, med sina
hufvud inåt, och fläkta med vingarna, så att en
luftström uppkommer, hvilken är tillräckligt
stark för att hålla luften i stocken ren.
Visen kan uppnå en ålder af 4–5 år.
Arbetarna blifva sällan öfver 9 månader gamla, och
drönarna, som dödas när den sist utvecklade
visen är befruktad, blifva sålunda i allmänhet
högst tre månader gamla.
Bien tillbringa vintern i dvala. Öfverlemnade
åt sig sjelfva bygga de uti ihåliga träd eller på
andra mer eller mindre skyddade ställen. Af
menniskan uppfödas de deremot, som bekant, i
särskilda, på mångfaldigt olika sätt inrättade
boningar.
Utom det vanliga honingsbiet, hvaraf man
eger en mängd särdeles konstanta varieteter,
känner man åtskilliga arter, såsom Apis indica
Fabr. från Ostindien och Apis unicolor från
Madagaskar. Det sistnämnda biet lemnar grön
honing. I Central-Amerika och Syd-Amerika
förekommer en mängd små biarter, bland hvilka
en, Trigona Amalthea, ej är större än vår
vanliga fluga och lemnar röd honing. T. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
