Print (PDF) - On this page / på denna sida - Bilderdijk, Willem - Bildgjuteri. Se Bildhuggarekonst och Bronsgjutning - Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillerkänner lärodikten De ziekten der geleerden (De lärdes sjukdomar, 1807) klassisk rang. B., som genom sjelfstudier vunnit insigt i nästan alla vetenskaper, författade en värdefull och omfattande historia, Geschiedenis des vaderlands (1832--53), hvilken länder hans framställningskonst och forskningssinne till heder. Han utgaf äfven några grammatikaliska och literaturhistoriska arbeten, hvilka dock icke äro af någon större betydelse. Död 1831. Bildgjuteri. Se Bildhuggarekonst och Bronsgjutning. Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur) är, betraktad ur teknisk synpunkt, den af de bildande konsterna, hvilken i ett fast ämne (lera, gips, trä, sten, ben, metall) efterbildar den organiska naturens former i deras fulla kroppslighet (jfr Konst). Konstnären går dervid tillväga på följande sätt. Först modellerar han i något lätt bildbart ämne, t. ex. våt lera eller vax, en skiss (ett utkast) i liten skala. Med ledning af detta utkast utför han sedan den s. k. lermodellen i samma storlek, som det blifvande konstverket skall få, och med dettas minsta detaljer omsorgsfullt utarbetade. Som emellertid denne modell är af alltför ringa varaktighet, tager bildhuggaren en afgjutning (se d. o.) i gips, gipsmodellen, som derefter blir det original, efter hvilket verket skall utföras i ett annat ämne. För detta utförande erbjuda sig tvänne olika vägar: det egentliga bildhuggeriet, då konstverket uthugges (skulpteras) i sten, och bildgjuteriet, då det gjutes i metall. Gäller det att hugga t. ex. en bildstod i sten (marmor), skaffar man sig ett tillräckligt stort block, börjar med att efter gipsmodellen punktera detta, d. v. s. att på blocket, medelst ett dertill inrättadt instrument, afsätta de mest framstående punkterna af modellens yta, går sedan löst på stenen med mejseln och hammaren och tvingar på detta sätt gestalten att så småningom liksom krypa ut ur det råa blocket. Det mesta af detta arbete är rent mekaniskt och öfverlemnas vanligen af konstnären åt medhjelpare af underordnad rang (stenhuggare). Först när verket nalkas sin fulländning, lägger han sjelf hand vid detsamma (retoucherar). Dervid är den största varsamhet af nöden, ty om han på orätt ställe bortslår den allra tunnaste flisa, kan det hela lätt förderfvas. (Bildhuggaren kan derför icke gerna undvara en gipsmodell att punktera efter. Sjelfva Michelangelo "förhögg" sig ofta, då han försmådde att nyttja modellen.) Den skimrande hvita marmorn skänker åt den framställda gestalten någonting rent och nästan förklaradt, då deremot gipsens hvithet verkar kyligt och liflöst. Också lär Thorvaldsen hafva yttrat, att en bildstod lefver i leran, dör i gipsen och står upp i marmorn. -- Till det egentliga bildhuggeriet räknas äfven kryselefantin-tekniken, som blomstrade i det gamla Grekland, och konsten att snida bilder i trä, träskulpturen, hvars teknik är vida lättare än marmortekniken, enär snidaren är i tillfälle att genom infällning af nya trästycken rätta de fel han råkat göra. Till skulpturen ansluta sig vidare ornamentsbildhuggeriet, glyptiken, eller konsten att skära i sten (gemmer, kaméer), och stämpelsnidarekonsten. På öfvergång till bildgjuteriet står konsten att drifva i metall, torevtiken, som består deri, att metallplattor starkt upphettas och sedan från baksidan behandlas med hammaren, tills den önskade formen framträder. Det drifna arbetet kan utföras betydligt tunnare än det gjutna, hvarför drifning gerna nyttjas vid utförande af konstverk i mycket stor skala. Gjutningen är emellertid vanligare, emedan hennes teknik kräfver mindre arbete och lemnar ett i alla afseenden säkrare resultat. Vid bildgjutningen, som vanligen utföres i brons, eger icke något punkterande rum; efter gipsmodellen förfärdigas medelst s. k. formsand en stark hålform, i hvilken göres en lerkärna, som emellan sig och formens inre väggar lemnar så stort mellanrum, som det gjutna verkets (t. ex. bildstodens) gods skall få tjocklek. I detta mellanrum gjutes den smältande metallen. När denne fått stelna, bortslås formen, kärnan uttages, och derefter står konstverket färdigt att af bildhuggarens hand emottaga den sista, sorgfälliga öfverarbetningen, retouchen, som här kallas ciselering. -- Bronsen (en blandning af koppar och tenn) är ett ämne af stor varaktighet och medgifver, till följd af sin större kohesion, större frihet i bearbetningen än marmorn. Han möjliggör utförandet af de djerfvaste ställningar, som icke skulle kunna utföras i marmor utan med hjelp af stödjepelare. I början guldglänsande, öfverdrages han snart af en svartgrön ärg (patina), som gifver konstverket en karakter af allvar och höghet. Derför lämpar han sig väl till sådana minnesmärken, som skola hafva sin plats i det fria. Den omständigheten, att bronsen medgifver en trognare efterbildning af verkligheten och, till följd af sin mörka färgton, fordrar en kraftigare utbildning af detaljerna, än fallet är med marmorn, gör honom särdeles lämplig för realistisk framställning. Han passar också bäst för framställningen af hårda manliga former, då deremot marmorn är oöfverträfflig i återgifvandet af den vekare, qvinliga skönheten. Den sköna menniskogestalten, såsom ett direkt uttryck för den inneboende själen, är det värdigaste föremålet för bildhuggarens framställning. Denne skapar sina gestalter hälst nakna, emedan kroppens fulla skönhet då framträder renast. Men ett väl anbragt draperi kan stundom bidraga att höja formens skönhet, och konstnären framställer derför också gerna halft klädda gestalter. Till och med den fullständiga beklädnaden är estetiskt berättigad, så snart han blott icke för mycket döljer kroppens form och rörelse. En noggrann kännedom af kroppens byggnad är således nödvändig för bildhuggaren. Men det är icke så mycket den medicinska anatomien han bör studera som den s. k. konstnärs-anatomien, hvilken lär hafva blifvit satt i system af Polyklet och sedan vidare utbildad af de öfrige store grekiske mästarna samt af Michelangelo, Leonardo da Vinci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
