Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bias - Bias, pseudonym för Per Emanuel Bergstrand, ingeniör i general-landtmäterikontoret, f. 1834 - Bi-axel. Se Axel - Bibbiena, da, italiensk konstnärsfamilj. Se Galli - Bibbiena, Bernardo Dovizi da - Bibel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vishetsspråk eller gnomer, som tillskrifvas
honom, eger menniskan blott en egendom,
visheten, och den kan icke afhändas henne. Denna
egendom är outtömlig och förslår för alla
lifvets behof. Medvetandet att hafva handlat rätt
är det högsta goda; att ingenting önska är den
största rikedom. Från B. härrör ordspråket
"Jag bär med mig allt hvad jag eger" (Omnia
mea mecum porto).
Bias, pseudonym för Per Emanuel
Bergstrand, Ingeniör i general-landtmäterikontoret,
f. 1834.
Bi-axel. Se Axel.
Bibbiena, da, italiensk konstnärsfamilj. Se
Galli.
Bibbiena, Bernardo Dovizi da, italiensk
skald, f. 1470, upphöjdes af Leo X till kardinal
och dog 1520. Han var på sin tid mycket
berömd såsom författare till en komedi,
Calandria, en efterbildning af Plauti "Menechmi".
Täflar med Ariosto om skapandet af den s. k.
"commedia erudita".
Bibel (af Grek. biblia, böcker, eg. små
böcker) kallas samlingen af de heliga skrifter, som
utgöra kunskapskällan för hvad som i
dogmatiken kallas den uppenbarade religionen.
Benämningen bibel förekommer i denna betydelse
redan hos kyrkofadern Chrysostomos, och på
ett sätt, som visar, att hon på hans tid var
bruklig; förut sade man skriften, skrifterna, de
heliga eller gudaingifna skrifterna o. s. v. – Att
bibelns böcker äro af gudomligt ursprung,
uttalas på flere ställen i bibeln sjelf, antogs af
judarna om deras heliga skrifter och
framställes från senare delen af andra årh. såsom
kyrkofädernas åsigt. – Bibeln består af ett
antal skrifter, som äro författade på olika tider
– mellan de äldsta, Mose böcker, och de
antagligen yngsta, Johannes’ evangelium och bref,
ligger en tidrymd af ungefär 1600 år – och
under olika förhållanden, men som dock alla
bilda ett helt, i det de i det hufvudsakliga
genomträngas af samma anda och hafva ett och
samma sedligt religiösa mål för ögonen:
menniskoslägtets upprättelse och frälsning. Guds
till detta mål syftande verk och uppenbarelser
utgöra bibelns innehåll. Men då detta Guds
frälsningsverk har sin medelpunkt i Kristus,
såsom försonaren och medlaren mellan Gud och
menniskor, så kallas Kristus med rätta för
skriftens kärna.
De bibliska böckerna bilda tvänne större
afdelningar, Gamla och Nya testamentet. Ordet
testamente motsvarar det grekiska diatheke, som
egentl. betyder "anordning" och stundom
öfversättes med "förbund", men redan af Paulus (2
Kor. 3: 14) nyttjades om judarnas heliga
skrifter. Hos kyrkofäderna och allt sedan deras tid
brukas allmänt "Gamla och Nya testamentet"
såsom benämning på bibelns böcker. – Gamla
testamentet innehåller de skrifter, som äro ett
uttryck af det judiska folkets religiösa lif. De
framställa detta folks strängt monoteistiske
ståndpunkt samt skildra i förebilder och profetior
dess väntan och ljusa förhoppningar på den
messianska framtiden. En stor del af deras
innehåll synes icke vara någonting annat än
detta folks – ofta helt profana – historia;
men denna historia framställes alltjämt från
den synpunkten, att detta folk är Guds
utkorade egendomsfolk, åt hvilket han anförtrott sin
uppenbarelse, bland hvilket han vill bereda en
tjenlig jordmån för frälsningens emottagande
och som derför är en bild af Guds rike på
jorden. Hela Gamla testamentets ställning och
betydelse är således förebildande och
förberedande (jfr Judendom). Dess böcker äro
författade på det hebreiska – till någon liten del
(såsom vissa stycken af Daniels bok m. m.) på
det kaldeiska – språket, ungefär 1500–450
f. Kr. Nya testamentets skrifter äro författade
på grekiska, i 1:sta årh. e. Kr., af män, som
lefde under det ännu oförsvagade intrycket af
Kristi person, hans ord och verk, hvartill de
fleste af dem varit åsyna vittnen, Dessa skrifter
framställa således i ursprunglig renhet den anda,
som lefde i Kristus och utgick från honom. De
skildra det sanna, andliga Gudsrikets
grundläggning och upprättande genom Kristus, dess
utvidgning och befästande genom apostlarnas
verksamhet samt i allmänna drag dess seger
öfver ondskans makter och dess framtida öden
intill dagarnas ände. Det Nya testamentet är
det Gamlas fullbordan. Det senares
förutsägelser anföras ofta i det förra såsom hafvande
erhållit sin uppfyllelse. (Om de bibliska
böckernas samlande och indelning, se Bibelkanon.)
De egenskaper, som man tillagt bibeln på
grund af hans gudomliga ursprung, äro:
nödvändighet och tillräcklighet (till
menniskans frälsning), tydlighet (i de ting, som
äro väsentliga till frälsningen; i sammanhang
dermed förmågan att tyda sig sjelf, d. v. s. att de
dunkla ställena kunna förklaras genom tydliga)
samt anseende eller auktoritet (för
menniskans såväl tro som lefverne). Men då under
medeltiden hierarki och formalism togo
öfverhanden i den katolska kyrkan, trädde skriftens
anseende allt mera tillbaka för traditionen, som
befans mer användbar för dessa syften.
Reformationen drog bibeln åter fram i ljuset och
förfäktade grundsatsen om hans högsta giltighet i
religiösa frågor. Men icke sällan gick man nu
till en motsatt öfverdrift och ställde bibeln på
en sådan höjd, att man förbisåg hans menskliga
sida, hans historiska karakter. En reaktion mot
denna riktning inleddes genom Herder och
Lessing, hvilka fäste uppmärksamheten på den
menskliga mångfald, som i bibeln alltid finnes vid
sidan af den gudomliga enheten. Denna
åskådning är utgångspunkten för den nyare kritiska
teologiens forskningar. – Betraktade från rent
mensklig synpunkt, tillägger man de bibliska
skrifterna egenskaperna äkthet, integritet
(d. ä. oskadd helhet) och trovärdighet. Den
väg till att rätt förstå bibeln, som af honom sjelf
anvisas, är uteslutande den egna erfarenhetens,
d. ä. att menniskan sjelf lefver det lif af
förening med Gud, hvartill Guds i bibeln gifna
uppenbarelse vill föra henne. Hvarken
förståndets skärpa eller grammatiska och historiska
insigter äro dervid tillräckliga (1 Kor. 2, 14);
fast mera fordras en uppriktig sanningskärlek,
en med bön förenad ödmjuk hörsamhet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
