Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen, Otto Eduard Leopold von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång blifvit upplöst, fick "indemnitet"
(ansvarsfrihet) för de föregående årens oreglerade
statshushållning. För sina förtjenster belönades B. af
konungen med utnämning till general i
landtvärnet (i hvilket han varit officer ända ifrån
sin ungdom) och af landtdagen med en
statsdotation, för hvilken han köpte sig godset
Varzin i Pommern, der han med förkärlek vistas,
när han är ledig från statsgöromålen. Grefve
hade han blifvit 1865 efter Gastein-fördragets
afslutande och köpet af Lauenburg.
Den första af de skapelser, med hvilka B.
förberedde Tysklands enhet, kom till stånd 1867.
Detta alster af hans organisatoriska snille var
Nordtyska förbundet, hvars kansler han blef.
Det omfattade 22 stater, med en befolkning af
29 millioner innevånare. Ett annat af B:s
storverk var det 1868 bildade tullparlamentet,
genom hvars stiftande en närmare förening
åvägabragtes mellan Nordtyskland och Sydtyskland.
B:s förnämsta uppgift var nu att "sätta det
nya förbundet i sadeln"; men under det han
egnade sina krafter åt detta värf, började
åtskilliga tecken till en brytning med Frankrike
gifva sig till känna. Luxemburg-frågan
öppnade konflikternas rad. Ännu innehade
preussiska trupper den forna förbundsfästningen
Luxemburg; Frankrike fordrade, att den
preussiska besättningen skulle lemna fästningen, och
inledde underhandlingar med konungen af
Holland för att komma i besittning af hertigdömet
Luxemburg. B. protesterade på det kraftigaste
mot denne plan, hvarigenom det lilla landet
skulle blifva ett "bålverk mot Tyskland". De
båda motståndarna hade redan börjat
allvarsamt rusta, då tvisten bilades genom en
förlikningskonferens i London (1867), som
bestämde, att Luxemburg skulle – i konungens
af Holland ego – förblifva ett neutralt område,
och att den preussiska besättningen skulle draga
bort ur fästningen, som derefter skulle slopas.
Det nederlag, som Napoleons politik derigenom
led, framkallade den största förbittring i
Frankrike, och allt högljuddare började det
chauvinistiska partiet fordra, att kejsaredömet skulle
häfda sin makt mot det uppväxande
"statsförbundet i norden". Napoleon började frukta för
sin dynastis bestånd, och allt sedan
Luxemburg-frågans afgörande var hans ögonmärke att
förödmjuka Preussen. Mötet i Salzburg (1867)
mellan Napoleon och kejsaren af Österrike
ansågs allmänt som ett förberedande steg till ett
mot Preussen riktadt fransk-österrikiskt förbund.
När Frankrike ansåg sig böra dementera denna
uppfattning, svarade B. med den berömda
cirkulärdepesch, i hvilken han förklarade, att
tyska nationen aldrig skulle tåla främmande
makters inblandning i sina inre angelägenheter.
Den förbittring, som detta uttalande väckte i
Frankrike, stegrades genom den underrättelsen,
att B. afslutit ett försvars- och anfallsförbund
med de sydtyske staterna. Båda parterna voro
nu fullt beslutna att låta det komma till krig.
Napoleon måste nämligen af dynastiska skäl
önska en fejd med Preussen, och B. var
öfvertygad, att ett allmänt tyskt härnadståg mot
"arffienden" skulle döda de partikularistiska lidelserna
samt dana den enhet, hvarom man så länge
diktat och sjungit. Frågan om prins Leopolds af
Hohenzollern kandidatur till spanska tronen
omfattades derför af båda motståndarna som ett
lägligt tillfälle att komma från ord till
handling. B:s diplomatiska åtgärder omedelbart
efter den af Frankrike utslungade
krigsförklaringen (d. 15 Juli 1870) kunna vara mycket
tvifvelaktiga till sin moraliska halt, men säkert
är, att de vittna om en klokhet och beräkning,
som står i den bjertaste motsats till de
franske maktegandes oförmåga och brist på sans.
Som ett ypperligt politiskt schackdrag gäller det
utkast till en traktat mellan Frankrike och
Preussen, hvilket B., under uppgift att det härrörde
från franska regeringen, lät offentliggöra i Times
d. 25 Juli s. å. Detta utkast, det må vara äkta
eller understucket, spred en misstänkt dager
öfver Napoleons annektionspolitik, hvilket hade
till följd, att Frankrike förlorade många och
varma sympatier i England och Belgien m. fl.
land (jfr Benedetti). B., som åtföljde konung
Vilhelm i kriget, medverkade till vapnens
framgångar genom den skicklighet, hvarmed han
hindrade all främmande inblandning i kampen.
Utgången af de väldiga krigshändelserna
(1870–71) motsvarade statsmannens
beräkningar. Konung Vilhelm utropades d. 18 Jan.
1871 i Versailles till kejsare öfver Tyskland,
och då freden i Frankfurt undertecknades, d.
10 Maj s. å., representerade B. det nya
kejsare riket såsom dess kansler. När den förste
tyske riksdagen öppnades, d. 22 Mars 1871,
förlänade kejsaren honom titel af furste,
hvarjämte han fick en statsdotation, bestående af
en ansenlig domän i Lauenburg.
Efter Tyska rikets upprättande har B. varit
sysselsatt med att på lagstiftningens och
reformernas väg stärka den nydanade
statskroppen. En af hans förnämsta uppgifter i detta
hänseende har varit att stäfja den romerska
kurians i syllabus och ofelbarhetsdogmen skarpt
uttryckta tendens att göra den katolska kyrkan
till en stat i staten och att återupplifva den
gamla medeltidsläran om påfvens supremati
äfven i verldsliga ting. B. har under sina
ordskiften med målsmännen för det ultramontana
partiet (centrumspartiet) i riksdagen och i
preussiske landtdagen oförtydbart tillkännagifvit sin
ståndpunkt i denna fråga. Han anser statens
bestånd hotadt genom den romerska kurians
öfvergrepp och det ultramontana presterskapets
sträfvan att göra henne till högsta instansen i
hvarje konflikt mellan statens och kyrkans
intressen. Han uppfattar centrumpartiets
bildande (1872) som en utmaning mot regeringen,
och han vill med alla till buds stående medel
bekämpa de åsigter, för hvilka detta parti är
ett uttryck. Dock strider han icke mot den
katolska kyrkans läror, så vida de icke stå i
strid med statens ändamål. För dessa idéer
har B. verkat genom åtskilliga legislativa
åtgärder. 1872 framlades för riksdagen en lag
om jesuiternas utvisande, och 1873 godkände
den preussiske landtdagen de af regeringen
föreslagne fyra kyrkolagarna (Majlagarna,
sedermera kompletterade med två nya lagar), genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
