Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bielke, Sten - Bielke, Nils - Bielke, Ture Gabriel - Bielke, Nils Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet under hans ledning dock icke
visade några stora resultat. I rådet stod han,
jämte M. Biörenklou, efter Gustaf Bondes död i
spetsen för M. G. De la Gardies motparti samt
visade sig i allmänhet sparsam och
oegennyttig, liksom han utvecklade mycken arbetsamhet
och duglighet. 1670 mottog han såsom ett
"särdeles beneficium" häradshöfdingesysslan i tvänne
härad i Ångermanland samt blef 1673 lagman i
södra Finland och 1680 i Vestmanland och
Dalarna. 1675 blef han president i Bergskollegium
och 1680 i Statskontoret. Oaktadt rikskanslerens
ihärdiga motstånd valdes han 1672 af rådet
till riksskattmästare. I politiken lutade han till
förbund med England och Holland, och 1672
motsatte han sig ifrigt, ehuru utan framgång,
rådets beslut att ingå förbund med Frankrike.
Vid 1680 års riksdag försökte han såsom
rådets talman en svag opposition mot
reduktionsbeslutet, men föll genast till föga vid en
tillrättavisning af konungen. Denne hyste dock
förtroende till hans duglighet och behöll
honom qvar i rådet, när han 1682 afskedade
flertalet af de riksråd, som under
förmyndarestyrelsen kommit till ämbetet. B. dog 1684.
Liksom de andre riksförmyndarna drabbades han
hårdt af reduktionen. Han måste t. o. m. sälja
sin dyrbara boksamling, som införlifvades med
kungliga biblioteket. A. B. B.
10. Bielke, Nils, den förres brorson,
fältherre, generalguvernör, f. i Stockholm 1644,
deltog i yngre år som frivillig i åtskilliga den
franska härens rörelser. Efter hemkomsten
utnämndes han till öfverkammarherre hos
enkedrottningen, men utbytte snart hoflifvet mot
krigarebanan och kämpade såsom öfverste för
lifregementet i slagen vid Halmstad, vid Lund
– der striden afgjordes genom hans och hans
regementes tapperhet, så att Karl XI hade
skäl till det yttrandet, att hans krona den
dagen "dansade på Bielkens värjspets" – och
vid Landskrona. 1677 befordrades han till
generalmajor och 1678 till generallöjtnant. 1679
sändes han såsom svenskt sändebud till Paris,
der han stannade till 1682. Missnöjd med
ärendenas gång i hemmet och i synnerhet med
reduktionen, som oaktadt konungens personliga
välvilja icke skonade honom mer än andra,
begärde och erhöll han tillstånd att 1685 taga
tjenst hos tyske kejsaren. För sin tapperhet
mot turkarna utnämndes han 1685 till både
bajersk och kejserlig
general-fältmarskalk-löjtnant samt 1686 till kejserlig general af
kavalleriet och romersk riksgrefve. Hemkallad i
slutet af sistnämnda år, blef han 1687 på en
gång kungligt råd, generalguvernör i Estland
(sedan äfven i Pommern), general öfver allt
kavalleri och infanteri samt grefve. 1690 blef
han fältmarskalk. Såsom generalguvernör i
Pommern skulle han öfvervaka reduktionsverket
derstädes, men hans ovilja deremot och hans
fienders stämplingar höllo på att ådraga honom
konungens onåd. Ehuru genom börd,
samhällsställning och utmärkta egenskaper Sveriges mest
framstående man, uteslöts han ur
förmyndarestyrelsen efter Karl XI:s död. Karl XII:s
missnöje väckte han genom att visa stolthet och
tredska vid en militärutnämning, och hans
motståndare underläto icke att underblåsa den unge
konungens ovilja. En rättegång inleddes mot
honom i början af 1698, och han sattes under
bevakning i sitt eget hus. Målet uppsköts år
efter år; Svea hofrätts dom föll icke förr än
1705. B. dömdes då för förräderi och för
undansnillande af slagskatt m. m. från lif, ära
och gods. Alla de kungliga personerna bådo
om nåd för honom. Han fick försköning till
lifvet, men ej mera. Af familjegodsen tilläts
det honom att behålla Salsta och Gäddeholm
såsom ersättning för hans hustrus hemgift. Vid
Karl XII:s hemkomst från Turkiet (1715)
återfick han äran. Sedan blef han äfven befriad
från fängelset. Död 1716. A. B. B.
11. Bielke, Ture Gabriel, den förres son,
friherre, statsman, f. i Stockholm 1684, gjorde
i sin ungdom vidsträckta resor och studerade
vid universiteten i Leyden, Oxford och Angers
samt ingick derefter 1704 i svensk krigstjenst
såsom simpel ryttare, gjorde fälttågen i Polen,
Sachsen och Ryssland, blef sårad vid
belägringen af Pultava och följde sedan Karl XII till
Turkiet, der han delade denne konungs öden.
1714 återkom han till Stralsund och sändes i
början af 1715 till Sverige med depescher.
Sedan han långsamt genomgått alla de lägre
graderna i armén, blef han ändtligen 1717 öfverste
för Bohus läns dragoner och deltog derefter i
fälttåget mot Norge. 1719 utnämndes han till
generalmajor af kavalleriet och blef s. å. svenskt
sändebud i Wien. När ständerna 1727, för att
motväga det holsteinska partiet i rådet, beslöto
tillsättandet af åtta nya riksråd, blef B. en af
dessa. Efter hattpartiets seger 1738
anklagades han, jämte fem andra riksråd, att hafva
förfarit orätt i befordringsfrågor och afvikit från
riksens ständers vid den förre riksdagen
fastställde plan för den utrikes politiken. Han blef
derför jämte sina medbröder licentierad, d. v. s.
förklarad tjenstfri, men fick behålla
rådsvärdigheten och två tredjedelar af lönen såsom
pension. Ehuru fråga uppstod vid både 1746 och
1751 års riksdagar – vid den senare
hugnades B. med en offentlig förklaring, att han åter
egde ständernas förtroende – att återinsätta
de 1739 licentierade riksråden, kunde denna
åtgärd icke genomdrifvas förrän 1761, då
makten började öfvergå till mössorna; men då lefde
endast B. och Gustaf Bonde. B. afled i
Stockholm 1763. Såsom krigare var han utmärkt
för mandom och duglighet; såsom statsman
spelade han icke någon stor rol, men har fått det
berömmet om sig, att han i allmänna ärenden
icke kände något annat intresse än
fäderneslandets. A. B. B.
12. Bielke, Nils Adam, den förres son,
friherre, statsman, patriot, f. i Göteborg 1724,
tjenstgjorde först i kansliet, anställdes sedan
vid hofvet och förordnades, efter en
beskickning till Petersburg 1740, till underguvernör
för prins Gustaf. Denna befattning skötte han
till konungens nöje, men råkade just derför efter
den misslyckade revolutionen 1756 ut för
ständernas ovilja. Man påstod nämligen, att han hos
tronföljaren inplantade hat till landets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
