Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björnson, Björnstjerne - Björnstjerna - Björnstjerna, Magnus Fredrik Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spelat en framstående rol inom
oppositionspartiet. I egenskap af redaktör för "Aftenbladet"
uppträdde han 1859–60 på ett sätt, som
framkallade en mycket stark opinion emot honom.
1866–71 var han redaktör för "Norsk
folkeblad", men till följd af sin ensidighet utöfvade
han derunder icke något synnerligen stort
inflytande, ehuru hans artiklar merendels voro
skrifna med poetisk hänförelse. 1869–72 var
han medlem af redaktionen för den danska
tidskriften "For idé og virkelighed". 1875 bosatte
han sig på sin gård Olstad, i Gausdal (i
närheten af Lillehammer), der han ännu (1877) bor.
B. blottar sig lätt och har derför alltid
utgjort ett kärt ämne för kritiken. Han är en
af dessa allt igenom utpräglade personligheter,
för hvilka det är omöjligt att finna sig i
bestående förhållanden, som de icke gilla. Han har
likaledes det felet att ej alltid kunna begränsa
sin verksamhet till de områden, på hvilka han
är mästare. Detta har han ådagalagt genom
sina försök att genomföra Islands återförening
med Norge samt att medla mellan Danmark och
Tyskland. Efter det fransk-tyska kriget 1870
har han flere gånger uppträdt som en varm vän
af det tyska folket och arbetat för en närmare
sammanslutning mellan de nordiske och de
germanske stammarna. Före detta krig intog han
en afgjordt tysk-fientlig ståndpunkt, hvilket stod
i sammanhang med hans starkt utpräglade
kärlek till grundtvigianismen, som jämväl utöfvat
stort inflytande på hans skaldeverksamhet och
på hans religiösa åsigter. En följd af B:s
grundtvigianism är också hans ringaktning för de
klassiska studierna samt hans fordran på fullkomlig
frihet i folkundervisningen. Ett annat
grundtvigianskt drag röjer sig deri, att han i politiskt
hänseende står på en bred demokratisk
grundval, hvilket dock ej afhåller honom från att
kämpa för utvecklingen af en bonde-aristokrati
– ett för B. egendomligt sträfvande, åt hvilket
han sjelf gifvit det något oklara uttrycket
"odelstanken". Ättens nära förening med en
egendom, såsom bästa sättet att bevara denne,
utgör enligt B:s mening ett kraftigt medel
att utveckla folket, och emedan han tror,
att hans egen slägt härstammar från
Gudbrandsdalens gamla aristokrati, vill han
återupptaga den afbrutne tråden genom att i
nämnda landskap skaffa sin slägt en sådan
samlingspunkt.
De äldsta bland B:s noveller väckte icke
något uppseende; så mycket större deremot
Synnöve Solbacken (1857), hvilket arbete, sedan
det s. å. utkommit i bokform, med ens
förskaffade författaren ett stort namn. Hans nästa
novell blef Arne (1858), skrifven under en
sommarvistelse i den vilda Ejkisdalen i Nässets socken,
och två år derefter offentliggjorde han en
samling Småstykker (En glad gut, Faderen m. fl.).
1866 utgaf han Jernbanen og kirkegården, 1868
Fiskerjenten ("Fiskareflickan") och 1872
Brudeslåtten, ursprungligen författad som text till
fyra teckningar af Tidemand. Hans Fortällinger
utkommo samlade 1872. B. är skaparen af
bondenovellen i den norska literaturen, och han står i
detta diktslag oöfverträffad. Särskildt eger han
en fin psykologisk blick och kan mästerligt
skildra menniskosjälens hemligaste känslor.
Äfven hans naturskildringar uppenbara denna
finhet i författarens iakttagelseförmåga, på samma
gång de karakteriseras af en naivetet, som
öfver hufvud är ett för B. utmärkande drag. Man
har dock anmärkt mot hans noveller, att de
framställa endast enskilda sidor af de norske
böndernas lif och således gifva en ofullständig bild
af det samma. Hvad språkets behandling
angår, står B. på den af Asbjörnsen lagde
grundvalen, men i sin språkton är han fullkomligt
originel. I sin sträfvan efter kärnfullhet och
folklighet i uttrycket blir han ofta maniererad.
– En episk dikt i romanser är Arnljot Gelline
(1876), hvilken onekligen är rik på stora
skönheter, men som i sin helhet icke vunnit stort
bifall.
B:s verksamhet som dramatisk författare har
i allmänhet icke rönt fullt så mycket bifall som
hans novelldiktning. Äfven som dramatiker
lägger han dock ofta i dagen sin stora förmåga
att i få ord gifva en liflig bild af situationen;
men han gör sig der ofta skyldig till
affektation i både språkbehandling och
karaktersteckning. De flesta af hans teaterstycken äro i hög
grad egnade att uppföras på scenen samt ega
mycken förmåga att fängsla publiken. Det
första bland hans skådespel var det lilla
enaktsstycket Mellem slagene (1858, "Mellan
drabbningarna"), som uppfördes anonymt och rönte
stor framgång. Derefter följde Halte Hulda
(1858), Kong Sverre (1861), Sigurd Slembe
(1862, hans största dramatiska arbete), Maria
Stuart i Skotland (1864), De nygifte (1865),
Sigurd Jorsalfar (1873) samt En fallit (1875,
"Ett handelshus") och Redaktören (s. å.). B:s
dramatiska verk hafva vunnit en större
spridning än någon annan nu lefvande nordisk
författares. Utom på teatrarna i Kristiania,
Bergen, Stockholm, Göteborg, Köpenhamn och
åtskilliga andra städer i Norden, hafva de blifvit
uppförda på flere utländska skådebanor, i
synnerhet i Tyskland, der särdeles "En fallit"
väckt mycket uppseende. Det minst lyckade
af B:s skådespel är "Redaktören".
Äfven som lyriker står B. högt; särskildt äro
många bland de smådikter, som förekomma i
hans noveller, verkliga mästerstycken. Hans
sång "Ja, vi elsker dette landet!", hvilken skrefs
för femtioårsfesten d. 17 Maj 1864, med musik
af hans slägting Richard Nordraak, är numera
den vanlige norske folksången. 1870 utgaf han
Digte og sange. Han har äfven en sällspord
förmåga som talare och föreläsare, ehuru han
näppeligen torde kunna betraktas som
improvisatör. Y. N.
Björnstjerna, svensk adlig ätt, härstammande
från ärkebiskopen M. Beronius (d. 1775),
hvars barn adlades 1760. En gren af ätten
fick 1815 friherrlig och 1826 greflig värdighet.
1. Björnstjerna, Magnus Fredrik
Ferdinand, grefve, krigare, statsman, författare,
sonson af M. Beronius, föddes d. 10 Okt. 1779
i Sachsen, der fadren då var svensk
minister, kom 1793 till Sverige, der han s. å. blef
fänrik och 1796 löjtnant vid Lifregementets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
