Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omrade oftast sammanföll med gränserna för den
civila provinsen och derför äfven kallades
"provins", fick en erkänd andlig öfverhöghet öfver
ett sådant områdes biskopar och bildade en
högre instans i kyrkliga mål. Bland dessa
provins-öfverhufvud höjde sig i synnerhet
biskoparna af Alexandria, Konstantinopel och Rom.
Så uppstod hierarkien och fick allt större
utveckling.
I den romersk-katolska kyrkan är
biskopsämbetet hela organisationens grundval;
enligt denna kyrkas lära har, allt ifrån utgjutelsen
öfver apostlarna, den helige ande (genom
handpåläggningen) fortplantats till detta ämbetes
innehafvare, och åt dem antvardade apostlarna
församlingen. Biskopen utöfvar inom sitt stift jus
magisterii, d. v. s. han öfvervakar lärans
utbredande och renhet, och jus ordinis, d. v s.
han förrättar de heliga mystiska handlingarna.
Somliga af dessa kunna dock anförtros åt det
lägre presterskapet; andra deremot, såsom
ordination, konfirmation, invigning af abboter och
abbedissor samt af kyrkor och andra heliga
ställen, tillagandet af smörjelsen (chrisma) och
rätt att smörja konungar, äro strängt förbehållna
biskopsämbetet. Slutligen tillkommer biskopen
hela förvaltningen af stiftet med dess
kyrkogods, disciplinärmyndighet öfver klerkerna samt
doms- och dispensationsrätt i kyrkliga mål (jus
jurisdictionis). Vid sin sida har han åtskilliga
medhjelpare: dekan, generalvikarie m. fl. och
stundom koadjutor. – I äldsta tider valdes
biskop af det lediga stiftets klerker och
lekmän i förening; sedermera föreskref den
kanoniske rätten, att valet, för sin giltighet, behöfde
äfven konungens stadfästelse. Monarkerna
åtnöjde sig dock ej med att stadfästa: i många
fall utnämnde de, i de flesta rekommenderade
de någon i valmännens åtanke. Att stå väl på
högre ort blef sålunda ett oundgängligt vilkor
för att nå biskopsämbetet, och denna
bevågenhet köptes ofta med penningar eller dispenser
(simoni). Påfven höjde sin röst mot den
verldsliga myndighetens inflytande på
biskopstillsättningen, och allt ifrån 11:te årh. fasthöll han
anspråket på att hans bekräftelse vore
nödvändig för ämbetets utöfning, och han frånkände
lekmännen all stadfästelserätt (investitur). Detta
gaf uppslag till den s. k. investiturstriden,
hvilken genom konkordatet i Worms (1122)
bilades så, att den valde skulle ur påfvens hand
mottaga sitt ämbetes sinnebilder, ring och kräkla,
men af kejsaren spiran, såsom ett tecken af sin
länspligt under honom för de oftast ofantliga
jordområden, som genom fromhet eller
frikostighet kommit i kyrkans ego. Vidkommande sjelfva
valet inträdde under 12:te årh. den
förändringen, att det alldeles undandrogs lekmännen och
förbehölls domkapitlen. Frågan om biskopars
tillsättande har sedermera blifvit löst på olika
sätt: i Österrike (med undantag för fyra stift),
Bajern, Frankrike, Spanien och Portugal
utnämnas biskoparna af suveränen, påfvens
bekräftelserätt okränkt; i Würtemberg och
Preussen hafva domkapitlen sin gamle valrätt i
behåll; i England, Förenta staterna och Belgien
uppsätta domkapitlen tre på förslag, af hvilka
påfven utnämner en, och på Irland förrättas
valet af biskoparna i den provins, inom hvilken
det lediga stiftet ligger. Titulärbiskopar
utnämner påfven efter godtfinnande. De bära namn
efter ett stift i någon af "otrogna"
(infideles) bebodd landsdel (pars) och kallas
derför biskopar in partibus infidelium (det sista
ordet utsatt eller underförstådt). Inom tre
månader efter valets bekräftelse inviges den valde
i sitt ämbete. Han aflägger dervid eder till
suveränen och till påfven, mottager insignierna
och iklädes skruden.
Inom den grekisk-katolska kyrkan hafva
biskoparna aldrig vunnit en sådan makt och
myndighet som inom den romersk-katolska.
Valet, som merendels stannar på någon
arkimandrit, bekräftas af den patriark, under hvilken
stiftet hör, hvarjämte i de flesta fall sultanens
stadfästelse är nödig i de land, som ligga inom
hans rike. – Inom ryska kyrkan skall, enligt
lagen, kejsaren till biskop utnämna en af de
två, som den Heliga synoden föreslagit; men
oftast plägar han sjelf utse en person, hvilken
nämnda synod sedermera för formens skull
väljer.
Inom de protestantiska kyrkorna är
biskopsämbetet antingen alldeles afskaffadt eller
har det förlorat sin förra betydelse. I Tyskland
gick biskopens värdighet öfver till landsfursten
(som blef summus episcopus), hans domsrätt
öfverflyttades på konsistorierna, och hans rent
andliga rättigheter, ehuru i inskränkt mån, till
superintendenterna. De flesta stift
sekulariserades vid reformationen, men några bibehöllo
sig tämligen länge: först genom Westfaliska
freden blef Magdeburgs stift ett verldsligt
furstendöme; Osnabrück och Lübeck fortforo ända
till 1803 att hafva furstbiskopar, hvilka likväl
icke förrättade en biskops presterliga åligganden.
Preussiska konungar hafva några gånger gifvit
biskopstiteln som utmärkelse åt framstående
andliga. I våra dagars protestantiska Tyskland
bäres biskopsnamnet endast af en person
(superintendenten öfver det forna hertigdömet
Nassau). – Inom anglikanska kyrkan bibehölls
efter reformationens införande icke allenast
biskopsnamnet, utan nästan hela den forna
biskopliga myndigheten (deraf namnet
episkopalkyrkan). Först i senare tid (1857) har
biskopens domsrätt i äktenskaps- och
testamentsmål inskränkts och öfverflyttats till statens
domstolar; han utöfvar ännu en viss jurisdiktion
öfver klerkerna och eger att förkasta en
person, som föreslagits till presterlig beställning
inom hans stift. Alla biskoparna – med
undantag af den yngste samt af biskopen öfver
Sodor and Man – hafva säte och stämma i
öfverhuset och försteg framför alla baronerna
(de till rangen lägste bland peererna);
ärkebiskopen af Canterbury, hela Englands
primas, har rang näst efter prinsarna af blodet.
Biskopens titel är "right reverend father in
God" (högvördig fader i Gud) och han
skrifver sig "by divine permission bishop" (biskop
med Guds tillstädjelse). Formelt väljes biskop
af dekan och kapitel, men i sjelfva verket
utnämnes han af konungen, hvilken i den skrifvelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
