Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis / 445-446 (1878) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till ökande af bi-samhällenas antal följer man
dels svärmningsmetoden (som är den

Berlepschs kupa.

naturligaste) och dels afläggningsmetoden.
Svärmning består deri, att en samling bin –
vanligen till följd af "öfverbefolkning" – ända till
20,000, någon dag från slutet af Maj till midten

Rörlig ram eller kakhållare.

af Juli i flyga vt ur kupan
för att bilda en koloni. De
störta sig dervid ut genom
flustret med en våldsamhet,
som vore de utblåsta af en
orkan, flyga sedan under
högljudt surrande några
minuter häftigt fram och åter
i luften och sätta sig
derefter i en tät klunga på
någon plats i närheten, der de, om visen är med,
hålla sig stilla en god stund. Denna stund måste
biskötaren vara tillstädes och i verksamhet. Först
bör han med rent vatten bestänka svärmen, som
dervid sammandrager sig till en mycket tät
drufva. Sitter den på en mindre qvist, afklippes
denne varsamt och inlägges, med bien på, i en
tom kupa. Sitta bien så, att detta ej kan ske,
inösas de med en slef i kupan. Sitta de högt
eller så illa, att kupan svårligen kan ställas
bredvid, inösas de i en s. k. svärmlåda af tunt
trä. När svärmen samlat sig der – hvilket
sker raskt, om man vid de första slefgreppen
lyckats införa visen – utbreder man på
marken bredvid kupan en tunn näsduk, hälst af
siden, öfver hvilken svärmen, med en hastig knyck,
utstötes ur svärmlådan, hvarefter dukens fyra
hörn skyndsamt hopsamlas och hela knytet
instoppas i kupan. Dermed är stockningen
verkställd, och derefter inreda, "befolka" och
proviantera bien sin boning utan skötarens hjelp.
Är den nya kupan försedd med tomma
vaxkakor, går samhällets utveckling så mycket
fortare.

Bien svärma dock ej alltid, när kuporna
synas bistarka. För att öka sina bisamhällens
antal använder man derför afläggning. Denna
metod lär hafva varit känd redan af de gamle
egypterna och länge af flere andra folk omkring
Medelhafvet. I Tyskland omtalas den i midten
af förra årh., och vid samma tid tyckes Sam.
Linnaeus hafva förstått att fånga överflödiga
visar och genom dem göra artificiella svärmar.
Af de anspråkslösa underrättelser, som han
lemnat derom, kan man ej utforska huruvida han
påfunnit detta sjelf eller lärt det af andra. Det
sista synes ej sannolikt, emedan hans bibok
röjer föga spår af någon författarens
bekantskap med främmande biliteratur. Vare dermed
huru som hälst, så har metoden i mera än 100

år varit använd, men ej godkänd i Tyskland,
samt först på de senare åren genom Dzierzon
och Berlepsch blifvit erkänd såsom god. Med
säker framgång kan den begagnas, endast om man
har kupor med rörliga kakhållare. Metoden
består deri, att man ur en bistark kupa
uttager och i en tom insätter några vaxkakor, som
innehålla mer och mindre utveckladt yngel, och
dervid låter de bin, som sitta på kakorna, följa
med, om de vilja. De unga bien, som ännu ej
varit ute på flygt, stanna qvar i den nya
kupan; de äldre bien flyga vanligen åter till den
gamla, och man får derigenom tvänne
samhällen, af hvilka det ena redan har en vise och
det andra snart bereder sig en sådan af det
föga utvecklade ynglet. Detta är det enklaste
sättet. Enligt andra fångar man visar, samlar
bin från flere kupor och bildar deraf ett nytt
samhälle. I allt känner man 25 sätt att göra
afläggare.

Vid såväl stockning som afläggning fordras
ett orubbligt lugn samt säker och lätt hand.
Sting uteblifva sällan alldeles, men deras antal
minskas betydligt, i samma mån som lugnet
och säkerheten utvecklas hos bimannen.

Vanligen har man hos oss kuporna stående i
det fria. Somliga hafva dock fasta hus eller
paviljonger; några inflytta kuporna mot vintern
inom hus eller i källare, och andra t. o. m.
nedgräfva dem i jorden. På somliga ställen,
der bibetet icke är jämnt, idkar man s. k.
"vandringsbiskötsel". Så t. ex. i Egypten sätter
man kuporna på en båt, hvilken småningom
flyttas från plats till plats på Nilen, hvarvid
bien uppsöka blommorna på stranden och
återvända med sina bördor till kuporna. På stora
hedar köras kuporna ut på ljungfälten, der bien
på sensommaren finna riklig näring. I
bergstrakter föras de uppåt bergen, när betet aftager
i dalarna.

Biskötseln fordrar derjämte, utom en
noggrann kännedom om biens natur och
hushållning, en flitig uppmärksamhet på alla
tillfälligheter, som kunna vara menliga för dem, och
bekantskap med de åtgärder, som erfarenheten
lärt vara gagnande vid olycksfall.

Frukterna af biens arbete gör man sig till
godo dels genom slagtning, dels genom
skattning. Vid slagtning dödar man alla bien med
svafvelrök och tillegnar sig derefter hela deras
förråd; vid skattning borttager man endast en
del af de fyllda vaxkakorna, då inga bin
behöfva dödas, och lemnar qvar så mycket, som
är nödvändigt för biens underhåll. Sistnämnda
sätt att gå till väga anses fördelaktigast.
Dervid böra kakorna tömmas genom
centrifugalmaskin (honingskastare), hvarefter de tömda
kakorna åter insättas i kupan.

Sveriges biliteratur är särdeles rik. Utom
af I. Erici i 17:de årh. ega vi från det 18:de
arbeten af bl. a. Triewald, Lundgreen, Koch,
Sam. Linnaeus och Fischerström. De båda
senare äro för sin tid utmärkta författare: den
förre genom rikedomen af egna grundliga
iakttagelser, den sistnämnde genom sin noggranna
kännedom om samtidens vetande i ämnet. Äfven
under 19:de årh. hafva några originalarbeten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>