Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björkö - Björkö - Björlanda - Björlin, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aska och sand, med deri inbäddade massor af
djurben, tydligen afskräden från de forne
innevånarnas måltider. Kolet och askan härröra,
enligt hvad de nyaste undersökningarna
ådagalagt, till större delen från spiseldarna och
endast till mindre del från eldsvådor, som
öfvergått de byggnader, af hvilka en stor mängd
lemningar anträffats. Dessa lemningar bestå af
brända lerstycken, dels tydligen fogstrykningar
till timrade hus, dels stycken af rappningen
till s. k. "klinhus". Djurbenen tillhöra öfver
50 djurarter, bland hvilka alla våra nu vanliga
husdjur. Bland de vilda djuren må särskildt
framhållas bäfvern (nu utdöd hos oss), svarta
rottan (förut ej känd i Europa före slutet af
1200-talet) och storken. För öfrigt träffas bland
afskrädet en stor mängd dels hela, dels
stympade fornsaker, såsom prydnader af guld,
silfver och brons, silfvermynt, perlor, bearbetad
och rå bernsten, vapen, verktyg och
husgerådssaker samt fragment af lerkärl m. m. Stundom
träffas större samlingar af dyrbarheter, som
påtagligen blifvit af forna egare nedgräfda för
att gömmas. 1872 träffades ett större, af
armringar, ringspännen och österländska mynt m. m.
bestående silfverfynd, vägande omkr. 2,2 kilogr.
(5 skålp.). Det yngsta myntet var prägladt
967. Alla fornsakerna i svarta jorden tillhöra
den yngre jernåldern, eller slutet af vår
hednatid (från omkring 700 till senare hälften af
1000-talet).
Längs stranden utanför svarta jorden synas
vid lågt vatten en mängd ekpålar, troligen
utmärkande den forne landningsplatsen. På
samma kuststräcka uppskölja höststormarna större
och mindre stycken af bernsten, antagligen
tappade i sjön vid lossningen af
bernstenslasterna från Öst-Preussen.
Hela trakten öster om svarta jorden och
söder om borgen ned mot Kats-viken är betäckt
af ättehögar samt tresidiga, fyrsidiga och
"båtformiga" stensättningar. Antalet af grafhögar
går till öfver två tusen – den största samling
man känner af ofvan jord synliga grafvar från
denna tid. De flesta grafvarna innehålla brända
lik; de brända benen äro oftast nedlagda i ett eller
flere lerkärl. Fynden äro de för vår yngre
jernålder karakteristiska. Stundom förekomma äfven
grafvar med obrändt lik, liksom de föregående
täckta af hög. Liken hafva oftast varit
nedlagda i en med lock försedd kista. Af största
intresse är ett på hösten 1876 mellan borgen
och svarta jorden upptäckt graffält, med
grafvar för obrändt lik, hvilka icke äro på jordytan
utmärkta genom vare sig hög eller annat märke.
Äfven i dessa grafvar har liket i de flesta fall
varit nedlagdt i kista med lock, och såväl denna
omständighet som de i grafvarna nedlagda
fornsakernas beskaffenhet hänvisa på en
öfvergångsperiod från hedna tiden till den kristna
medeltiden. Dessa graffynd äro för öfrigt de rikaste
af alla. Äfven inom borgen har anträffats ett
mindre antal grafvar med brändt lik. – På
södra hälften af ön finnas inga ättehögar,
endast fyra stenkummel, af hvilka det största,
beläget midt inne i skogen på det högsta
berget, är i hela nejden kändt under namnet
"Ingas graf". Alla kumlen äro förstörda, och
om deras forna innehåll är ingenting med
visshet kändt. På ön finnas numera inga
runstenar, men man känner fragment af två sådana.
Af hvad ofvan anförts synes, att ön under
slutet af vår hednatid var en betydande ort,
som länge hade en talrik, bofast befolkning och
vidsträckta handelsförbindelser. Också har man
sedan lång tid tillbaka antagit, att det genom
Ansgars mission kända Birka var der beläget,
och då de samtida uppgifterna om denne stads
läge oförtydbart hänvisa på Mälaretrakten, har
man all anledning antaga, att de betydande
fornlemningarna på B. äro minnen af den stad,
i hvilken kristendomen först predikades för upp-
svearna. Såsom ett uttryck af denna uppfatt-
ning restes 1834 inuti borgen på öns högste
punkt, hvarifrån man har den mest storartade
utsigt öfver Mälaren, ett monument till minne
af Ansgar och hans verk.
Af äldre lokalundersökningar på B. må
nämnas de af Hadorph och Peringskiöld 1686
utförda gräfningarna, hvilka tillika äro den första
kända arkeologiska undersökningen i Sverige.
Resultaten af denna undersökning, liksom af
några följande, voro dock obetydliga.
Grundligare bedrefs arbetet 1826–27 af Alexander
Seton (d. 1828), som till statens samlingar
inlemnade flere vigtiga fynd. Nya
undersökningar började 1871 och hafva sedan 1872
fortsatts med anslag af allmänna medel. Utförliga
redogörelser för dessa undersökningar finnas i
"Naturhistoriska och arkeologiska
undersökningar på Björkö i Mälaren" af H. Stolpe (öfvers.
af K. Vet.-ak:s förhandl. 1872 och 1873),
"Björkö-fyndet "I, 1. (1874), af densamme, och
"Grafundersökningar på Björkö", af samme förf.
(Tidskrift f. antropologi o. kulturhist. 1876). H. S.
Björkö, större ö uti Roslags-skärgården
mellan Björkfjärden och Ålands haf. Dess större,
södre del tillhör Vätö socken, dess norre del
Väddö.
Björlanda, socken i Vestergötland, Göteborgs
län, Vestra Hisings härad. Arealen 4,113 hekt.
(8,331 tnld). 44 7/8 ofm., 39 11/16 fm. mtl. 1,358
innev. (1875). B. utgör jämte Säfve och Backa
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs stift,
Elfsyssels södra kontrakt.
Björlin, Gustaf, militär, författare, föddes
i Åmål d. 14 Okt. 1845, antogs 1862 till kadett å
Karlberg och blef 1865 underlöjtnant vid
Vestgöta-Dals regemente. Sedan han 1867–70
genomgått lärokursen vid krigshögskolan å
Marieberg, hade han under några år anställningar dels
som repetitör, dels som adjutant och bibliotekarie
vid krigsskolan. 1873 blef han löjtnant i
armén samt generalstabsofficer och 1874 löjtnant
vid förut nämnda regemente. Han har
derjämte haft åtskilliga andra befattningar: sedan
1871 är han sekreterare i Militärsällskapet i
Stockholm; vid riksdagarna 1875 och 1877 var
han sekreterare i särskilda utskott för
behandling af försvarsfrågan o. s. v. B. har utgifvit
ganska många förtjenstfulla arbeten, dels i
krigsvetenskapliga och historiska ämnen, dels af
vittert innehåll, bl. a. Redogörelse för tyska
rikets arméorganisation (1871), Värnepligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
