Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilddyrkan - Bilde l. Bille - Bilde-månad. Se Blide-månad - Bilderdijk, Willem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligen anstötliga bilddyrkan, och utfärdade
i denna afsigt (726) ett edikt, som förbjöd allt
knäböjande för bilderna. Trots motståndet från
det egentliga folkets sida, hos hvilket bilddyrkan
slagit allt för djupa rötter för att kunna utrotas
med maktspråk, utgaf samme kejsare 730 ett
nytt edikt, som påbjöd, att alla flyttbara bilder
skulle bortskaffas ur kyrkorna. Bildernas
dyrkan hade emellertid vid denna tid vunnit fast
fot äfven inom större delen af den
vesterländska kyrkan, och flere af Roms påfvar – såsom
Gregorius II, Gregorius III och Stefan III –
protesterade på det kraftigaste mot de
kejserliga påbuden och togo, såväl enskildt som på
allmänna synoder, bilddyrkan i försvar mot
bildstormarena, såsom bildfienderna
kallades. Detta gjorde ock, att hvarken Leos eller
hans sons, den ännu ifrigare bildfienden
Konstantins, åtgöranden kröntes med någon egentlig
framgång, ens inom den österländska kyrkan,
i synnerhet sedan kejsarinnan Irene (Leo IV:s
enka) på synoden i Nicaea 787 (den 7:de
ekumeniska) lyckats vinna kyrkligt understöd åt
bilddyrkan och på samma gång få
bildstormarena belagda med anatem. Den romerske påfven
Hadrian I sökte göra detta mötesbeslut gällande
äfven för den vesterländska kyrkan. Deremot
uppträdde Karl den store med sina teologer
– bland dem företrädesvis Alkuin – och
förfäktade i de s. k. libri carolini den mera
moderata uppfattning, som allt sedan Gregorius
den stores tid varit den rådande i vesterlandet
och enligt hvilken bilder väl kunde och borde
finnas i kyrkorna, men utan att tillbedjas. Denna
åsigt fastställdes på mötet i Frankfurt a. M.
794 och bekräftades ytterligare på synoden i
Paris 825. I orienten fortsattes dock snart de
för en tid bilagda stridigheterna. I kejsar Leo V
armeniern fick den österländska kyrkan en
ny bildstormare, som icke gaf de förre efter
och ej häller skydde att vidtaga de hårdaste
mått och steg mot alla dem, som icke fogade
sig efter hans stränga bildförbud. Äfven hans
verk blef dock af kort varaktighet, och detta
ehuru hans närmaste efterträdare, Mikael II
balbus och Theofilos, gjorde allt för att
trygga dess framgång. Den sistnämndes enka,
kejsarinnan Theodora, som var bilddyrkan
synnerligen tillgifven, lät nämligen på synoden i
Konstantinopel 842 å nyo gifva gällande kraft
åt det nicenska mötets beslut och med stor
högtidlighet återinföra bilderna i kyrkorna. Till
minne af denna händelse firar den grekiska
kyrkan hvarje år d. 19 Febr. den s. k.
"ortodoxiens fest". – Det motstånd mot bildernas
dyrkan, hvilket låtit förspörja sig inom den
frankiska kyrkan, bibehöll sig der under hela
9:de årh., men upphörde sedermera – ett
förhållande, hvartill tidsandans allt mer
öfverhandtagande böjelse att försinliga religionen icke
litet torde hafva bidragit.
Tridentinska mötets bestämmelser angående
bildfrågan göra visserligen skilnad emellan
tillbedjan, hvilken uteslutande tillkommer Gud, och
dyrkan, hvilken såsom en högre grad af
aktning bör visas de i bild framställda helgonen.
Men denne skilnad, om än fasthållen i teorien.
göres dock ej alltid gällande i praxis. De
protestantiska kyrkorna hafva hvar på sitt sätt
förklarat sig emot allt slags dyrkan af bilder: den
evangelisk-lutherska har i denna fråga
återupptagit den frankiska kyrkans åsigt, sådan den
framställdes af Karl den store och hans teologer;
den reformerta kyrkan deremot vill icke tillåta,
att bilder ens finnas i kyrkorna. J. H. B.
Bilde l. Bille, dansk adlig ätt, som nämnes
redan på 1300-talet (under Valdemar Atterdag).
Flere bland dess medlemmar spelade en
framstående rol under förra hälften af 16:de årh.
Namnkunnigast äro följande: 1) Ove B., domprost,
först i Lund och sedan i Viborg, samt kansler
hos konung Hans och derefter äfven hos Kristian
II, tills denne 1520 lät kapitlet i Århus välja
honom till biskop derstädes. Endast tvekande
slöt B. sig till den jutske adeln vid hans
resning mot Kristian II (1523). Emedan B. satte
sig mot reformationen, blef han 1536 fängslad,
men lössläpptes året derpå och fick i förläning
Skov kloster (nu Herlufsholm), der han 1555
dog som lutheran, högt ansedd för sin
lärdom, sin rättrådighet och sitt rena lefverne. –
2) Eske B., den förres broder, sedan 1544
dansk rikshofmästare, var en längre tid
ståthållare på Bergenhus och arbetade som sådan
för Kristian III:s väljande till Norges konung.
Till följd deraf blef han 1536 fängslad af
ärkebiskop Olaf Engelbrektsson i Trondhjem, men
frigafs kort derefter och försökte, när dennes
resning misslyckats, förmå konungen att
sammankalla Norges riksråd och såmedelst
upprätthålla detta lands sjelfständighet; men hans
bemödanden lyckades ej. Död 1552. – 3)
Anders B., Danmarks siste riksmarsk, förmådde
hvarken 1643–44 hålla stånd mot
Torstensson, eller 1657, då Karl X Gustaf inföll i
Jylland, motstå Karl Gustaf Wrangel, som
belägrade Frederiksodde (Fredericia), dit B. tagit
sin tillflykt och vid hvars stormning (d. 24
Okt.) han fick så svåra sår, att döden följde
s. å. C. R.
Bilde-månad. Se Blide-månad.
Bilderdijk [-dejk], Willem, nederländsk
skald, f. 1756 i Amsterdam, verkade först som
advokat i Haag, men flydde 1795 (vid
fransmännens infall i Nederländerna) till främmande
land och återvände icke förr än 1806, då konung
Ludvig Napoleon utnämnde honom till sin
bibliotekarie och tog honom till sin lärare i
nederländska språket. B. utvecklade en oerhörd
produktivitet och försökte sig på skaldekonstens
alla områden. Hans dikter vittna om ett
sällspordt tekniskt mästerskap i formens
behandling och om rikedom på tankar, men sakna
innerlighet och friskhet. Derjämte klafband han
sin ingifvelse genom att hårdnackadt fasthålla
Boileaus konstregler, och i hans dikter
uttalas ofta en krass frihetsfientlighet. Då B.
hade sådana förtjenster och fel, är det
naturligt, att domen om hans skaldskap skall utfalla
högst olika. Man finner honom derför
omvexlande framställd som en af de ypperste och som
en af de andefattigaste bland Nederländernas
skalder. Hans bästa dikter äro af didaktiskt
innehåll, och hans landsmäns "nyktra smak"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
