Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från menniskofigurerna, derigenom att de äro
kolossalt stora eller sammansatta af mennisko-
och djurformer. Genom mångdubbling af
hufvud, armar och ben uttryckes tillika deras
höghet och kraft. Qvinnofigurerna äro veka och
mjuka samt slappt och vällustigt framställda,
som om de saknade bensystem. Ceylon,
Elefanta, Salsette m. fl. orter kunna framvisa
betydande indiska skulpturverk. – d) På den
kinesiska plastikens religiösa framställningar
utöfvade den indiska ett märkhart inflytande.
I kinesernas plastiska framställningar ur det
dagliga lifvet råder deremot en nykter och
förståndig uppfattning utan konstnärlig
lyftning.
Den gammal-amerikanska
bildhuggarekonsten, som koncentrerade sig i Syd-Amerika
och Mejico – i hvilket land blomstringstiden
inföll ungefär mellan 7:de och 12:te årh. e,. Kr.
– var stadd i förfall, redan när Amerika
upptäcktes af Columbus (1492). Hon påminner i
flere afseenden om den forn-orientaliska. I
figurframställningen herskar det fantastiska och
vidunderliga; man träffar likväl icke der
sammansättningen af olika organismer eller
mångdubblingen af samma organ. Minnesmärkena
utgöras hufvudsakligen af gudabilder och
reliefer af religiöst innehåll.
B) Den klassisk-antika
bildhuggarekonsten är, strängt taget, identisk med den
grekiska, enär den romerska kan anses som en
fortsättning och delvis som ett urartande af
denna. De förut nämnda folkens konst saknar
en historia i egentlig mening. En verklig
konstens utveckling från en rå början till den
högsta fulländning visar sig först hos grekerna, och
särskildt gäller detta om plastiken, som var
deras egentliga och förnämsta konst. Grekens
fantasi var öfvervägande plastisk; det plastiska
var förherskande äfven i hans arkitektur och
måleri, ja t. o. m. i hans poesi. Den grekiska
bildhuggarekonsten utgick från gudagestalterna,
som redan genom Homeros blifvit färdigbildade
för den nationella åskådningen, och upphöjde
dem till ideala typer, i hvilka bestämda sidor
af den mensklige karakteren skildrades. Der
skapade menniskan gudarna efter sitt beläte:
allt blir menskligt klart och rent, allt
ohyggligt och monströst försvinner. – Den
klassisk-antika bildhuggarekonsten omfattar, om man
bortser från sagotiden, tre stora
utvecklingsperioder: den arkaistiska, den
hellenisk-klassiska och den grekisk-romerska.
Sagoperioden, som kan räknas från omkr.
1200 till 700 f. Kr., behöll ännu åtskilligt af
orientens vidunderliga bildningar, t. ex. i
efesernas Artemis med hundra bröst. Mest odlades
under denna tid metallplastiken, såsom man kan
se af Homeros’ sånger, i hvilka ofta talas om
kärl, husgerådssaker, vapen och rustningar
(Achillevs’ sköld o. s. v.), försedda med plastiska
prydnader. Äfven förekom träskulptur.
Minnesmärken äro Niobes kolossala reliefbild, på
berget Sipylos’ klippvägg i Lydien, och den
berömde Lejonporten i Mykene. Sagan har
jämväl bevarat namnet på en konstnär, Daidalos.
Denne lär hafva varit den förste, som öppnade
gudabildernas dittills slutna ögon och satte
deras armar och ben i fri rörelse. – a) Äfven
den arkaistiska (hieratiska) perioden
(700–470 f. Kr.) visar inflytande från Asien och
Egypten. En anmärkningsvärd stelhet och
enformighet är ännu rådande. Det äldsta
verket, från denna periods början, var den af
Pausanias beskrifna Kypselos’ låda i Heratemplet i
Olympia. Såsom den äldsta kända konstskolan
gäller den på Samos (omkr. 600 f. Kr.), med
konstnärerna Rhoikos och Theodoros, hvilka
anses hafva uppfunnit bronsgjutningen. På
500-talet kom äfven marmorn till användning, i
synnerhet genom Dipoinos och Skyllis, båda från
Kreta och verksamma på Peloponnesos, hvarest,
liksom på andra ställen i Grekland, åtskilliga
skolor snart uppstodo, såsom i Sparta, Sikyon,
Argos, på Egina och i Athen. Hvad den
grekiska bildhuggarekonsten på denna tid förmådde,
derom vittna åtskilliga ännu bibehållna verk,
bl. a. reliefer från templet i Assos, metop-reliefer
från Selinos, några Apollo-statyer och attiska
reliefer, de tio kolossale sittande
marmorbilderna från Miletos, reliefer från Xanthos och
Thasos samt framför allt de om betydande
framsteg vittnande Eginetiska gafvelgrupperna (se
Eginetisk konst). Bland konstnärer från
denna tid må, utom de redan omtalade, nämnas
Aristokles och Kanachos (Sikyon),
Ageladas (Argos), Hegias och Kritios (Athen),
Smilis, Kallon och Onatas (Egina). På
öfvergången till nästa period stå Kalamis och
Myron (Athen), i hvilken senares verk en fin,
förädlad naturalism framträdde. – b) Den
hellenisk-klassiska perioden, i hvilken den
plastiska konsten når sin högsta fulländning,
omfattar tiden från perserkrigens slut till
Greklands eröfring af romarna (470–146 f. Kr.).
Han kan delas i trenne blomstringsepoker. 1)
Den första (470–400) inledes med
national-andans höjande genom persernas besegrande och
slutar med det peloponnesiska kriget.
Hufvudsätet för konsten var Athen under Perikles’ tid.
Tvänne skolor blomstrade: den attiska (ideal
uppfattning), i Athen, och den argiviska
(realistisk uppfattning; bronsplastik), i Argos. Den
attiska skolans berömdaste mästare var Fidias
(f. 500, d. 432 f. Kr.). Af hans verk må
nämnas Athene-statyen i brons, på Akropolis, Athene
parthenos (kryselefantin), i Parthenon, Zevs i
Olympia (kryselefantin) och Parthenons
skulpturer. Alkamenes och Agorakritos voro
lärjungar af Fidias. Bland andra attiska
konstnärer må nämnas Kresilas och Kallimachos.
I spetsen för den argiviska skolan stod
Polyklet, Fidias’ samtida, en oöfverträfflig mästare
i framställningen af menniskokroppens skönhet.
Bland hans verk berömdes i synnerhet en
Diadumenos, yngling som knyter segerbindeln
om pannan, en Apoxyomenos, en Amazon och den
kolossale kryselefantinbilden af Hera i
Argos. Till Polyklets skola hörde Naukydes,
af hvars Diskus-kastare man tror sig hafva en
kopia i Vatikanen. Betydande minnesmärken
af den peloponnesiska konsten under denna
period äro skulpturerna från Apollotemplet i Bassae.
– 2) Under den andra epoken, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
