Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björn - Björn, sjöv. - Björn, astron. - Björn, kallad Bredvikingakappe - Björn, Erik Emundssons son och Erik Segersälls fader - Björn, son till Sven Estridsson - Björn Haraldsson, vanligtvis kallad Björn Farmand (köpman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något tecken till list. Länge utsatt för
förföljelser, har han till slut lärt sig att undfly dessa.
Äfven om han funnit smak i animalisk föda,
saknar han de egentliga rofdjurens förmåga att
smyga eller lura sig till sitt rof, ehuru hans
yttre sinnen äro skarpa nog. Han litar då
hällre på sin styrka. De största kreatur falla
för ett slag af hans ram, och behändigt bär
han, äfven i oländig mark, en ko på sina
framfötter. Dervid begagnar han sig af samma
förmåga att gå på bakbenen, hvilken gjort honom
beryktad i djurtämjarens hand, vid den numera
sällsynte björndansen. Endast om han såras
eller retas, trotsar han menniskans angrepp.
När vintern inbryter, söker han i ensligheten
sitt ide. Han väljer det vanligen i
klippspringor eller hålor under nedfallna träd, eller
bygger han det sjelf utaf qvistar, under hvilka han
reder en bädd af mossa. Så ligger han
(åtminstone här i norden) i sin vintersömn, utan
annan näring än det hull han samlat på hösten.
Vid denna tid anställes ofta björnjagt, när man
funnit ett ide. Antingen angriper man björnen
i ett sådant, eller, om han redan blifvit
uppskrämd, följer man honom på spårsnö. Eljest
jagar man honom äfven med spårhundar. I södern
lär han, åtminstone i vanliga fall, ej lägga sig
i någon vintersömn (hibernera), utan lefver i
stället, liksom annars, sitt tröga och enstöriga
lif i skogarna. Denna tröghet i sinnet kommer
honom väl till pass, när han tvingas att lefva
i fångenskap, der han mindre än andra, mera
lifliga, rofdjur lider af frihetens förlust. Man
har exempel på att björnar öfver fyratio år
uthärdat lifvet i en björngrop. I sådana kan man
ock med lätthet få björnarna att fortplanta sig.
Kärleken gör för öfrigt ett sällskapsdjur äfven
af den frie, eljest enstörige björnen.
Björnhannen visar en liflig tillgifvenhet för honan,
så länge brunsttiden varar. Honan är ett
mönster för moderlig ömhet. I Augusti eller
September sker parningen. I Januari eller
Februari, medan honan ligger i sitt ide, föder hon
1–3 (sällan 4) små ungar, knappt större än
rottor. I fyra veckor äro ungarna blinda, i
fyra månader dia de. Ofta lära de följa sin
moder, äfven i sällskap med yngre kullar, ända
tills de blifva tre eller fyra år. När de blifvit
fem år, äro de sjelfva fortplantningsskickliga.
Hos oss når björnens kroppslängd knappast
öfver 1,7 m. (6 f.), och i södern synes han
blifva något mindre; men i Sibirien lär han
anträffas med en storlek, som föga understiger
griselbjörnens. Både fäll och kött ega värde.
För i Sverige dödad björn eller björnunge
betalar staten 50 kr. i skottpenningar. F. A. S.
Björn, sjöv. Att skjuta björn ("gira back
under länsning") är att under segling med vind
och hög sjö på låringen (m. a. o. nära
fördevind) genom ouppmärksam styrning låta fartyget
falla af (aflägsna sig från vinden) så mycket,
att det får sjön på andra sidan och derigenom
tvingas med förskeppet upp i vinden, så att
alla seglen "slå back". Som fartyget i detta
läge löper stor fara för störtsjöar, söker man,
genom noggrann styrning och fartygets rätta
balanserande medelst seglen, förekomma en dylik
händelse. – Stundom kan inträffa, att ett
fartyg, som styr illa, lofvar upp (med förskeppet
närmar sig vinden) så häftigt, att seglen "slå
back", hvilket af samma orsak är lika farligt.
Jfr Back, Uggla, sjöv. R. N.
Björn, astron. Stora och Lilla björnen
äro två stjernbilder på norra himmelen, för våra
trakter belägna inom cirkumpolar-stjernornas
område, d. v. s. befinna sig ständigt öfver vår
horisont. Stora björnen (Ursa major), som
äfven sedan gammalt burit namnet Vagnen,
benämnes i Sverige ofta Karlavagnen. Bland
stjernorna i denna konstellation bilda 7 en lätt
igenkänlig grupp, i hvilken 4 stjernor utgöra ett
paralelltrapezium, beläget inom björnens kropp,
och tre till venster om dessa bilda svansen.
Genom att med en rät linie sammanbinda de 2
längst från svansen belägna stjernorna i
nyssnämnde fyrhörning och åt ena sidan utdraga
denna linie med ungefär 5 gånger hans egen
längd, påträffar man Polstjernan (Polaris), den
ljusstarkaste stjernan i Lilla björnen (Ursa
minor), hvilken i formen nära liknar stora
björnen, men intager ett mycket mindre område på
himmelen och utgöres af stjernor med långt
mindre glans. – Om dessa namns mytologiska
ursprung se Kallisto. E. J.
Björn, kallad Bredvikingakappe (kämpen
från Bredavik), en frejdad isländsk viking, är
bekant för sitt kärleksförhållande till Snorre
godes syster Turid, med hvilken han hade en
son, vid namn Kjartan. Till följd af ett dråp
måste B. omkr. 986 lemna Island, och han
begaf sig då till Jomsborg. Med jomsvikingarna
kämpade han omkr. 990 för Styrbjörn starke
på Fyrisvallarna. Större delen af sitt lif
tillbragte han på vikingafärder; en gång var han
i 30 år borta från sin fäderneö. Han var en
god skald och besjöng slaget på Fyrisvallarna.
Björn, Erik Emundssons son och Erik
Segersälls fader, regerade, enligt isländska berättelser,
i Sverige i femtio vintrar, ungefär 882–932.
Lagman Torgny yttrade på Upsalatinget, att
under denne Björns tid riket stod väldeligen
och utan minskning samt att det för hans
vänner var lätt att umgås med honom. Hans lynne
måtte dock hafva varit ganska ombytligt, ty en
annan saga förtäljer, att han i vredesmod ville
döda sin skald och att denne endast derigenom
kunde rädda sitt lif, att han på en natt diktade
en lång dråpa.
Björn, son till Sven Estridsson, "länsman" i
Hedeby under flere konungars tid, anlade på
en ö i Ejdern en skans, hvilken sedermera blef
den starka fästningen Rendsborg. Omkr. 1100
blef han ihjälslagen af holsteinarna.
Björn Haraldsson, vanligtvis kallad Björn
Farmand (köpman), son af Harald Hårfager
och af honom insatt till underkonung på
Vestfold (landet vester om Kristiania-fjorden), var
en fredsälskande man, som företrädesvis idkade
köpenskap. När han var hemma, vistades han
vanligtvis på kungsgården Sähejm (Säm, nu
Jarlsberg), vid Tönsberg. 927 öfverfölls och
dräptes han af sin broder Erik Blodyx. Enligt
sägnen begrofs han i den store
Farmandshougen vid Jarlsberg. Y. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
